Lite mer om supermånar och vad man kan göra när man inte fotograferar

”Right now, somewhere, someone is taking a very fine photograph” Saul Leiter.

Denna sommar blev det inte så mycket fotografi. Det finns säkert skäl, det mesta är redan fotograferat. Närområdet är utforskat och befunnet rätt ospännande.

  Men en låda oljefärger,  Mestadels Beckers konstnärsfärger, skrynkliga tuber med ilsket fastkletade skruvkorkar väcker min nyfikenhet, det här är grejer som inte varit framme på minst trettio år. Nån flaska med normalmedium, balsamterpentin, en skvätt rå linolja, allt täckt av en tunn klibbig yta och en trälåda med inbyggt staffli. Det här är konst i sin tillblivelse.

   Min fru, som går i en målargrupp hemma i stan, och gjorde en vecka med Mats Åkerman och hans Brukets Målarskola blev som en injektion. Att måla med starkt doftande allergena medier är faktiskt rätt ok om jag är utomhus. Under mitt presseningstak vid snickarboden kan jag stå och måla. Massor av boardskivor blir till lagom stora pannåer grunderade med vit matt väggfärg. Och jag börjar pyssla med undermålning, imprimitur, äggoljetempera där man bygger upp ljuset med vitt och sen laserar oljefärgen ovanpå. Typ Rembrandt och de andra. Det är roligt och lustfyllt utan ambitioner. Jag märker att paletten är synnerligen begränsad, vitt, ljusockra, ultramarin, bränd umbra. (Ultramarin och bränd umbra ger en behaglig varm svärta och petar man i lite ockra drar det åt grönt.)

Så far fan i själen och jag publicerar ett falsarium. Ett composit, eller sandwich. Ett montage, sånt som med lätthet görs i Photoshop. Det är dags för augustis kräftmåne, just nu  en så kallad supermåne och i en tid av (fotograferade) himlafenomen, norrskensbilder är legio i sociala medier. En supermåne, oavsett att förklaringen till fenomenet är ganska enkel, men tacksamt, och enkelt att skapa en hittepå. Nu ska det sägas till mitt försvar, den inmonterade månen och ursprungsbilden är tagna i samma situation och tillfälle. Det är nu det att kameran registrerar inte månen på samma  som ögat gör. Ögat drabbas av en synvilla men kameran registrerar månen i den storlek den är. Så förstorar man en hyfsat skarp bild på månen, markerar och kopierar in den i ett nytt lager ovanpå ursprungsmånen så, ja resten är historia som det brukar heta. Man får tänka lite på upplösning och andra parametrar, men det är inte rocket science som det heter. Kan bli spännande att se vad som blir nästa superlativ i de här FB-grupperna.

     Men, en misstänksam och uppmärksam fotograf hade nog avslöjat falsariet. De misstänksamma och uppmärksamma fotograferna verkar inte husera på sociala medier. Nu har jag fått så många gillanden och kommentarer att ett avslöjande kommer att sänka min trovärdighet, ja,  jag kommer kanske rent av bli hudflängd på samma sätt som avslöjade naturfotografer kan bli som tummat lite för mycket på sanningen. Den färdiga bilden finns i föregående blogg.

Lite pyssel i målarlådan. kanske blir nåt...

Supermåne och Susan Sontag

Att haka på någon annans blogg är kanske nån form av samtal om än inte IRL som det numer heter. Susan Sontags berömda essaysamling har passerat femtio år vid det här laget, och håller än (första utgåvan kom 1973). Död 2004 fick hon vara med om övergången till den digitala fotoverkligheten och hon snuddade vid fenomen som sociala nätverk typ Facebook. Och att nu kommit ut i nytryck är bra. Den som till äventyrs inte läst den har här en uppgift. Och Sontag är inte svårläst.
   Sen var det där med supermåne, månen som ser ovanligt stor ut och hänför både fotografer och betraktare på allehanda facebooksidor, och Instagram. Och man vill bara utbrista något om förklaringen till fenomenet, om vad som optiskt händer när man fotograferar och varför månen i flera fall ser mer ut som en oformlig ost än vår närmaste granne i rymden. Men sånt gör man inte, det vore att hamna i dålig dager på den lokala siten. Besserwisseri ska man akta sig för. Om folk nu vill ha ett superfenomen så…
    Men. Att den ser stor ut är i huvudsak ett inte helt utrett psykologiskt fenomen. Att den blir oformlig har med den mängd atmosfär som ljuset från himlakroppen har att passera innan den når betraktaren när vinkeln i förhållande till horisonten är liten. Och är betraktaren ett öga uppstår en, hitills inte helt utredd  synvilla om ögat har något att jämföra med en trädtopp eller nåt annat. Når den en kamera med objektiv och sensor blir den precis så stor som den faktiskt är, utan synvilla. Ögat ser en stor måne medans ett 200 mm objektiv ritar upp en rätt liten prick på himlavalvet.
   Det här är kanske inget att orda om på FS där den fotografiska och optiska kunskapen är på topp.

