Intressanta ämnen i bloggarna och en fin utställning i Gamla Stan

Vissa dagar dyker det upp väldigt intressanta ämnen i bloggarna, ibland i en kombination som säkert är slump men skulle kunna se ut som en tanke. Lite teknik, om jpg direkt ur kameran är föralldel ett återkommande tema men för den skull alltid lika intressant och det kommer alltid nåt nytt. Hur vet man om en bild är bra är också en evig, men likväl alltid aktuell fråga. Om bilder och kontrapunkt, bildens kontextuella entropi visavi redundans som man också skulle kunna beskriva det som. Behöver en bild någon form av ledsagning? En text, en titel, ett sammanhang?
Det är väldigt få bilder som så att säga står av egen kraft. Bilder behöver ett kontext om det så är ett allmänt, eller är betraktarens eget individuella perspektiv. Ta till exempel bilderna här nedan. Den övre är påtagligt oskarp och känns åtminstone i en digital fotovärld påtagligt felexponerad. Den nedre har bättre skärpa, fortfarande lite korn men är ganska tydligt utfrätt i ljusdagrarna i fonden. ( Här finns ytterligare en liten poäng med RAW formatet eftersom det är så lätt att plocka fram olika versioner av en bild. Även mindre bra. Obs. jag har alltså högst medvetet bearbetat bilden på de här olika sätten.) Att skillnader i bilden som beror på tekniska ting är vi nog rätt överens om. Men om skillnaden i kvalitet beror på ett aktivt ställningstagande hos fotografen, hur tänker vi då? 

Hur ser en bra bild ut? Ja, men det handlar väl mest om bildens sammanhang, vem tittar och varför? En tekniskt dålig bild med högst privat kontext kan vara helt fantastisk, medans en välgjord, tekniskt driven bild kan vara helt ointressant. Där är nog de flesta rörande överens. 

Om den här bilden skulle få en passande ingång, alltså en rubrik, en hint om hur den skulle kunna läsas, vilken vore bäst?
Prova själv. A. Ferkens gränd. B. Siluett. C. Hinder på väg. Vilken rubrik finns redan tydligt i bilden?
Siluett finns redan i bilden. Likadant med hinder på väg även om det är lite mer index än en ikon. (Alltså att det står ett hinder i gatstenen är rätt uppenbart men genom att koppla det till på väg, alltså den rörelse som siluetten är i, så får hinder lite grann av en överförd och aningen mångtydig innebörd.) Men skulle vi kalla bilden för Ferkens gränd, vilket den dessutom föreställer så skulle den rubriken ge betydligt fler olika ingångar. För den som är hemmastadd i Gamla Stan kommer rubriken kanske signalera igenkänning och betraktaren kan använda blicken till att undersöka andra saker i bilden. För den obekante som kanske hellre läser A eller B alternativen ger rubriken en ytterligare dimension, en kunskap som inte fanns innan.

Och som avslutning på Gamla Stanrundan toppar jag med ett besök på en mycket fin utställning i den lilla men väldisponerade Konsthallen där Fyra fotografer ställt ut. Fina och på olika sätt angelägna bilder. Olika temperament men ändå, märkligt nog väldigt sammanhållet. Enkelt uttryckt, det känns som det är några som jobbar ihop.

De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Ak Garnapa

eller Elisabeth Bucht är en duktig konstnär i det textila facket. Dessutom är hon genuint empatisk. Nu arrangerar hon en utställning med bilder som grupper inom TRIS (Tjejers rätt i samhället) har gjort. Med stöd av Röda Korset. Vill ni se det kan ni bege er till Åhuset Walmstedtska gården i Uppsala. Vernissage de 16 mars.

(Och apropos det här med porträtt och ljus från fönster. Och rummets närvaro. Och väldigt mycket korn. Annars är det inte så mycket trix i photoshop. Lite, lite försiktig skärpa i ögonvråerna dock.)

Veckans funderingar kring gatufoto.

Hasselbladspriset delades i år ut till den japanske fotografen Daido Moriyama. Jättekul tycker jag som har haft honom i favoritstallet i många år. Moriyama beskrivs ofta både av sig själv och andra som en ”Stray Dog”. Att vara en herrelös hund, att vara den där strykande gathunden, ägd av ingen.
Moriyama har också fått epitetet "leader of the jerky blurrists", eller på japanska, buréboké-ha no kishu. Ledare eller kanske snarare inspiratör för en grupp fotografer som bland annat tog det där med oskärpa till nya högre höjder.
En lite intressant sak i sammanhanget är att DM i hyllningarna benämns som gatufotograf och hans bilder som gatufotografi. Fast ska man vara petig så är den tidige DM inte gatofotograf och hans bilder är inte gatufotografi. Men någonstans under hans verksamhetsbana blir han det och likaså bilderna. En definition och formulering med vidhängande "regelverk" dyker upp. Oklart är huruvida Moriyama själv definierat sig som gatufotograf. Och kanske en fråga av akademisk art.

Den arga hunden på bilden är nog mest arg för att den förväntas vara det. Och är definitivt ingen herrelös hund. Men är man nu satt i koppel för att hålla ordning på en spontandemonstration mot en nationalistisk och kulturkonservativ partiledare på den högra delen av högerkanten kan man ju bli förbannad så hund man är. Det finns roligare jobb för en hund. Hämta pinnar och nosa upp grejer till exempel.

( bilden är tagen med ett 50mm, beskuret till nånstans i  85-105 mms härad. Och hamnar då lite mer i det synfält som dikteras av näthinnans tappar.)

Rotar bland musikbilder

Salih Baysal, gudabenådad fiolspelare i gruppen Sevda, och det är sjuttiotalets första hälft, nån gång. Ett tunt knastrigt negativ ( varför är de såna?) Maffy Falay motorn bakom det hela. Bernt Rosengren, Gunnar Bergsten, Ove Gustafsson och bröderna Okay Temiz och Akay Temiz. En grupp som fick åtminstone mig på nya tankar vad gäller musik. Och det här är den tiden när allt var enklare, och livet var så komplicerat ibland. På den här tiden gick det an med alla de sorters oskärpa man kan tänka sig. Inte som numer då det helst ska vara läppfjunsskärpa  i konsertbilder. (Pentax spotmatic. Takumar 105mm)

Och här en mer modern konsertbild. Tokskärpa dock icke uppnådd. Croonern i Sweet Emma and the Mood Swingers. För övrigt ett band som kan få det att spritta i benen på vilken Påsköstaty som helst.

Konsertfoto kan också tendera till att bli en materialsport om man inte passar sig.  Är det kanske så att utrustningen tar fokus från bildens innehåll, bildernas ack så viktiga berättelse? Men visst kan man irritera sig över konsertljussättares överdrivna nyttjande av cyan och lilaaktigt ljus. Vad var det för fel på ett laxrosa filter i spottarna? ( Förvånande nog är det svårt att få träff på just laxrosa när man googlar på färgfilter. Tid, vart tog du vägen?) ( Nikon D800 24-70mm 2,8 Teknik är inte så viktigt men för en och annan kan det var den där lilla bisquiten till kaffet.)