Att justera en bild. När ska man lära sig det då?

Den här bilden använde jag ett par gånger när jag inför lärarkollegor försökte förklara det här med hur man justerar en bild för ett framtida tryck. Och hur man kan tänka på en redaktion. Både tekniskt men också kommunikativt. Jag gjorde det delvis därför att jag ville säkerställa en slags kompetensöverföring inför min pensionering som då kommit innanför händelsehorisonten. Kompetensöverföring, sagt i all blygsamhet. Men framförallt därför att mycket av medial kommunikation är ”inhouse-production” i skolsammanhang. Ett utskick till föräldrar kan innebära en stor målgrupp. Och hur håller man en nöjaktig kvalitet på alla dessa produktioner. ( Till saken hörde att jag tidigare varit deltagare  i en kampanj initierad från Skolverket, vars syfte var att sprida digitalt kunnande inom lärarkåren.  Med lokala handledare, med studiematerial och praktiskt kursupplägg utformad av en privat aktör. En liten delikat soppa kan man med viss fog säga.)

Alltså, en bild är inte klar bara därför att den har lämnat kameran. Att justera bilden för publicering på nätet må vara en sak, men att justera inför en kommande publicering i tryck, läs offsettryck  kräver en del kunskap som inte går att lista ut på egen hand.
Jag började med den bildredaktionella delen. Hur läser man bilden? Har bilden ett nyhetsvärde? Fungerar den och kan den läsas över tid? Hur kan bilden disponeras över en sida eller ett uppslag? Hur utnyttjas bildens format? Finns möjlighet till beskärning? Och så vidare?
Därefter gick jag in på hur bilden borde hanteras tekniskt. Och så klart varför. Färgtemperatur ( Jag ställer alltid färgtemperturen automatiskt och bilden i raw.) Svart och vitpunkt och en kurva som ökar kontrasten något. Men behåller teckningen i de mörka partierna. Jag visar också vissa operationer som görs i PS till exempel partiell skärpning i bilden med hjälp av lagermasker. Och några nyanskorrigeringar som behövs. Jag resonerar vidare runt bildstorleken både uttryckt i pixlar men också bildens upplösning uttryckt i ppi. Och vad det är.
Det mesta av det här är basic. För en fotograf och layoutare kanske. Men som det ser ut idag så förutsätts det att detta ska vara ett allmänt ”knowhow”.
Och nu hoppade jag över lite teknikaliteter när bilden går över till cmyk, subtraktiv färgrymd, tryckprofiler och lite annat smått och gott, som punktförstoring till exempel.
Jag hade full förståelse att mina kolleger betraktade allt detta som nyheter och en intressant inblick i den grafiska världen. Men vad som förvånade mig var att man på skolledarnivå allt från det lokala planet upp till kommunal nivå (och även högre upp) visade ett så pass stort ointresse för de generella frågorna kring hur undervisning och beredskap i olika kurser ska fortleva. Och hur man utnyttjar lokal kompetens i den egna marknadsföringen.
Tryckanpassning av bild må vara en udda specialistverksamhet, men när man går vidare och betraktar svensk skolas handlingsprogram och beredskap för bildförståelse, bildanalys finns det anledning att känna viss förfäran. Bild och läs då fotografi är en mycket stor del av vår kommunikation. Ja, helt enkelt vårt viktigaste kommunikationsverktyg i dag.

Något om bilden. Varje år arrangeras en idrottstävling mellan den två anrika gymnasieskolorna i Uppsala. Katedralskolan och Lundellska skolan. Det balanserar ofta nånstans mellan blodigt allvar och gemensam förbrödring och försystring och är på det hela taget en mycket trevlig tradition. Den här målgången är sannolikt ett viktigt minne för flickan i täten. Hennes säkra vinnargest är bara så obetalbar. Lägg märke till att hon de facto svävar in över mållinjen. Jag tog bilden med en D300 och ett 80-200mm. Bilden är därefter beskuren något för att passa ett uppslag med utfallande bild. Än så läge är bilden kvar i RGB.

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Om höftskott och strax ovanför. Gatufotorelaterat kanske...

Gatufoto på nåt sätt. Solglasögon är coolt. Inga lustifikationer eller annat tycks förekomma i denna bild. Men har inte fotografen ögonkontakt ändå. Något kan hända.

Sommardagarna går sin gilla gång. Det är typisk svensk sommar. Lite regn, inte allt för varmt. Det växer så det knakar. Och det finns få saker att uppröras över. Att ligga i gräset och titta på humlorna i kryddlandet är alltid ett memento om att vara lite mer flitig. Flitig med kameran då, tänker jag. Processfoto som det kallas. Fotografering för fotograferingens egen skull.
Funderar lite på det här med gatufoto och höftskott. Att det finns ett slags koncensus att bra gatufoto ska vara taget med kameran i ögonhöjd. Men hur gör man om man är lite kort i rocken? Eller mot förmodan använder en bladare eller Rolleiflex eller sånt. Det gör man så klart inte så ofta numer men Vivian Mayer tog massor med fina gatufotobilder i något som  åtminstone är navelhöjd. 
Eller om man nu praktiserar det där gamla fotografknepet att böja på knäna? Eller är det normallång man som gäller som norm? Sånt kan man också fundera över. Eller om det att böja på knäna eller motsvarande för att därigenom hamna i ”ögonhöjd” med motivet. Om man nu är väldigt lång. Typ, basketspelare. För hur ska man läsa bilder som är tagna i fågelperspektiv? Och om den fotografiske basketspelaren dessutom följer en annan gammal gatufotonorm, den om 35mm som den ultimata brännvidden. Det kan bli väldigt mycket von oben då. Och är man då dessutom en bit bort från huvudmotivet, då blir det mycket rum. Sett liksom lite från ovan. Där fortsättningen heter drönare...
Ja men visst är det knepigt.

På eftermiddagen kommer regnet igen.

Om hårt ljus och annat

Nu ska jag berätta lite om en bild. 
Den här bilden är tagen vid ett övergångsställe i min stad. Personens klädsel stämmer kanske inte riktigt överens med +25 grader i skuggan. Och det är väldigt lite som överhuvudtaget stämmer överens. Den här mannen är i sitt sammanhang och i sin värld sannolikt väl identifierad. För min del är det ingen jag känner eller ens har sett tidigare, tror jag. Men jag funderar vidare. En bild på en udda kuf, det är vad bilden berättar. Hårt ljus från sidan, en plus-x simulering och en liten kurva som arbetar i motsatt riktning mot simuleringen. Billigt, billigt, billigt. Bilden är dessutom inte speciellt bra. I gatufotovärlden är den sannolikt rätt medioker. Men ger jag mig tid att titta hittar jag ändå nånslags bildmässig kvalitet .Det kan vara så enkelt att bilden triggar ett personligt avlägset bildminne. Att låta en bild skava mot bildminnet. Prova på det ni.  Jag saknar dock svar på den frågan. 
Och här nånstans hamnar jag i ett val. Jag borde kunna söka upp honom. Lära känna. Kanske, säg kanske göra ett reportage. Om en udda kuf. Eller en människa. Alla är vi människor.

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)