Rapport från skärgården

Turerna ut till ytterskärgårdarna har blivit lätt räknade i år. Envis syd till sydväst gör färder utåt, och framför allt hemåt obekväma. Dessutom, SV är frånlandsvind så badvattnet håller inte önskvärd temperatur, åtminstone inte så det motiverar badutflykter. Och så mycket fotograferande blir det inte heller denna sommar. Oklart varför.

Nu blev det i allafall en tur ut till Viksgrunden och den lilla viken med sandbotten och rådande högt vattenstånd gör att det går att glida ända in till bästa solklippan. Högt vattenstånd gör att skärets konturer inte heller ser ut som de borde. Och en rivig VSV gör turen tillbaka mer än lovligt skumpig. Svartlögafjärden, som är en grund fjärd bygger ofta kort och hög och skvalpig sjö om det blåser upp. Vi ser i alla fall ett örnpar vid Dregelskärsharan, nära nog med ögonkontakt. ( Ja örnarna har väl haft ögonkontakt med oss hela tiden…) Nåt fotograferande av detta hade nog inte låtit sig göras ens med den mest sofistikerade kamerautrustningen. Särskilt inte om bägge händerna är upptagna av roder, gasreglage och minnesbild av verklighet understött av sjökort, det finns genvägar mellan grynnorna. Men det är såna fotografiska smällar man får ta.
   En annan smäll  att omgivning och omständigheter förhindrade en tur till årets Planket. Det hade varit kul att se, det var några år sen sist. 
   Och har ni noterat att Susan Sontag Om fotografi har kommit i nytryck, nu på Bonniers. Texter som står sig femtio år senare.

Fotografiet som visuell bekräftelse.

Om svartvitt och det digitala och lite annat också.

 ”När det kommer till mig själv försöker jag ofta får till det svartvita ungefär som det såg ut när jag plåtade med film. Detta har inte så mycket med nostalgi att göra utan snarare att det är så jag lärt mig att tycka om det svartvita.”  citat ur Alf Johanssons blogg härförleden. Det ligger mycket i det. En digital svartvithet är inte alla gånger samma som det gamla rävar menar med svartvitt. Men det går ju att åstadkomma en ”snygg” svarvithet i den digitala världen. Det finns många recept men det som verkar förena dem är att skärpan inte nödvändigtvis behöver vara på topp. Och att det dynamiska omfånget inte ska vara för stort. Att åstadkomma det är inte rocket science.
   Om det här skulle det egentligen handla, men så dyker det upp tankar om vad en fotoblogg på FS ska handla om. Den ska handla om fotografi. Fotografi är en form av bildspråk och förlänger vi resonemanget ska bloggar på FS i så fall handla om bildens semantik, bildgrammatik, begrepp som denotation, konnotationer, privata tolkninger och liknande. Men det gör det sällan. Det är rätt sällan FS bloggar handlar om fotografi, däremot presenteras väldigt många bilder och merparten av dessa bilder kan tolkas, vilket också görs. Dock mer sällan på detta forum. Visa mig den naturbild eller gatufoto som inte kan tolkas i någon politisk form. Bilder där läsaren-mottagaren avgör tolkningen, eller inläsningen av sina egna tankar.
   Inlägg ska nog inte vara explicit partipolitiska men vissa frågor är svåra att runda utan att snudda vid partipolitik. Jag skulle gärna skriva ett par rader om inpass från en yngre politiker från regeringens stödparti, om offentlig konst, särskilt stockholmsk. Foto ligger ofta nära konst. Bildspråk, bildkonst. Och foto kan uppröra. Oftare än man tror. Jag har alltid haft svårt med de som nära nog koketterar med sin brist på bildning. Men i det här fallet finns det nog andra uppsåt.  Men jag ligger lågt. Den här gången.

