Om fotografi, litteratur och sån där kanon

 Proust, Dostojevskij, Tolstoj, Zola, Flaubert, Mark Twain, Steinbeck, Montagnes essayer med flera, med flera, eller kanske hellre en svensk kanon? Hur ambitiös kan den bli utan att tappa fotfästet? Törs man gissa på Astrid Lindgren, Strindberg, Karlfeldt, Martinsson, men hur gör man med sådana som Eyvind Johnsson? ”Grupp Krilon” kanske inte gillas av alla. Och Mobergs Utvandrarna? Och hur sent i tiden? Lars Norén? Stieg Larsson? Ulf Lundell?

Men vad sägs om en fotografikanon? Några dussin fotografier som alla medborgare, och sådana som aspirerar på medborgarskap ska ha sett. Gärna ordentligt, minst en kvart per bild varje år. Ska det vara bilder i största allmänhet, alltså bilder i ett internationellt perspektiv, eller ska det vara en svensk kanon (eller nordisk?).  Ska man välja sånt som alla gilla, alla borde gilla eller sånt som är lite kontroversiellt i största allmänhet.
Kvalar Strömholm in? Anders Petersen? Elisabeth Ohlson Wallin? Lennart Nilsson? KW Gullers? Var lägger man ribban och vilken ribba lägger man? Det är inte så lätt att göra ett urval, den litterära eller visuella lägereld vi ska samla oss runt i nationell gemenskap. Eller är en kanon ett verktyg för folkbildning? Nåt som förhoppningsvis berikar och utvecklar medborgarnas liv?

Eller en musikalisk kanon? (Då blir det väl bara sånt där j-la Rönnerdahlande som en välkänd lutsångare och kompositör lär ha undsluppit sig.) Eller en konstkanon? (Karl den tolftes likfärd, Carl Larson ?)
Det är lätt att säga tulipanaros men svårare att åstadkomma en.  Framförallt att få medborgarna att lyssna, titta, läsa en kanon. Men den kanske på ett eller annat sätt är bra att ha i alla fall.

November i nådens år 2022. Med ironins lilla räv på axeln.

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.