Om svartvitt eller färg, eller kanske nånstans däremellan och ett nytt objektiv.

En fråga och regelbundet uppdykande fråga är den där om svartvitt eller färg. Vad  är rätt? Vad är riktigt? Varför svartvitt när nu verkligheten är i färg och fler frågor därom kring och runt detta. Och även om den är regelbunden som ett årsvarv så är den likt förty alltid lika intressant. Den tangerar hela tiden avsikten med bildskapandet, vad bilden egentligen vill berätta, eller inte berätta.

Testbild med det nya. Det är inte direkt såna här motiv som var syftet med objektivet.

Jag har blivit med ett nytt objektiv. Ett Meike 12mm 2.0. Lite granna tack vare, på grund av en recension på FS. Ska jag säga tack, Calle Slättengren…en får se. Meike är ju inte direkt ”top of the hill” men ändå hyfsat stabila och fungerande konstruktioner. Det som direkt saknas är klickstopp på bländaren. Jag har sen tidigare en Meike 28mm 2.0 som jag inte använder så mycket, men det är ett bra objektiv det också, Men i och med att brännvidden -utsnittet inte är så alarmerande märkvärdigt så blir det alltså mest liggande. De finns andra grejer i arsenalen som är vassare.

Testbild 2. Bildredigering i Snapseed. Tja, man vet inte riktigt vad man gör. Det finns bättre mjukvara. 

   Det kommer nu att dröja tills jag hamnar i den situation jag egentligen tänkt mig att använda objektivet, i händelser av mycket folk på samma ställe och relativt liten yta. Nåt som kanske tangerar gatufotosegmentet. En grej med så här riktigt breda vidvinklar är att skärpedjupet i normalsituationen räcker och blir över. Har objektivet dessutom hyperfokalskala så är autofokusegenskap egentligen inte så viktigt. Och saknar man rädsla för lite oskärpa, oskärpa som allt som oftast kan användas till nåt småkreativt så är det bara att köra på.
   Nu ska det bli intressant att i lugn och ro undersöka det här objektivets egenskaper, fel och brister, men kanske också en del positiva egenskaper. Det är liksom inte som med en del obsoleta objektiv från fjärran tider, med de där spännande egenheterna som ger den där lilla extra finessen i bilderna. Här är det frågan om ett nytillverkat objektiv i den digitala verkligheten och nånting säger mig dessutom  att under två tusen spänn är inte direkt en Leicaglugg.
    Även om jag är mest intresserad av bilden och berättandet, om bilden och språket är det svårt att bortse från att tekniken också är en berättarkomponent. Det man ser ser man och ser man nåt så berättar det nåt. Enkelt uttryckt.

Ja så kan man sitta och fundera på verandan medans den ljusa sommarkvällen övergår till ljus sommarnatt. Nån morkulla drar inte längre  över taknocken, vi är ändå i början på juli. Så varför läser jag slutraderna i Gunnar Brusewitz Vinterdagbok om en del av årsvarvet, som råkar ligga på det lilla bordet vid sidan om fotöljen i verandaateljén? ” Äntligen börjar varmluften stiga mot nordost från de brittiska öarna och Atlanten. Den svaga vinden är sydlig och regndoftande, termometern vsar plus sex grader och världen ligger svept i ett blått tödis. Det droppar också från det norra takfallet, snödrivorna suckar tungt och alla fräthål vidgar sig ute på fälten.
På natten kommer vären sköljande som en ljum dyning in över Roslagen.” Är det en bitteröm sårskorpa att pilla på?
Det där med färg eller svartvitt får väl anstå till nåt senare tillfälle.

Vad som får visas

Om socialkonservativa krafter får som de vill är det minsta höjd på ribban som gäller för vad som får visas. Passerar Sara-Vide Ericsson under ribban? Det beror mest på om de som satt sig att uttolka "folkets röst och smak" tycker och förstår hennes bilder. Men vänta nu? Ere inte lite sådär feministiskt på nåt sätt? Nä, inte sånt på vårt museum. (Om man nu har nåt.)

