Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.

Gatufoto om brännvidd och får man beskära?

Det finns en myt om att den riktiga gatufotografi-brännvidden skulle vara 35mm (full frame). Exakt hur den har uppkommit är mig fördolt. En annan myt är den om att komponera bilden i sökaren och tänka hela negativet, kopian skulle naturligtvis ha en svart kant för att därigenom gå i bevis. Sånt där går nu att enkelt åstadkomma i datorn. ( Ja, vad kan man inte åstadkomma i datorn.) Intressant nog gick det att fejka även i det analoga mörkrummet, något som jag och andra flitigt utnyttjade en liten kort period på sjuttiotalet. Och nu till bilden som jag nog lagt upp tidigare i bloggen. Man väntar på bussen. Fotografen befinner sig på andra sidan av Fifth Avenue. Då duger inte 35 mm. Här gäller 70 mm ekvivalent på en aps-c sensor. Och lite beskärning på det så att brännvidden nog motsvarar 100 mm. 105 vill jag tro eftersom det är brännvidden på mitt favvo-objektiv från sjuttiotalet.
Idén om 35 mm är seglivad. HCB använde nog framför allt 50 mm. Allra bäst är så klart den brännvidden man själv är bekväm med. Och en zoom är aldrig fel den heller. Då kan man tänka lite flexibelt. Och så ska man inte vara rädd för att beskära. Det gjorde vi flitigt i mörkrummet, eller hur? Så, strunt i brännvidd. Låt bilden berätta i stället.

( Om 35 mm, en fråga som jag fått försöka besvara många gånger i kursen fotografisk bild A. Av de ambitiösa eleverna. Och att det skulle motsvara ögats egen brännvidd är rätt så väldigt fel. Ögats brännvidd motsvarar nog  ca 85-100 mm , förutsatt att man bara tar hänsyn till  vad tapparna på näthinnan registrerar. Det är liksom det man ser.)

Gatufoto och vad man kan tänka om färg

Eftersom blötsnön föll i sjok och slasket gjorde det outhärdligt att vistas utomhus blev det en sittning framför skärmen. Färg eller svarvitt i gatufoto, eller kanske inte direkt antingen eller utan mer, vad blir skillnaden? Hur påverkas läsningen av bilden? Att välja film gör vi nu oftast med hjälp av mjukvara. Man kan efterlikna en analog värld mer eller mindre bra. Man kan så klart ha invändningar om att det inte är äkta men det är något jag väljer att bortse ifrån.

Det här exemplet är gjort för att se hur berättandet förändras genom att välja färg eller svartvitt. Och lite olika svartvitt respektive färg. För att läsa bilden behövs någon form av nyckel som kan bringa reda i bildens myller av människor.

Var är vi? Vad finns det för denotationer som avslöjar det?
När händer det?
Vad händer?
Lägg märke till att "svårighetsgraden" i  tolkningen av bilden varierar beroende på vilken fråga man ställer. Facit till bildhändelsen finns längst ner på sidan.

Den här bilden är avsiktligt gjord med lite för hög färgtemperatur och lite för mycket mättnad. Kontrasten är nedskruvad en aning. Vågar nog påstå att så här skulle det kunna sett ut om den hade kommit ur en mobiltelefon.
Och nu en lite annorlunda framkallning.

Den här bilden har fått en lägre färgtemperatur, exponering och kontrast ökad, svärtan minskad en liten aning. Ökad klarhet, ganska rejält, lite granna lyster samtidigt en avsevärd minskning av mättnaden.
Påverkas läsningen av bilden genom denna operation?

Så en svartvit framkallning. Den här är för enkelhetens skull gjord med Silver Efex och ska föreställa Fuji Acros.

Och här dyker plötsligt frågan upp hur den här framkallningen läses utanför ett fotografkontext. Därför får det bli ytterligare en svartvit framkallning.

Nu ska det enligt Silver Efex föreställa Tri-X. Skillnaden är ganska uppenbar, antagligen även för ett öga utanför ett fotografkontext. Däremot kan man undra hur läsningen blir i ett skarpt läge. I en publicering där bilden bara återges i en av varianterna. Där läsaren saknar jämförelsematerialet. Tål att tänkas på.
Nu är frågan, med facit i hand, vilken bildvariant  understödjer bäst bildens berättelse utifrån vad facit säger? 

