Utflykt i trädgården

Så är det midsommar igen. Trastarna flöjtar i kvällningen och morkullan drar oförtröttligt över taknocken. Det blir en egendomlig distanserad midsommar i år. Men strövtåg i trädgården kan man alltid göra. Det här är plåtat med en tidig sjuttiotals Nikkor Macro och D800 som kommer till heders så här i sommartid när det ska makrofotograferas. I brist på annat. För övrigt pågår det en aning till diskussion runt gatufoto i gruppen gatufoto. Intressant, kan kanske bli nåt.  Själv längtar jag efter att få åka till en storstad och ströva med kamera. Kanske med en förberedd idé. Ett ”journalistiskt uppdrag” eller så. Men det lär dröja. Det finns dessutom så många projekt där utöver om man så säger. 

Blå iris har inte blommat de senaste tolv åren men nu är det tydligen dags. Och Rosa Alba, invandraren från Samarkand och trakterna därstädes är i full gång. ( Ett intensivt nattligt regn förkortade fägringen dock.) 

Och Aklejan, en av mina favoriter blommar som bäst. Vi har lyckats fröså den så att den börjar sticka upp lite här och där i vår lilla äng. Det finns tydligen fler som gillar den. Aklejan gillar lite oskärpa.
I morgon är det midsommarafton och planen är att distansera oss på något skär därute i skärgårn. Med nyplockad färskpotatis, sill, gräslök och gräddfil. Men nubben, som är fjolårets kryddad med malört från Norrpada, får stanna hemma. Är man båtförare så är man.
   Men som sagt, visst finns det en längtan att få sätta igång med något väsentligt. Det finns idéer som skaver i bakhuvet. En får se vad det här året bär med sig.

Glad midsommar på er alla. Och glöm inte att lägga sju gärsgårdar under huvudkudden. Eller vad det nu var.

Snart invigning

Så är det då i princip äntligen klart. Lecablock och plasttak är köpt men resten är fådda fönster och en hel del återvunnet virke. Ja det blev ett växthus till slut. Inom regelverkets gräns vad gäller höjd och yta. Nu blir det tomater av rätt många olika sorter, paprika, aubergin, chili, gurka och en och annan melon kanske. Lite blomster för trevnaden också. Grusgolvet ska få plattor allteftersom jag hittar såna. Det är ingen brådska med det.

Mandelblom är en trevlig sak som just nu blommar ymnigt nere vid strandängen. Den är rätt styv i stjälken så den går att fotografera även om det blåser lite. Och naturligtvis finns det en liten varelse som hälsar på. Pysslar med nåt viktigt kan man tro. En linslus skulle jag säga.

All denna trevlighet till trots går det inte att tänka bort vad som händer i världen. ”Black matters”. Jo det tycker jag också.

Försommar är ett vackert ord.

Idag, ett bidrag till matfotografiets domäner. Men först en liten bakgrund. Jag har vandrat i Europa, inte sällan längs med Chemin de St Jaques, vägen till Compostela. Fram till målet lär jag inte komma och om nu vägen är själva målet så må det väl vara som det vill med den saken. Till saken ska sägas att mitt och sällskapets uppsåt knappast är av religiös art. Men stigarna och vägarna är väl utmärkta, lätt att hitta och det är gott om Gites och andra härbärgen utmed vägen.

