stickigt och trevligt

Det gäller att hitta intressanta ställen att fotografera i och Botaniska trädgårdens orangeri i Uppsala är en tacksam fotomiljö,  inte minst avdelningen suckulenter och kaktusar. 
En bra grej med kaktusar och liknande är att de står stilla. Väldigt stilla. Här skulle man kunna exekvera i bildkomposition om man så ville. Jag lämnar öppet till de som så önskar. Men det är en av flera fotomiljöer i mitt grannskap där man lugnt och så metodiskt man önskar kan testa brännvidder, objektiv och annat som gäller fotograferandets essens. Och bilden då. Kaktusen ”Svärmors kudde” dyker upp, vill minnas att Stefan Ohlsson hade en bild på en sådan när han på sitt sällsynt pedagogiska sätt förklarade olika finesser i hur man skärper upp en bild.

TToskärpa

Som sagt, jag grävde ner mig i tidigt sextiotal, färgbilder och publicerade färgbilder framför allt. I gamla nummer av LIFE kan  jag få mitt lystmäte av den varan. Och nu snackar vi  oskärpa. Men nu är det inte alldeles säkert att oskärpan i nedanstående bild beror på fotografernas preferens för oskärpa eller ofullkomlighet, sannolikt är det plåtat med god utrustning och i de flesta fall gissningsvis med Kodachrome eller Ektachrome. Så oskärpa beroende på film eller utrustning är inte det troliga. Bara för att ge sken av en viss seriositet får en färgsticka hänga med i bilden. Så att ni ser att det är på allvar.

Om jag inte är helt felunderrättad trycktes LIFE i rulloffset från sextiotalet och framåt. Det innebar en helt annan färgåtergivning än tidigare rotogravyr och andra tekniker. Framför allt billigare, vilket gjorde att det utan allt för stora kostnader gick att trycka en tidskrift med ovanligt många uppslag i färg. (Att räkna ut utskjutningen av tryckplåtar  är för övrigt en sällsynt delikat uppgift om man inte kör fyrfärg genomgående.) Men. Nu ska man ha i åtanke och minne att de här hände sig för femtio sextio år sedan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Bättre papper, vilka i sin tur medgett fina raster och därovan som grädden på moset en digital bildteknik. Som efter de trevande begynnelseåren swishade förbi den analoga suveräniteten. Och där är vi nu.
Vilket får mig osökt att återkoppla till den tidigare bloggen, om att bli inspirerad av ölfyllda vattenhål. Nämligen  annonskampanjen för TT. Det är mellanölets förlovade tid. Och den här bilden har alla sextioplussare sannolikt en relation till, Alf Mork Art Director och fotografen Francois Gillet. Arbmans. Det här är reklamhistoria. Och om du nu frågar mig om reklam så svarar jag reptilsnabbt; kapitalismens krona på verket. Men. Det finns i några få tillfällen en reklam som är horisontell, med det vill jag säga att den kommunicerar på lika villkor med mottagaren. Den medger en kommunikations återkoppling på ett rimligt och vad man skulle kunna benämna ett schysst sätt. ( Jaja,  Prippens fick sälja en hel del pilsner ändå.)
Nåväl,  nu ska det inte handla om reklamhistoria eller mediakommunikation, utan om korn. För i den här reklambilden, som låg över uppslag i olika  magasin ( det hände nog att den låg över uppslag i tabloid också)  har ju ett alldeles överdrivet korn. Varför?
För det första, den här bilden hade varit omöjlig idag, i en tid som i alla sammanhang premierar tokskärpa. För det andra,  i den tiden, lägg märke till att det är hon som sippar pilsner vilket då är anmärkningsvärt och i någon mån framsynt.  För det tredje, det är inte bara korn, det är dessutom oskarpt också. Tänkte inte inte Alf Mork och Francois Gillet på det? Jo. Det gjorde de. Väldigt mycket. Men,  det finns väldigt mycket, eller ska vi säga fanns, associationer till värme, mjukhet, nån slags trygg atmosfär i det här lite brunmurriga. Brunt är det sena sextiotalet och sjuttiotalets grundfärg. Ett decenniets alldeles egen  imprimitur.

