Ännu lite mer om mobiler

Exempel på trivialfoto. Fotograferat med Fuji Xpro2 23/1,4

Exempel på trivialfoto. IphoneS6. (samma barnbarn med ett års mellanrum)

Man kan ju undra vad det blir för skillnad om man fotograferar med en mobil eller med en vanlig kamera. Nån skillnad lär det bli, men vad? Är det något bildläsaren uppfattar i själva bilden? Alltså när läsaren avkodar bilden? Eller är det ett medföljande faktum eller påstående att de här bilden är plåtad med en mobil. Vad gör det för skillnad? Är det här en bildspråklig fråga eller en teknisk handhavandefråga?
Eftersom jag nu med en smärre dåres envishet hävdar bilden efter exponeringen, när bilden serveras, publiceras, blir läst som det mest intressanta. (Med det vill jag inte undervärdera det tekniska.)
Man kan så klart invända och mena att det här är mer av en filosofisk fråga. Men jag undrar om det är så att blotta vetskapen om hur en bild är producerad får en betydelse vid själva läsningen. Beroende på vem som läser.
För stort eller smalt dynamiskt omfång har sannolikt jätteliten betydelse för trivialbildens läsare ( och producenter). Men likväl, eftersom det är något som de facto syns är det en av många berättarkomponenter. Den seriöst inriktade fotografen ser det förmodligen och gör dessutom sannolikt en stor affär av det om det nu skulle fela på den punkten. Men hur står det då till med vetskapen om att bilden är skapad med en mobilkamera?
En annan av trivialfotots främsta apparater var polaroidkameran. Den gav med dagens mått urkassa bilder i bestämt format men den hade sin poäng i det att den var omedelbar. Att se bilden direkt. Med tiden, tack vare popkonsten som intresserade sig för det vardagliga, kom polaroiden att utnyttjas som ett verktyg för konstbild och konstnärligt orienterat foto. Apparaturen, bildens tillblivelse blev en viktig del av bildens kontext. 
Det är ett liknande fenomen vad gäller mobilkameran. Tillverkarnas uppsåt var naturligtvis inte att skapa ett sofistikerat instrument för konstfoto eller ens ett seriöst foto. Syftet var från början trivialfotot. Mobilkameran och så klart hela distributionskedjan, publiceringen är något helt annat än tidigare i historien. Men, ganska tidigt upptäcker en del konstnärligt inriktade fotografer och bildkonstnärer att det, i popkonstens efterföljd, i postmodernistisk anda går att utnyttja mobilkamerans bilder. Och detta redan med kameragenerationerna innan smartphonetiden.

Fredrik Eriksson här på FS tipsade mig om två fotografer som helt eller delvis börjat använda mobiltelefoner i sina arbeten. Jeff Mermelstein och Olly Lang. Särskilt de bilder av  Mermelstein som publiceras i bokenHardened. Men om man tittar på hela deras produktion så är det svårt att avgöra vad som är fotograferat på ett konventionellt sätt och vad som är ”mobilbilder”. En inte helt omöjlig gissning är att mobilbilderna får ett uttryck beroende på att de så att säga passerar under radarn. En mobilkamera är numera en så vanlig företeelse att den inte upprör gatans befolkning särskilt mycket. Vissa bilder ger åtminstone det intrycket. De flesta bilderna är tagna under bra ljusförhållanden och skulle de inte vara det så är det nog inte så viktigt i den här typen av fotografi. Kanske snarare tvärtom. 
Slut för idag. Tack för idag.

Mer om mobiler

För en seriös fotograf kan det så klart vara en utmaning eller sporre att fotografera med en annan utrustning. Att ge sig hän och återerövra det analoga fotografiet. Att undersöka uttrycksmedel som hålkameror med mera. En sporre kan också vara att toppa den tekniska utmaningen i att utveckla sin egen genre med hjälp av, ofta dyrbar, ny teknisk utrustning. Ofta rör man sig  då i en om uttrycket tillåts, seriös fotografisk värld. Bemärkelsen seriös har här inget med professionell eller yrkesmässighet att göra.
Det står naturligtvis varje fotograf fritt att använda trivialfotots främsta verktyg, mobiltelefonen. Men frågan som då gärna vill infinna sig är, vad tillför mobiltelefonen till bildens uttryck? Om nu mobiltelefonen presterar lika bra bilder som en ”vanlig” kamera är det ett dåligt argument till mobilens fördel. Eftersom det fortfarande går att ta lika bra bilder med en ”vanlig” kamera. Är mobilkamerornas tekniska prestanda likvärdiga kameran? Om detta kan det has många synpunkter och åsikter om. Min synpunkt och åsikt är att det dynamiska omfånget generellt är sämre  än hos en kamera. Att den digitala zoomen naturligtvis inte kan mäta sig med den optiska zoomens förmåga att ändra bildutsnittet. Att mobilens ergonomi är primitiv, vilket så klart kan vara en rolig utmaning för den som är hågad åt det hållet. Så i min värld blir mobilkameran vad den nog egentligen är avsedd för. Trivialbildens verktyg. Min kommunikation med rörmokare när jag vill visa var ett rör läcker, fråga om en skruv. Ta en bild på vinetiketten. och så vidare. En och annan bild på ett barnbarn slinker med.

