Manipulationer och annat sånt. Ett evigt ämne.

Bild med särskild hälsning till Joakim KE Johansson :-). Tri-x. Antagligen sent åttiotal. Repan i negget får vara kvar. Något berättar den också.

Med vissa mellanrum dyker frågan om fotografiets objektivitet och sanningsförmåga upp. Ofta då skruvad mot frågan om manipulation eller inte. Vilket de flesta debattörer då finner en knivsegg att positionera sig runt. Vad är en manipulation? Vad är tillåtet? När passeras gränsen. Lustigt nog verkar ändå diskussionerna oftast mynna ut i något slags konsensus.
Bilden i sig är alltid en förenkling av verkligheten. Vore den inte det vore det heller ingen bild. En karta måste alltid ha en upplösning understigande verkligheten. Att bilden alltid är en förenkling och därigenom i någon mån en manipulation, något utelämnas, borde inte vara orsak till någon större förvåning. Dessutom ska väl fotografens val av utsnitt också betraktas som en manipulation, ett utelämnande av något.
Men om man ändrar på kontrast eller färgtemperatur? Det är väl frågan om en anpassning, att göra bilden rimligare, trovärdigare. Det råder nog samförstånd om detta. Så frågan om när man så att säga passerar gränsen för det "tillåtna", var är den?
Eller man kanske ska uttrycka det så här. Är det den som berättar en historia som ska ansvara för sanningshalten (lycka till alla skönlitterära författare) eller är det kanske lyssnaren som ska besitta förmågan att förstå när berättelsen blir för bra för att vara sann? Jag tycker att det är en bra och relevant fråga i beskrivningen av en kommunikationsprocess. Fritjof Nilsson Piraten sa nån gång att en bra historia kan alltid göras lite bättre. Det betyder så klart inte att fotografen har carte blanche att fabulera hur mycket som helst, allt förutsätter att mottagaren kan läsa av berättelsen.
Frågan som borde dyka upp är då kanske hellre frågan om fotografens uppsåt. Är uppsåtet att ljuga eller att förbättra en bild? Kan jag som läsare känna tillit till fotografen? 
För ett tränat öga är en manipulation oftast möjlig att avslöja. Eller borde man i stället säga "gå med på". –Jag ser din "manipulation" och jag förstår ditt syfte och varför du gjort den.
Bild och fotografi är i sina bästa stunder ett samtal mellan två röster. 

Svart eller färg. Behövs det mer än en färgton?

Häromdagen bjöd knappast på färg. Grått skulle nog många sagt men sanningen var nog snarare ett antal nyanser av brunt. Men jag valde  svartvitt i stället och tänkte på hur olika svärta man kan få beroende på vilka pennor och mjukhetsgrader man väljer. Och papprets gräng, bulk och yta inte att förglömma. Liknande möjligheter finns i fotografiet, om än helt andra verktyg och förfaringssätt.

Bilden och kanske särskilt fotografiet är något av ett  kärl som kan fyllas med betraktarens minnen, associationer, tidigare erfarenheter och upplevelser. Där bildmakarens uppgift blir att orkestrera denna betraktarens väg in bilden. Men där tecknandet och måleriet redan från början anger att detta är något av handen skapat, så har fotografiet fortfarande sin roll av att vara det ställföreträdande ögat.

Landskapsbilder, naturbilder, stilleben, miljöer kan beundras för sina estetiska kvaliteter i det att de är tekniskt framstående, komponerade efter principer, utnyttjar särskilt omtyckta färgackord. De kan beundras tack vare sina förmågor att väcka de privata minnet, med andra ord, den privata kontexten. Bilden är en beskrivning, en anvisning till betraktaren, varsågod, skapa din upplevelse.

Men vad behövs för att en bildens riktning ska gå mot djupet? I riktning mot något som griper tag? Som griper tag mer än en privat kontext? Bilder som skapar gemensamma tolkningar, eller åtminstone konnotationer vi känner att vi delar med andra.
Kan det vara så att det behövs en blick, ett par ögon i bilden. Ögon som i stunden kanske inte tittar på oss, men som i vilket ögonblick som helst skulle kunna se. Jag ser dig. Du ser mig.
Jag bläddrar i Gunnar Smolianskys bok Barn. Ett mycket bra exempel på öga möter öga tycker jag.

Inget mörker utan ljus

(Eller inget ljus utan mörker? Eller inga bilder utan ett mörkrum? Om än ett digitalt sådant. Eller att i denna mörka tid finns ändå ljus. Och att kulturen överlever. Och att vi snart blir vaccinerade, och Trump försvinner ut i mörkret. Och andra tankar klockan 04.15.)

Rensar 2019 och 2020 års hämtningsmappar för ny säkerhetskopiering. Inte så mycket konsertbilder men den här från en konsert på Konstmuseet. Goran Kajfes Tropiques  med Christer Bothén på basklarinett var en mäktig musikstund. Lyhörd improvisationsmusik brukar det heta.
Och en del oskärpa i bild som sig bör.

Fågelfoto är inte min grej

Och nåt vidare gatufoto blir det inte heller. Det har säkert med hemmablindheten att göra. Men när duvflocken slamrar iväg från ett tak vid Stora Torget, i nån slags kollektiv panik kan man undra vad som sker. Duvhöken kanske. För några år sedan hade vi en pilgrimsfalk här som åt både frukost, lunch och middag. Centralt om man säger.
Det var för övrigt fler fotografer som lade märke till att kvällsljuset nu byt vinkel. Det är hopp i det.

Januari i skärgårn och en intressant tv-serie.

Den här veckan ute i skärgården blev delvis vigd till det analoga. Ur arsenalen plockade jag fram en Minox 35 och en rulle Tri-X. Minox var ett lite kul koncept med små kameror som gick ner i fickan och var alltid tillhands. I viss mån en föregångare till den digitala tidens många små praktiska kompaktkameror, de som senare skulle utkonkurreras av mobiltelefonerna. Jag har inte använt den här kameran som är ett arvegods från pappan, den habile fyrtiotalsfotografen så mycket, det ska bli intressant att se vad den kan leverera.
Annars då? Havsörn, alfågel, som redan börjat sjunga, mycket knipa och vigg och de ljust aprikosfärgade storskrakhannarna. Rätt mycket folk ute på ön. Det lyser i var och varannan stuga. Inte bara så där att det ska se ut som nån är hemma-belysning. Folkmängden märks om inte annat så vid färjan över.

(Svartlögafjärden sydvart. En liten efexkonvertering till låtsas-Plus X.)

I kvällen tittade vi på en serie på YouTube om ungdomsrevolten 1949 till 2020   Klart sevärd om än lite hackigt klippt, men så ska det väl vara. Frans-tysk produktion. Engelska subtitles. Som sagt kan rekommenderas.