Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Septembermelankoli

September är alltid ett inneboende avslut och avsked. Så tänker jag på både Sven Barthel, och Göran Brunius som även han beskrev skärgården i text och bild. Sven Barthel fick ju hjälp av Roland Svenson som bildskapare, och den duon har nog satt prägel på hur stockholmarna upplever sin skärgård än i dag. Trots att Barthels texter hämtar sig i förra seklets tidigare del.
   Brunius epistlar sträcker sig fram till in på sjuttiotalets första hälft, naturlyrik sett från sittbrunnen i Anders Zorns gamla klipper Mejt, Som faktiskt finns kvar om än fullständigt förbyggd. Rorkulten är det som återstår av originalet. Sånt kan räcka för den som vill. En liten parentes. Brunius böcker gavs ut på Gebers förlag i inlageformatet 120x200 ett numera rätt ovanligt format men som medger en radlängd om 55-60 tecken och ändå ett luftigt marginalförhållande vilket passar Brunius texter såväl som illustrationer. Inbundna, kartonnage och skyddsomslag med en typografi som skulle kunna leda till minst sagt nördiga utvikningar om typsnittsval och tillriktning. Vilket härmed besparas i från.
  Nu är det heller inte det första jag tänker på med stäven mot varvet och båtupptagning. En sydlig kuling med horisontellt regn har övergått i en smårivig och  bitig västsydväst. Men den ger det jag är ute efter, någorlunda sjölä. Väl rundat vid Askören blir det snart vind i aktern, kurs innanför Blåbärsholmen och in i Blidösundet känns igen som alltid, hur många gånger jag seglat, snurrat eller rott i det vattnet. Och hemma i kvällen. Mörker. Stjärnklart. Man anar Vintergatan. Man plockar ihop.
   Det där att känna igen sig i ett landskap, att hitta vägen. En process som uppstår omärkligt.
(Bild:landskäret, Hägnadklippan som den heter, dagen innan. Nordostlig och styv till hård bris. Fuji xpro2 med kitzoomen.
Lite pyssel i CR.) 

Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.

Gotlandsvecka

Några dagar hos goda vänner i Ljugarn hör våren till, i år kompletterat med ett besök och övernattning på Stora Karlsö. Redan här kan avslöjas att det fotografiska i tillvaron utsattes för prövningar. Är man ornitolog i nåt avseende, vill man fotografera fåglar, eller orchidéer? Vackert placerade buskar och träd mot en obruten horisont? Här lurar trivialbilden i vassen om man säger. Och massbilden ligger bara ett delningstryck bort i Iphonen.
  En liten utrustningsfråga dyker upp. Vilket kamerahus till vilka objektiv? En D800 med en 70-200 kommer man inte långt med, inte ens med en 2x teleplus. Oaktat att beskärningsfaktorn är nära 200 procent. Om det gäller fåglar alltså. Med ett makro påskruvat går orchidéerna inte säkra, eller annat grönt för övrigt. Så infann sig tanken att bara ta med en Fuji Xpro2 som har tillräckligt med sensor för att klara lite beskärning. Något dedikerat fågelobjektiv saknas nu i arsenalen och hur många gånger har jag inte sagt mig själv att fåglar får de som är bättre skickade vare sig det gäller utrustning eller handaskicklighet ta hand om. Jag nöjer mig med floran, och naturskönt utportionerade buskar och träd.  

Trivialbild och massbild ja. En bildanalytisk fråga eller kanske än mer en fråga av bildkommunikativ art. När blir bilder massbilder och finns det situationer när massbilder byter skepnad och blir något annat? Eller borde man kanske byta ut begreppet massbild mot sociala media-bild? Fast det är liksom lite svårare att säga. Vem vet, ett nytt begrepp kanske dyker upp.
Jag har under några dagar samlat på mig ett antal bilder som i ena stunden lätt kan föras in i kontextet socialtmedia-bild och i nästa stund appliceras i ett trivialbildsammanhang. 

En byggnad tilhörig Stora Karlsö fyr. En röd stuga som lär vara en av de mest fotograferade röda stugorna i landet. Åtminstone på tio i topp-listan.

Är man på Stora Karlsö ska sillgrisslorna ses och helst fotograferas. Här sedda ovanifrån. Med en Nikkor 105/2.5, lämplig adapter och en teleplus x2 på Fujin. Nja...hur var det nu med fågelfotograferandet.

Åda ruvar stillsamt. Närgränsen till ådan är inte många meter, det är nästan som gatufoto.

Bilden som bevis. Säsongens första ejderungar fotograferade. Fyra stycken  varav två syns i bild.
Fortsättning följer.

Blått och man ser lite mer

Den här bilden ser inte mycket ut för världen men såg ni vyn i en kikare skulle ni säkert haja till. Förstora gärna. Ett inte helt ovanligt fenomen i skärgården på vårarna. Det är de här hägringarna man ser som hänger över horisonten. Det gör att man faktiskt ser, om man har en kikare, skärgårdarna väldigt långt ut, Nassa och ända ut till Svenska Högarna. Det är spännande. Det lär för övrigt vara det här fenomenet som gett upphovet till”Gunnilsöra”, den sägenomspunna ön som svävar långt ute till havs och som möjligen kan vara en hägring av Ösel på andra sidan Östersjön. 
   Det är inte osökt att jag kommer att tänka på ett kommunalråd i kommunen (företräder ett parti på blåa sidan) som med reptilsnabbhet reagerade på en fundering och idé  om  att bygga en vindkraftpark ute i Östersjön ungefär trettio sjömil sydost om Sandhamn. Det skulle inkräkta på utsikt och förfula landskapet med sina 300 meter höga vindsnurror. Nu hör det visserligen till saken att man knappast lär se vindsnurrorna vare sig från KSSS klubbhus på Sandhamn eller än mindre från kommunalrådets veranda. Mest beroende på att jordens krökning inte tillåter det, men också därför att det är väldigt svårt att urskilja ett fem meter brett rotorblad på det avståndet. Och skulle man till äventyrs göra det eller bara känna en allmän olust skulle kommunalrådet kunna  sända en tanke till golvvärmen i badrummet, elbilen, tvättmaskinen, kylen och frysen och ja listan blir rätt lång. Fullt utbyggt skulle vindkraftsparken producera 20 TW, ungefär lika mycket som Forsmarks tre reaktorer gör.
   Det är sånt där man kan fundera runt när man sitter på en vårvarm sten och spanar, lyssnar på alfågelsången och alla de andra som snattrar runt ute på fjärden.