Den banala ondskan

Om man uttrycker tanken att vi inte får glömma nazismens illdåd, någonsin, så kan man veta att lika säkert som amen i kyrkan kommer en replik som att "man får inte glömma allt som Lenin och Stalin stod för också". Och det är väl knappast nån som heller gör det. Glömmer alltså. Det finns något pubertalt över såna repliker, "Asså de va ju inte ba vi". Men låt oss tala om förintelsen i nu.
Och jag visar en bild från Therezienstadt, kommendantens kontor. Och tänker på den banala ondskan. (Läs gärna Hanna Arendts reportage från Eichmann-rättegången.) Therezienstadt var inte ett förintelseläger. Det var ett koncentrationsläger och fängelse inrättat som en uppsamlingsstation och genomgångsläger för vidare deportation till förintelselägren i öst, Auschwitz, Treblinka, Maly Trostenets och många andra. Ett sällsynt obehagligt faktum är att nazisterna utnyttjade Therezienstadt som ett föredöme i propagandasyfte. Och att de som såg propagandan inte tänkte tanken, varför ska dessa judar bo här i ett ghetto, för dagen uppsnyggat och blomsterprytt. Och inte i sina egna hem?
Läs mer om Therezienstadt här.

Om att beskära

I vissa genrer är det här med att beskära en bild om inte en dödssynd så åtminstone halvvägs mot diskvalifikation. Det kan man så klart fundera över. Att reportage, journalistiskt och faktabildstänk ska vara så fritt som möjligt från manipulation som möjligt är så klart rätt självklart. Men varje sökare är som bekant en manipulation. Ett sätt att välja bort. Och vem bestämmer vad som ska ses? Tja, det är väl fotografen själv som har den oinskränkta makten. Eller hur.
Irvin Penn har gjort en alldeles utomordentlig beskärning här. Det här är så klart inte ett gatufoto, eller en faktabild. Det är en modebild. Och där kan man tillåta sig ett och annat.

Här nedan är en gatufotobild som är rätt kraftigt beskuren. Faktiskt beskuren från en 105 mm. Så vi ligger nu nånstans runt 150mm (Fx ska tilläggas). Som gatufotobild är den nog tämligen ointressant, bortsett från en viss dokumentär aspekt, att den tiden,  2018-2019 var en tid när varselväst blev en helt ok modeaccesoir.

Det stilla samtalet

Just nu längtar jag efter det lugna samtalet. Det som får ta sin tid. Det som förstår att komplexitet inte är samma sak som kaos.
Det som har sin grund i tänkandet. I någon slags bildning.

(Några som samtalar efter en lång lunch. Brasserie L´Etincelle. Rue Lecourbe, Paris.)

Bra grej för alla gatufotografer och en del andra också för den delen.

En tur till Enköping och Awnis fotokurs. ( Jag är där som språkstöd och "observatör".) Så här i början är kursen rätt Basic och behandlar idag kort och lång slutartid. Kanske lite för "basic" en del deltagare.
MEN. På vägen hem i bussen (och jag konstaterade helt utanför ämnet att det finns många vackra ensamma träd på slätten, särskilt i snö) kom jag att tänka på en övning jag körde i kursen Fotografisk bild 1. När deltagarna började bli hyfsat varma i kläderna och vi började närma oss olika genrer och hur sådana bäst tillämpas, gjorde vi gatufoto-inslaget så här:
Nu går ni ut och fotograferar på stan. Motiven får vara vad som helst. Vi träffas nästa lektion och går som vanligt igenom bilderna, det vill säga rensar och plockar ut de där sex-sju som känns bäst i magen. Så efter en snabb genomgång får eleverna en mall eller matris. ( mallen är gatufotografiets "tio budord") Gå nu igenom era bilder ( det här görs två och två) och se om bilderna uppfyller matrisen krav. Det visar sig så klart ganska snabbt att vissa bilder faller ur direkt, men också att en del bilder om inte matchar helt och hållet så uppfyller  de iallafall vissa av kriterierna. Vi blir också överens om att bilder som uppfyller matrisen för den skull inte alltid har bäst kvalitet i alla avseenden. Det kan vara oskärpa på fel ställe, nånting i ögonblicket som inte riktigt stämmer och så vidare. Vi brukade stoppa där för nu var vi snubblande nära långa resonemang om bilders olika kvaliteter med mera. Och det spar vi till ett annat tillfälle.
 Det är faktiskt inte helt fel, även för gamla fotorävar att ibland gå tillbaka till ruta ett. För att se vad man egentligen håller på med. Prova själv!

