Balladernas konst…

På en vägg hemma har jag den här serigrafin, ett screentryck, ”Balladernas konst är en gammal konst…” Majakovskij. Mer aktuell än någonsin kan jag tycka. Det var Niklas, en av de bästa kompisarna på den tiden det begav sig, möjligheterna, när världen låg framför fötterna, som tryckte den här. Jag har ett, på hedersplats. Vi var överens och arbetade mycket tillsammans. Men du är nu inte med oss längre. Men ett tryck som jag tittar på varje dag, ganska skamfilat och ojämnt gulnat. Och hör jag inte då i bakhuvudet Maria med sitt omisskännliga skånska idiom läsa texten på Nynningens platta, För full hals.
   Åren går och vi med dem. Och de ska kanske svida lite. Det finns kanske lite hopp i det. Gott nytt år Fotosverige vill man gärna önska. Törs vi hoppas på, förutom någorlunda fred på jorden, ett  återigen litet mer öppet förhållande till röster, kultur och uttryck.

Om stora format

Anselm Kiefers skulpturer och målningar är nog definitionen på stora format. Och tungt. Han arbetar gärna med tunga material, mycket bly bland annat. Ruggigt effektiva bilder och gestaltningar, allt med någon slags koppling till Europas trasiga nittonhundratalshistoria men ofta med bibliska referenser. Vi var  överens om att det här är konst med tydligt politiskt tilltal men för den skull inte plakatbilder.

Artipelags konsthall på Värmdö utanför Stockholm. Utställningen slutar i morgon söndag och det lär dröja innan Kiefer kommer tillbaka till Sverige igen. Det är en bokstavligen tung och inte alldeles lättflyttat samling det här.

Trots den allestädes närvarande smartphonen blev det Fuji X10 som fick tjänstgöra. Den är roligare om än inte nödvändigtvis bättre.

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.

Om skaparglädje

Brukets målarskola på Blidö i Stocholms norra skärgård  drivs av konstnären Mats Åkerman. En vecka under sommaren fylls skolan av vetgiriga, intresserade målarämnen. Här snackar vi entusiasm. Och, naturligtvis en avslutande utställning. Tradition. Målarskolan har varit i gång över trettio år. I år blev temat porträtt, självporträtt. Det är i såna här miljöer som amatörer, de som älskar, trivs.Visste du förresten att ett av Englands äldsta sällskap är The Society of Dilettanti grundad redan 1734. Ett sällskap av ”noble men and scholars” som gjorde sina europeiska bildningsresor till Italien och Grekland. Sällskapet finns fortfarande och är en rätt betydelsefull donator och aktör i det engelska kulturlivet. Det om dilettanter och amatörer. Men skaparglädjen är omisskännlig varhelst den uppenbaras.

Lars Erik Enberg kör en liveshow framför staffliet. I korrekt klädsel. 
I sammanhanget är det viktigt att veta och förstå att amatör inte är en kvalitativ värdering. Det finns många amatörer som klår de professionella i många sammanhang. Inte minst inom fotografi. Vad och varför det är så är en källa till nya (nygamla)  diskussioner,
Huvudsaken är väl ändå att det skapas. Med entusiasm.

Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.