Och som den bildanalytiker jag gärna vill framstå som, vilket privat kontext rullar den här bilden in i? Jag ser det ganska tydligt. En ynglings väg mot ett aningens vuxnare liv korsas, just då, i en slags ögonblicklighet av bilder som sannolikt träffar väldigt rätt in i vuxenblivandets scenografi. På nåt sätt. Gulbrunt och varmt. Violett som passionens färg.

( I den här har jag gjort mig skyldig till två upphovsrrättsliga övertramp. Hoppas jag är förlåten. Jag lät mig inspireras av Saul  Leiter och korniga färgbilder när jag hängde över en pilsner en sen lördags eftermiddag härförleden.)

gatufotandet och oskärpa

Jag återkommer gärna till det här med oskärpan som berättarkomponent. Det avsiktliga valet av oskärpa. Inte de subtila formerna  av oskärpa orsakade av särskilda brister eller egenheter hos vissa objektiv och kameror. 
2019 får bli ett oskärpans år det också. Det är som att oskärpan gör att de riktigt skarpa bilderna får det värde de förtjänar. Man uppmärksammar skärpan. Och på samma sätt som det finns olika former av oskärpa finns det olika former av skärpa. 
Det var något som slog mig när jag för några år sedan köpte en bok med Walker Ewans bilder i en liten fancy bookshop i Prenzlauer Berg Berlin. Hans bilder med tokskärpa även i tryck, naturligtvis som en konsekvens, eller helt enkelt tack vare ett sällsynt fint raster i trycket. När man pratar om skärpa ska man nog  inte helt bortse från hur bilden publiceras och reproduceras. 

Jag har lite svårt för den skärpa som träder in på scenen i den digitala bilderan, Det har som ofta påpekas här i bloggarna blivit liksom lite granna skärpa för skärpans egen skull. En teknikalitet. L`art pour l`art fast i skärpetermer. Fast det ska sägas att vissa motiv mår bra av skärpa, men den ska helst vara rimlig.

Däremot tycker jag att  är det väldigt svårt att digitalt få fram den oskärpan och den färgen som exempelvis Saul Leiter plockar fram. Något jag kom att tänka på helt nyligen. Efter att ha bläddrat Leiter hemma i soffan hittade jag härom veckan en väldigt trevlig edition (Tames&Hudson) snyggt typograferad dessutom, med en hel del fina bilder varav en del i  färg och en i mitt tycke väldigt snygg ganska kornig oskärpa med en som man kan misstänka, ganska mjuk kontrastkurva. Snygg oskärpa i färg är nu inte alldeles enkelt att åstadkomma och var nog inte då heller, på Sauls tid, sent femtiotal. Man ska komma ihåg att det inte handlar om rörelseoskärpor eller oskärpa utanför skärpeplanet, utan just bara en alldeles övergripande oskärpa i hela bilden. Man skulle kunna tänka sig att det handlar om lite granna underexponerat men personligen tror jag att det handlar om något annat, ett medvetet val. Och att det var ett val som faktiskt tog hänsyn till den tidens reproduktionsteknik. Och det är egentligen inte så konstigt. I dag refererar många fotografer till skärmen som den plats där bilden möter betraktaren.
Väldigt inspirerad, ja nära nog exalterat tog jag nedanstående bild. Att det skedde i ett vattenhål där det serveras öl och andra drycker har kanske en viss om än ganska långsökt koppling, men det vill jag återkomma till. Bortsett från en del oskärpa utanför skärpedjupet så är det egentligen bara en oskärpa som ska efterlikna filmkornet. Hur mycket jag borde  dra i spakarna är inte alldeles undersökt ännu.

`