En i mängden

Idag äter Sveriges befolkning i runda slängar 6 miljoner semlor, eller fettisdagsbullar. Det är visst ok att säga fastlagsbulle också. Vid det här bullhålet fick man köa en kvart.

Vanligtvis köptes fyra stycken. Semlor är uppenbart stort. Lite exotiskt kan man också tycka. För vår egen del blev det två.

Något för gatufotografer att tänka på

Häromkvällen satt jag i soffan och bläddrade i boken Rolf Wertheimer fotografier. På försättsbladet finns den här bilden. ( Jag gör mig nu skyldig till ett upphovsrättsligt brott. Men det kan Rolf W vara värd.) Platsen är almarna i Kungsträdgården. Tetleys tehus i bakgrunden. Grupper av människor, företrädesvis yngre. Det är sommar kan man tro. Aftonljus. En äldre man med spatsérkäpp passerar. Ljus hatt, ljus kavaj. Kan man gissa att han är på väg hemåt, kanske från ett besök på Operakällaren.  Med raska steg från Jakobs torg mot Arsenalsgatan, på väg i riktning Strandvägen eller längre uppåt mot Östermalmstorg, Floragatan, eller kvarteren däromkring.  Det finns en air av fin de siècle, av Hjalmar Söderberg, Bo Bergman. En annan tid möter en bildens nutid. Det är ingen märkvärdig bild, inte på något sätt men en dokumenterande bild. Överhuvudtaget finns det väldigt lite av gatufotografiets vurm för "gatan som teater" i den här bilden eller i RW:s bilder för övrigt. Bilderna är sällsynt fria från något av fotografens regi. Antagligen beroende  på att RW dokumenterar sin stad och stadens liv. Låt vara med någon form av existensiella glasögon. Gatufotografi är inte uppfunnet.
Att det finns en slags möjlighet  att reflektera så här  kan kanske bero på att tiden hunnit ikapp bilderna. Eller att bilderna har hunnit i kapp tiden.
Det finns kanske något att lära av det också. Att fotografiet inte är enbart ett nu.

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Så här pysslar jag. Hur pysslar du? Eller är det jpg direkt som gäller?

I väntan på en fruktbar diskussion här i bloggarna om bilders språk, om berättandet med mera. Har jag missat nåt? Hur börjar jag? Det ska ju helst till lite bilder innan det är dags att publicera och få berättelsen att rulla i gång. Så här gör jag. 

Förutsatt att jag har plockat hem några som är värda lite möda. ( Nålsögat är strängt, det är många parametrar som helst bör stämma.)
Jag läser in bilderna, konverterar till DNG på en gång. Snabbtittar i Bridge. Kastar en hel del. Ibland hela fångsten. Markerar alla som ser ungefärligen likadana vad gäller exponering. Öppnar i CR. Ställer in färgtemperatur. Beroende på kamera kan det bli lite olika. Gör en generell grundskärpning. Går in i varje bild och gör en liten beskärning om så behövs. Kollar kurvan och drar in svart och vitpunkt. Justerar för kromatisk abberation. Öppnar sedan de bilder som ska gå vidare.( Om jag redan nu bestämt mig för svartvitt ökar jag kornet och gör om till gråskala. Då kan det vara motiverat att dra lite i röd respektive blåreglagen. Oftast spar jag svartvittkonverteringen till PS.

I PS kollar jag alltid storleken och ändrar den efter syftet. Jag kan såklart exportera direkt från CR och det händer då och då. Jag kontrollerar nivåer och histogram. Gör helst justeringen med kurvor. Om det nu ska bli svarvitt, något jag har en viss faiblesse för blir det en sväng i Efex Silver som är ett bekvämt verktyg för den operationen. Det är inte omöjligt att det blir en liten fuskare med Fuji Acros eller om motivet medger, en liten tri-x manipulation. Jag skärper alltid bilderna, antingen med smart skärpa eller den förträffliga metoden med högpassfilter och sedan klart ljus. Då är det enkelt att justera effekten med opacitetsreglaget. Ibland kan det vara en poäng med att öka skärpan på vissa delar i bilden ( Var detta något vi gjorde i det analoga mörkrummet?) Då gör jag ett skärpelager och sedan en lagermask så kan jag måla fram önskad skärpe-effekt. Särskilt användbart i porträttfoto när man ha lite mer stuns i blicken.
Om det nu gäller färgbilder på uppdrag så har jag gjort åtminstone en gråkortsexponering att justera mot. Annars litar jag på mina kamerors förmåga. Min D800 är förvånansvärt bra på det mesta trots sin ålder och det behöver inte rattas särskilt mycket i efterhand. Bilderna från Fujin Xpro1 behöver ofta lite mer kontrast som jag lägger på redan i CR.

Ungefär så går det till hemma på min kammare.

I nästa blogg ska jag skriva om kameror och objektiv. Sen ska jag skriva lite grann om de färdiga bilderna. Om i vilket kontext mina bilder eventuellt kan hamna i. Om formsaker. Om bilders konnotationer. Om hur vi läser bilder utifrån tolkningsmodeller.  Hade jag åtminstone tänkt. Och lite annat trams.

Bilden förresten. Ett gäng ensamkommande från både här och där. Om allt gått rätt har de stannat kvar här i vårt land. Jobbar och drar in skatt.  Och gör en massa nytta.

Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg.

ANASTASIA SAVINOVA "High Land". Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg. 
En mycket fin utställning till stor del fotobaserad, I Åhuset Walmstedtska gården Uppsala. Sevärd!

Det är alltså Anastasia man kan se på bilden. Och så det här med fönster som ljuskälla. Och Silver Efex med Acrosfilter. Som jag har börjat gilla skarpt.)