Prag. Requiem, melencholia.

Jag vandrar på Prags gator. Lite obeslutsamt. Ibland i förorten. Öststatsbetong. Ibland i centrum. Jag hittar spår. Slinker in på en secondhand-butik. Musik. CD. Och hittar den här. Charlie Haden. Inte direkt för musiken, utan mer för omslagsbilden. Den anonyma fotografen. Bilden från krigslutet. En ytterligt reproducerad bild.( Har sett den som muralmålning i New York. Och på en hel del andra ställen.)
Det är sen oktober. Jag har sett Therezienstadt för vilken gång i ordningen. Jag vandrar längs Seifertova upp till mitt nattlogi. Det blir kanske en Kruzoviche på den lokala ölkällaren. Vem vet. Luften andas melankoli.

(Under några år hade jag förmånen att regelbundet besöka Tjeckien och Prag. Fotografiskt kunde det blivit mer. Men så är det när man lever i nuet. Tanken kommer efteråt.)

Får i rad

På söndag smäller det. Man kan undra om hur många som inte har alla hästar inne röstat enligt övertygelse. Tja, en femtedel i värsta fall. Förhoppningsvis kommer rätt många känna eftertänksamhetens kranka blekhet när de inser sin egen dumhet skratta i ansiktet. Vill man vara ett får? Fårskalle.
Ingen skugga faller över dessa får. Värmlandsfår kallas rasen. Just dessa  individer lär vara lite rymningsbenägna. De är vad de är.
(Kinnekulle är ett semestermål värt namnet. I sommarens hetta får man nypa sig i armen för att inte tro sig vara på Gotland eller Sydfrankrike.)

Dubbelt

...som vadå? Ett snabbt budskap i ett skyltfönster. Finns det ett följd-påstående? Ingen aning. Borde jag ha sett det?
Det här budskapet har hög entropi om man får tala i kommunikationstermer. Efter som dubbelt så, måste hänvisa till något, en mätbar storhet blir budskapet meningslöst och omöjligt att förstå. Det är möjligt att jag inte förstår kontexten runt budskapet. Man kan ju inte förstå allt här i världen.

(Det fick bli lite låtsas-plusX idag. )

En stund på biblioteket

Idag är jag i människobyn och passar på att gå till biblioteket för att rösta. Och slås av tanken att biblioteket, demokratins ”tempel” lämpar sig alldeles utmärkt för det. Folkbiblioteken är verkligen jämlikhetens och toleransen nav. Man kan bli högtidlig för mindre.
Efter att tjänat demokratin med min röst slår jag mig ner i en fotölj med ett par kilo Lee Friedlander. Och slås av att mycket av hans bilder som faller in i gatufotografiets härad har en, åtminstone i de tidigare bilderna, nästan kalejdoskopisk känsla. Fragmenterade där bildplanet är nedbrutet till mindre beståndsdelar. Det blir som bilder, händelser i det stora sammanhanget. Ofta förekommer speglar och spegelbilder, ofta TV-skärmar eller andra bilder. Det är mycket kommunikation i bilderna. Saker som samtalar. Och bilder som samtalar.

( En annan sak i sammanhanget är att Friedlanders bilder, och många andra fotografers bilder från den tiden inte går att åstadkomma längre. Det handlar inte om teknik, utan mera den tid som bilderna skildrar. Amerikanska bilder före Martin Luther King, före Rosa Parks, före Malcolm X. Nån som såg ”I´m not your negro”, en mycket bra dokumentär. Fanns på SVTplay tills för några dagar sedan. Det finns många dimensioner i historien.
Fuji xpro1, 23mm lite pyssel i CR.)