( den här bilden är inte helt överraskande svartvitt. Vi tyckte att tillvaron var lite svartvit idag. Och jag har drabbats av en svårartad pedagog-abstinens.)

Gatufoto och är det något som saknas

(ovanstående bild har rätt lite med texten under att göra)

Om det nu bara vore för tekniken skulle vi ta fantastiska bilder. Knasterskärpa, färgåtergivning, ljusstyrka, känslighet med mera, med mera. Och vill man plåta en blåmes kan man göra det med sån skärpa och upplösning att man nära nog ser kvalstren vanka där i fjäderdräkten. Där har man glädje av det. Men i gatufoto tillför kanske inte superskärpan något?

Vi har kameror och utrustning som gör att vi kan frysa ögonblicket vilket så klart är kul i sportfoto. Stackars alla simmare som hänger där i vattnet med tungan halvvägs utanför och vattendroppar och plask för evigt upphängda i fotograferandets egen värld. Tveksamt dock om det tillför gatufotot något?

Men vad är det då som gör att vissa GF-bilder står sig? Teknik, färg eller brännvidd kan vi nog lämna därhän även om de är berättarkomponenter, i det att resultatet av dem syns i bilden. Bör göra i alla fall. Åtminstone i den initierade fotografvärlden.

Kan det verkligen vara så att det är berättelser som saknas? 

Eller tänker jag fel? Nog berättas det. Men vad är det som förtäljs? Var är dagens berättelse? Hur ser livet ut? Hur gestaltas livet på en gata?

Jag pratar om språk, om berättelser. Det behövs kanske tydligare, mer lättillgänglig grammatik. Och dessutom något som skulle kunna kallas för bildens versmått. För nog är det så att gatufotografiet inte nöjer sig med det enkelt redovisandet. Inte faktabilden, inte ens reportagebilden, gatufotot har ambitionen att vilja något mer. Gatufotot är händelsen sedd genom ett enskilt öga. Som en dikt, som en novell, en betraktelse. Som en tolkning av verkligheten.

Jag läser författaren. Precis så är det nog också med gatufoto, jag läser fotografens tolkning. Fotografens poesi. Och jag undrar över versmåttet. Och jag söker efter bildens mening. Och  letar efter författarens temperament. Hur gör du?

Så ”bra” gatufoto behöver kanske något mer. Alla är nu inte författare även om de kan skriva. 

En vanlig, inte helt rättvis kritik mot GF är att bilderna mestadels visar människor som går eller pillar på sina telefoner, ibland samtidigt. Det kan naturligtvis också bero på att det är det folk i gemen gör i det offentliga rummet. 

En intressant sak är att när jag bläddrar bland bilderna i poolen kan jag numera med mycket stor säkerhet säga, titta där är en XX och det där måste vara YY. Det är fotografer som har hittat ett uttryck, ett versmått.

Men jag tycker mig ofta se en slags aggressiv bildstil i GF, både här hemma och utrikes. Jag saknar ofta inkännandet, det humanistiskt orienterade ”horisontella” berättarperspektivet.  Det är ofta väldigt långt från fyrtio och femtiotalens europeiska GF. Så bör det väl rimligen också ha blivit. Tiderna förändras. Men det är som uttrycket för existensiell oro och alienationen tar sitt avstamp i vår tids ytliga individualism. Ofta med ett slags närgånget och påträngande bildspråk, ofta som ett resultat av en kanske inte helt genomtänkt användning av dagens tekniska möjligheter. Det är som att den snabba, digitala tekniken, pang på, lämnar inga hänsyn. Många bilder söker efter berättelsen om misär. Många bilder vill klä vardagen i en tillkämpad humor. Några lyckas, och lyckas mycket bra. Det kan man se exempel på här i gatufotopoolen och i bloggar. Men jag ser också rätt mycket bilder som är språk utan botten. Mitt bestående intryck är ofta att syftet, tilltalet alldeles för ofta lyser med sin frånvaro. Jag saknar alldeles för ofta poesin. Det där ni vet, att ställa sig på en scen, en estrad och säga detta viktiga ”jag har något att berätta”.

Nu ska vi och jag veta att vi trots allt till övervägande del är fritidsfotografer, vi gör så gott vi kan. Och vi gör det för att vi finner lust i det.

Trevlig helg