(2015 och 2018 är och kommer att bli bra år har vi fått oss meddelat.)

Lägg märke till den dåliga bildkvaliteten i dåligt ljus. Bilderna direkt ut ur mobilen. Jo, visst finns det en och annan app, camera+ till exempel som kan pigga upp telefonen. Och visste du att volymknappen på en Iphone fungerar som avtryckare om man vill. Om nu det ska göra så mycket till för ergonomin. Mobiltelefon och progressiva glasögon är dock svårt att göra nåt åt.

Så mycket fotograferande har det inte varit den senaste veckan. Ibland är det för mycket annat. Det triviala till exempel.

Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

Krutrök och väldoft

I den akademiska storstaden strax norr om Stockholm är det tradition att det ska skjutas med kanon i samband med doktorspromoveringar. Ännu en av många smått obsoleta akademiska traditioner. Först ska det pangas vid sjutiden på morgonen, senare en omgång mitt på dagen.  Jag missade så klart själva saluterandet så nån krutrök i bild blev det inte. Lika bra det.

Besättningen, eller servisen som det lär heta är uppställd för fotografering. De verkar ha väldigt roligt, lite uppsluppet på ett nästan studentikost sätt. Det är så klart jättekul att skjuta med kanon. När jag var pytteliten hade jag en idé och undran att eftersom det var tanter och farbröder som skulle bli doktorer så kanske det hela gick ut på att man sköt någon med kanon och sedan fick de blivande doktorerna lappa ihop de skjutna. Lite som en examen. Typ.

I Botaniska trädgårdens orangeri kan man istället dofta på en japansk aprikos som nu står i blom. Den har en synnerligen behaglig lite sötfrisk doft som en bild knappast kan ge rättvisa åt. Ett lite trevligare sätt att skjuta skott på.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Första bilden med Nikkor 105/2.5 med Fuji adapter.)

Ibland, när jag är bildredaktör och redigerare...

...låt vara för en ganska liten produktion. En båtklubbstidning med en upplaga om 1000 ex, oftast 32 sidor i A5 format. Utkommer numera tre gånger om året. En grej jag pysslat med i en hel massa år. Ja, tänk vad tiden går.
Ett problem har alltid varit att få in ett hyfsat bildmaterial, såväl tekniskt som berättarmässigt. Tack och lov finns alltid klubbens mästerfotograf, med gediget intresse för båtar och segel om det skulle knipa. Men en grej med att få in lite olika material är att då blir klubbmedlemmarna liter mer aktiva. Att se sina bilder i tryck sporrar lite, lite grann. Är min reflektion.
Numera tas de flesta bilder med mobilkamera och är det nåt problem med det kan man fråga. Och jovisst finns det problem. När ovan nämnda mästerfotograf skickar in sina bildfiler så vet jag att jag kommer att göra tre operationer. 1. Kolla histogrammet ( det är alltid bra). 2. Ställa in storleken. 3. Byta färgrymd till cmyk. Men med mobilbilderna blir det en del mer pyssel. Men mobiler är väl bra? Jodå, men ett bekymmer är ofta det mindre dynamiska omfånget. Det är inte alla dagar det fotograferas i gott ljus. För om nu bilder ska gå till fyrfärgstryck på bestruket papper behövs det lite mera av den varan. Dynamiskt omfång alltså. Ett annat litet bekymmer är mobilernas digitala zoom.

(Inte mobilbild. foto: Björn Hedin)

Men fördelen med mobilbilder är att fler blir engagerade. Alla bilder är väl inte på topp i komposition och annat. Avsaknad av snapshots, kort skärpedjup och lite annat bildmässigt som komposition och dylikt får man ha ha överseende med att det fattas. Men oftast ska bilderna dokumentera något, glada människor till exempel. Som gjort något duktigt. Och det är vackert så.
En inte oviktig sak i såna här bilder är att om det finns identifierbara människor med i bild ska namnen alltid finnas med. Alla bilder i en publikation ska kunna ha en bildtext. Och tänk vad glad man blir när det ligger en bildtext med namn och allt i Exif-filen. Det gör det ytterligt sällan i mobilbilder.
En annan bra grej med mobilen är att fotograferna skickar bilden direkt till mig från kameran. Inga omvägar över obskyra gratisprogram, inga inklistrade bilder i word-dokument och så vidare. Min enda order är, skicka bilden i verklig storlek! Sen är jag nöjd.

Sen kan man naturligtvis tycka att klubbtidningar i papper gott kan ersättas av sidor på sociala medier, hemsidor med mera. Men så icke. Medlemmarna vill ha pappret i brevlådan. Den fungerar uppenbarligen som ett slags kitt i segelklubbens liv. Så det är bara att köra på. (Den här gången ska årsberättelsen med. Mycket tabeller och annat pyssel. Bilder är roligare.)

(Julikväll nån gång i förra tjugotalets början. Inte mobilbild. fotograf okänd. Det är bra att ha en arkivarie i klubben.)