Högt vatten

I dagarna tre har det blåst NO kuling. Och vattenståndet i Norra Östersjön är anmärkningsvärt högt. Bryggor och andra av människan skapade bräckliga ting lever farligt. Det är kallt om nosen också. Klimatet är summan av vädret kan man tänka rätt ofta. Varje enskild händelse i sig är en sak för sig, men när det blir lite för mycket, eller lite för länge av en viss sorts väder så ändras summan. Det vill säga klimatet. Blåst och högt vatten gör till exempel att stockholmarna får vänta på sin nya Slussenbro. Fast den ligger väl fortfarande utanför Portugal i väntan på bättre väder.

Och det snöar ettrigt, vilket nog är helt enligt regelboken den 27 februari och inget att höja ögonbrynet över. Däremot kan man ju fundera varför vi skulle vänta till slutet av februari innan det blev nåt som med lite fantasi kan kallas vinter. I nån dag, åtminstone härute.
De här bilderna får åka in i färg. Provade med svartvit konvertering men här behövs färg. Även en mulen dag. 23mm är för övrigt inte rätt objektiv om man vill fotografera Gammel-Ante. Även om han var på nära håll idag. Nästan att vi växlade en blick. Han drog söderut förbi Nisses brygga och sydvart. 

Egna barn och andras ungar

Det här är andras ungar. Men lika glada för det. Även med åttaveckorsbenbrott för den ene. Glad support från den andre. Jo precis, första sportlovsåket i backen berättas det.
Och min spontantanke, om än lite långsökt  är att även andras ungar borde vara egna barn. Om ni fattar vad jag menar. 

(Spontanfoto. Med tacksamt motiv. Och den tacksamma Fuji 23/1.4. Allt pyssel i CR. Det räcker nästan jämnt.)

lördag

Idag blir det vår i stan. Vår är det när sju dagar med temperatur över noll har passerat. 22 februari är nog rätt tidigt. Och då befinner jag mig på samma latitud som Kap Farväl, Grönlands sydspets.
(Mycket vinjettering brukar jag ytterst sällan använda. Men när jag tog den här ganska intetsägande bilden visste jag nästan precis hur jag skulle efterarbeta den. Därför lade jag lite oskärpa i förgrunden, med hjälp av en lagermask. Varför jag ville ha lite oskärpa där kan jag däremot inte riktigt svara på. Det kanske beror på att oskärpa i bildretorik uppfattas och förstärka vaghet, outsagt, och liknande. )

Nostalgi i modulform

En del farbröder är otroligt fascinerade av modelltåg och allt vad där till hör. Men alla har inte en källare eller utrymmen att bygga sin drömnostalgi. Så vad gör man? Man bygger en liten bit och så träffas man och sätter ihop sina moduler och vips har man 111 meter modelljärnväg. Ja vips är kanske fel ord, det tar tydligen två arbetsdagar att plocka ihop det, men ändå. Så träffas man då och då och bygger, har roligt, umgås, pysslar odlar vänskap och allt det där viktiga i livet. Och en viss berättigad stolthet i att visa resultaten av mödorna. Det är inte utan att man kan se en liten parallell till vissa fotografer :-). Men det är väl just de här underliggande egenskaperna hos folk som gör att det kanske går att se framtiden an med viss tillförsikt. Att människor kan skapa ihop. Med en rejäl nypa lekfullhet.

Publiken är trots vad bilden säger rätt ungdomlig. Det är sportlovsvecka och evenemanget är gratis för alla barn och ungdomar mellan två och hundra. (Tack för det Uppsala Konsert och kongress.)

I modelljärnvägar, precis som i kvantvärlden, händer oväntade saker när ett svenskt persontåg med ett ellok Hg stannar vid perrongen i en fransk stad. Eller ett amerikanskt  Amtrack-tåg passserar något som ska se ut som Waxholm.

För att få allt att snurra runt som det ska krävs en hel del logistik och elektronik.
(Att fotografera sånt här med bra resultat hade nog krävt lite mer av stativ och kanske ett lite mer dedikerat objektiv än 24-70 och Nikon.)

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)