Om man säger att hungern eller en tom mage är den bästa kryddan så gäller väl det de som kan fylla sin mage då och då. Trots eländets tider så går vi inte hungriga här. (Nja, kanske inte helt sant, nog finns det fattigdom runt hörnet även här.)
  Nåväl. För ett antal år sedan  kom vi en afton fram till en liten, liten by på den franska landsbygden, nånstans mellan Cahors och Moissac. Så liten att det obligatoriska lilla kaféet inte fanns. Vi skulle dock övernatta i ett kloster. Ett ovanligt stort kloster. Ett kloster som hade som affärsidé att vara härbärge för pilgrimer och andra vandrare utmed de franska vägarna. Där, i en matsal dimensionerad för en annan tid då det gick tretton nunnor på dussinet serverades vi en synnerligen enkel, frugal är ett ord som gärna dyker upp, men välsmakande middag. Franska middagar serveras för övrigt gärna sent. Men det är särskilt förrätten som koms ihåg, och som blivit ett vanligt tillbehör i vårt kök. 
   Det enkla franska bondköket här representerat av rivna morötter ( jag nämnde något om hungern som den bästa kryddan?). Men. Att riva morötter är en sak. Att riva dem på franska är en annan.
   Morötter rivs på den fina sidan på ett rivjärn. Till fyra morötter rivs dessutom en åttondels rotselleri. Blandas och stänks med en enkel vitvinsvinäger. Lite salt. Lite vitpeppar och en skvätt enkel matolja. Voila. Olivoljor av finaste kvalitet och slikt göre sig icke besvär. Det här ska vara enkelt.

En försommardelikatess är den vanliga skogslöken. Förvälld med lite citron och olivolja ungefär som man ofta serverar purjolök. Eller varför inte tillagad i ett hörn av grillen. Med lite olja och lite strössling av flingsalt, så där som TV-kockar alltid gör. (Det där med jod och sköldkörtlar är månne ett okänt begrepp i den högre gastronomin.)

Nu är försommarnattens tid och natten som aldrig blir riktigt natt ringer av trastarnas sång. Det är på det hela taget en väldigt behaglig tid. 

(D800 med 24-70. En lite speciell grej med matfoto är skärpedjupet. Det här är en genre som är som gjord att fördjupa sig i bokèh och antal bländarlameller och andra teknikaliteter. De här bilderna visar endast prov på lite granna oönskad oskärpa.)

After the rain

Är en låt som John Coltrane spelat in ett antal gånger. Och den passar rätt bra idag. Vi hade svårt regn som det heter, eller ihållande, halva dan. Sen bröt det upp, som det vanligtvis gör. Och då får det bli en runda runt huset.
Har jag sett nåt folk idag? Jodå, några tidstypiska godmorgon och hej på vederbörligt avstånd. Man måste inte kasta sig i famn på grannarna nödvändigtvis. Fredrik Lindström har gjort en spaning på skillnaden mellan att säga hej och att säga hej-hej när man möter någon obekant i spåren eller på stigarna. Hej-hej då känner man inte varann men när man går över till Hej då har en relation upstått. Nån form av gemenskap. man är någon. Därför säger jag Hej till alla här på FS.

(Det är Xpro2 med 23:an som nyttjas mest just nu. Men när jag såg Jerrys högvinst i hans senaste blogg så undrar jag om jag inte ska skrämma liv i F2:an i alla fall. Kosta vad det kosta vill.)

Naturen i ett kontextuellt perspektiv

Ryktet gick att nu är det Adam och Eva-dags nere vid Linkudden. Vissa iakttagelser i naturen blir mer eller mindre institutionaliserade. Sånt som man ska se för att årsvarvet  ska bli komplett. Trandans, kungsängsliljor, urbana japanska körsbär, den första blåsippan, de första ejdrarna och så vidare. Alla de fåglar som dyker upp enligt almanackan inte att förglömma.
   Så en promenad ner för att beskåda händelsen är given. Att vi dessutom hälsar på Gammel-Ante (omskrivning för att sikta havsörn), ser en fiskgjuse, ett stenskvättepar och lite annat flygande får ses som en ren bonus.
   Om det är den vita varianten som är Eva eller tvärtom vill jag låta vara osagt. Men fina är de.

En bild på en Adam och Eva är nog ganska långt från en komplex mångkonnotativ bild man kan komma. Och så ska väl också vara. Artfotografi är ganska grunt, alltså redundant. Faktabilder är oftast så. Man ska inte behöva diskutera innehåll och tolkning så mycket. Helst inte alls. Delvis på grund av detta är artbilder som inte är fotograferade att föredra framför fotografiet. En skicklig akvarell som tar fram det typiska från ett flertal studerade individer och återger en slags universell Adam och. Eva. Eller stenskvätta. Ett fotografi visar en individ.