Bild för syns skull. Kameran i fickan. Noir-filter i paddan. Enkelt. Betydligt enklare än de andra bilderna med med manuellt 12mm   aps-c och rawformat. Men kanske inte den allra snyggaste svartvitheten. Dagen skulle blivit en tur långt ut till ytterskärgårdarna men ett urladdat startbatteri ställde till det. Det blev en tur med lillbåten till närmaste skäret. Bad och sol. Pensionärsliv.

Tankar runt AI

Nu är vi inne i augusti och i min värld står årshjulet och väger. Om en vecka rullar vi in i den mörkljumma delen av augusti med kräftmörker och nattliga bad i viken. Sen kommer september med sin klarhet som i skärgården också innebär ett väder och makroklimat som ligger ett par veckor efter inlandet. Det fotograferas inte särskilt mycket. Bilderna är redan gjorda. Men här sitter Bo S och lirar lite förstrött och kameran greppas intuitivt. Utan all önskad kontroll över rådande ljusförhållande.

Jag läser Per-Erik Åströms blogg med ett fint porträtt av Moustafa Jano. Och ai-generad bild av nämnda konstnär. Det är en bild som sätter igång en tanke och fundering runt just det ai-genererade. Och det ska sägas först som sist; Moustafa Jano är kristallklar med att bilderna är ai-genererade. Ai som ett verktyg och palett helt enkelt. Det innebär också att tolkningen och läsningen av bilden, bilderna överlåts till läsaren-betraktaren ( en tydlig by-line i bildens underkant). Ett sympatiskt förhållande till sändare-mottagare-cykeln.
   Moustafas Janos ai-bilder är ofta präglade av en romantisk grundton inte långt från 1800-talets pictorialism. Den bilden jag vill studera närmare är den här (se länk).
Att bilden inte är dokumentär förstås ganska snabbt och Moustafa har, och utnyttjar rättigheten att utrycka sig poetiskt. Poesi har inga krav på sig att vara korrekt, naturalistisk eller ens rimlig. Men vore det inte bra om vi ändå tittade igenom bilden och söker bildens denotationer. Det finns ett antal denotationer som inte skulle fungera i ett realistiskt seende, men kom ihåg! De här bilden är poesi, inget annat.
   En anmärkningsvärt vacker kvinna i en klänning som associerar till ett mode från tiden före 1900,  med ett upprört hav i bakgrunden, håret blåser åt vänster, regnet drar åt höger., vågskummet drar åt vänster, men märkligt nog endast intill det som skulle kunna uppfattas som ett flytetyg. Taggtråden som är en fundamental del i bilden verkar att ha gått av, vilket kan vara en viktig pusselbit i en berättelse om frihet (?) men är samtidigt anmärkningsvärd tjock vilket kan utläsas av greppet i kvinnans vänsterhand. Fågelsiluetterna är påtagligt lika varandra. 
   Och frågan kommer naturligt, kan denna bild vara möjlig att åstadkomma fotografiskt? Nä, det blir nog svårt. Men, kom ihåg, den här bilden är poesi. Eftersom sändaren, Moustafa överlåter läsningen-tolkningen till oss, mottagare-läsare är det upp till oss att förstå bilden. Vad syftar den med hjälp av sina denotativa objekt till? Att det finns en hel del konnotation till flykt, i båtar är nog ganska säkert. Och att det ärt en poetisk reflektion runt Moustafas egen flykt från Syrien. Och det faktum att det som i all poetisk skildring finns gott om utrymme för allmänna konnotationer likväl som för privata.
   Jag ser Moustafa Janos bilder som ett tecken på att det går att utnyttja AI-genererade bilder med ett ärligt och uppriktigt uppsåt.