Och jag kommer att trä på broddarna på skorna och gå ut och fundera mera på det här med kontext och berättarkomponenter.

Facit. New York 5th Avenue, augusti förmiddag. Ett skottdrama mellan anställd och mellanchef på ett kontor. Orsaken oklar. Mellanchefen skottskadas och avlider senare. Gärningsmannen skjuts av polis strax efteråt själva gärningen. I NY är man på tå när det gäller terroristbrott ( samtidigt som den överväldigande delen av skjutningar i USA inte(!) är att koppla till terrorhandlingar). 

Gatufoto och varför jag föredrar svartvitt

Ja, det är nog så att gatufoto i mycket blivit synonymt med svartvitt. Och nog kan man fundera en del över varför. För egen del blir väldigt mycket av mina bilder svartvita, oavsett motiv. Det har säkert sin förklaring i att jag tecknar mycket, har tecknat svartvitt blyerts i snart femtio år och det har helt enkelt blivit mina viktigaste uttrycksmedel (fick bevars ett kulturstipendium för några år sedan av den anledningen). Så oavsett vad som hamnar framför kameralinsen så tänker jag även där svartvitt. Sen trivs jag också med möjligheten att skapa lite korn och särskild svärta med de till buds stående medlen. Jag känner mig hemma i det precis som jag känner mig hemmastadd  i torrnål, etsning och andra grafiska tekniker.
Egentligen borde det inte vara ett problem. Var det mer korrekt att ha färgfilm i kameran i stället för svartvitt på den analoga tiden? 

Om ovanstående bild kvalar in som gatufoto låter jag vara osagt. Mitt uppsåt har mera varit att beskriva eller om man vill vara pretentiös, gestalta en miljö som nu råkade vara Manhattan. Jag hade inte som mål att ta bilder utifrån gatufotografernas egen gatufotokontext. Målet var nog att hitta nån slags närvaro (och där slog visst det pretentiösa i taket).

(bild: I krokarna kring Grand Central NY. Det luktar sopor också. Fuji x10.)

Ständigt detta gatufoto

När uppstod begreppet gatufoto? Nån som vet? Och nu menar jag inte när klassiska, så kallade gatufoton togs. Utan begreppet. Nånstans i tiden uppstår en definition, inte helt olikt en naturalist som i linnéansk anda sorterar tillvaron. Och det innebär på ett lite märkligt sätt att bilder fotograferade i en tid långt innan begreppet uppfinns helt plötsligt får en etikett, till och med en ny etikett. Och så kanske det får vara. Men i debatten om gatufotografi som blossar upp med regelbundenhet saknar jag någon som diskuterar fotografi och gatudito i synnerhet utifrån ett språkligt perspektiv.
Bild är ett av många språk. Som vi läser. Och som vi författar. Precis som någon skriver en avhandling, en artikel, ett reportage, en novell, ett kåseri, en dikt så fotograferas det, alltifrån bilder med saklighetens som mål till bilder vars syfte är att gestalta fotografens/författarens sinnestillstånd. Och det är här nånstans jag tror att man kan hitta en annorlunda och möjligen ny ingång i den eviga diskussionen. Vad är fotografens berättelse? Med vilka medel förmedlar fotografen denna berättelse? Vad vill fotografen berätta/ gestalta?
Bilden här ovan är en bild utan stil och finess, den är språkligt ett ogenomtänkt yttrande, kanske väldigt färgat av stunden. Det regnar i ett ständigt halvdunkel. Tristessen ligger som en evigtlång gångmatta framför fötterna. Sinnet är ofokuserat, vänt inåt. det är inte Ferlin, det är inte Stagnelius,. Det är möjligen en pubertal grymtning i tillvaron.

(En fotouppgift jag ibland körde, på den tiden det begav sig-jag är numera emeritus, var att eleverna fick i uppgift att skriva en liten dikt, gärna en haiku,  som beskrev samma sak som den bild de valt ut. Det fungerade ganska bra, lite som en ögonöppnare. En känsla, en upplevelse, en insikt eller upptäckt kan förmedlas med olika språk. Ibland fungerar bildspråket bäst.)