Sara-Vide Eriksson på Kulturhuset i Stockholm. Klart sevärt måleri. Både tekniskt och innehållsligt. Och borde passera under ribban förutsatt att den inte ligger jäms med fotknölarna.

Svartvitt fotografi

De här bilderna är inte svartvita, något den uppmärksamma fotografen och läsaren så klart sett. Men de är mest svarta eller vita, så lite, lite grann där emellan. Nu är jag också en vän av det svartvita så tecknare jag är. Därför hyser jag också en särskild. kärlek till gamla så kallade svartvita filmer från tiden innan, läs fyrtio och tidigt femtiotal.Som den här till exempel
    Bortsett från dramaturgin, melodramet som här slår i taket så kan man ändå titta på enskilda bilder, eller inställningar som man säger i cinefoto. Växlingarna i klipp som förstås i botten utgår från Eisensteins teorier om klipp och kontrast. Och som svartvit fotograf, oavsett teknik ger en del inspiration till hanterandet av det svartvita, (Som sällan är riktigt svartvitt.)

Gotland och tankar runt bilder

Det är väl så här Stora Karlsö fyr ska beskrivas. Men klipporna och tusentals sillgrisslor både där och ute på vattnet. Lika många tordmular inte att förglömma. Det vita i vattnet som ser ut som smulad frigolit är fågel.

Asken på Karlsöns högsta punkt beskrevs redan av Linné på hans Gotländska resa. Och den var jättegammal redan då. Fortfarande gott gry i den. Träd har en tendens att bli jättegamla om betingelserna runt i kring är knepiga. Här kan man notera att trivialbilden snabbt svänger över till dokumentär, kanske lite av reportagebild.

Ett annat naturskönt placerat träd i kategorien trivialbild.

Bergsskrabba är en liten blå sak som trivs i torr och karg miljö. Eftersom andra inte gör det. Survival of the fittest. Dokumentär bild.

Våradonis eller Arontorps ros om man är på Öland. Men det är inte vi. Sällsynt är den i alla fall och giftig dessutom. Ett lämpligt kontext vore kanske pedagogisk bild ( som exemplifierar kort skärpedjup).

På fasta Gotland nära Herrvik träffar vi på frun i en familj som åker runt och bor i en hembyggd husbil av större format. Stor nog för en familj med två vuxna och tre barn plus en hund. Man försörjer sig bland annat på mannens fotoinstallationer med olika ljuskällor i mörka landskap, alltså i kategorin konstbild. Inte alls oävet, ja lite inspirerande till och med. Thewoodentraveller.
En i grunden massbild som blir en reportagebild som berättar om någon som sysslar med konstbild.

En bild får sin betydelse av sammanhanget som beskriver hur bilden kan läsas. Därför hoppar bilden lite hur som beroende på sitt för stunden tilldelade kontext. 
Skulle man kunna säga.

Gotland 2. Mest om en fyr.

Att bo i en fyr är lite speciellt. Även om man inte bor i själva fyrtornet utan i den byggnad som är en del av själva fyren. Med en anmärkningsvärt stor trapphall. En stenbyggnad som känns lite malplacerad men byggd i den tidens stil och efter den tidens behov. Vi sover i ett rum som tidigare varit skolsal. Fyrvaktarbarnen skulle ha sin bildning de med.

Trappan upp till själva fyrlanterninen.

Siste fyrmästaren på Stora Karlsö. Därefter automatiserades fyren och fick en annorlunda fyrapparat, sealed beam, som inte fungerade så bra. Numera sitter det en motsvarande 1000W ledlampa i lanterninen. Den lyser tillräckligt.

Stora Karlsö fyr LFl(2) WR 12s 56 m 16M. Två långa blixtar i tolv sekunders intervall. Fyrljuset 56 meter över havsytan. Ljuslängd 16 sjömil (29,6 km)