Fotografi i en mer oskuldsfull tid

Den här bilden  föreställer ett av de tre kärnkraftverken i Forsmark, Norduppland, fotograferat nångång 1974-75 eller kanske rent av lite senare. Och det är väl inget särskilt med den här bilden, bortsett från att ett kärnkraftverk på den tiden var en rätt öppen plats. Inget större problem med att traska runt med en systemkamera hängande runt halsen. Skillnad mot i dag då det minsta surr i luften sätter igång alla alarmklockor. Hursomhelst, cyklar och en scooter med ett sånt där vindskydd, när såg man ett sånt senast?
   I skrivande stund är Forsmark 3 ur drift för en mer omfattande reparation än den vecka som var planerad, tre och en halv månad är prognosen. Ett rätt stort avbräck i levererade Terrawatt-timmar. Och Forsmark 2 planeras nu att kallställas, stängas av. Anledning, det blåser mycket, vattenmagasinen är fyllda, det är ganska varmt  och solkraften levererade rätt hyggligt under sommaren, energieffektiviseringen slår igenom snabbare än trott. Det är för tillfället inte lönsamt att driva tvåan. Energiförsörjning är inte någon altruistisk verksamhet, det är pengar. Inget annat.
    Om det inte blåser nu då? För det första blåser det nästan jämnt, nånstans. Om det inte blåser har man vattenkraft. Sparad energi redo att plocka ut när den behövs. Att det blåser innebär att man kan spara på de energislagen som man kan spara på, vattenkraft, kärnkraft som vi kanske får dras med ett tag till.

Nu blev det här kanske lite politiskt, energi eller miljöpolitiskt och då får det väl bli det. Fotografi och politik har gått hand i hand sen mitten av 1800-talet.

(Bilden som inte är speciellt bra varken tekniskt eller berättande tjänar kanske sitt syfte ändå. Jag borde nog dammat av den lite noggrannare. Nikon F ett 28mm och Plus-X.)

Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Flightradar 24

Kvart i åtta på morgonen flyger planet från Helsingfors till Arlanda över mitt halvårsvistelsehus. Punktligt som en väckarklocka. Gratisappen Flightradar informerar mig om alla ljud och kondensslingor i skyn. Nästa kommer tio minuter senare, sen är det igång. Ljudet av flygmaskiner avlöser varann nära nog dygnets alla timmar. Jag kan tänka mig att det kanske påminner om det ständiga ljudet från vindkraftverk, vilket jag inte hört i verkligheten. Det finns nu många ljud som härstammar från mänsklig aktivitet, väldigt många. Rätt många finner vi oss vid, fråga de som bor vid en järnväg . (Nu bor jag visserligen ungefär fem mil från Arlanda men jag tänker hur de som bor i Upplands Väsby tänker.)
   Men en sak jag inte förstår är varför flygtrafik inte ska bära sina egna kostnader. Skattefritt, kraftigt subventionerad infrastruktur. Hur mycket subventioneras flygfotogen, nån som vet? 

Såna här tankar hör kanske inte hemma på en fotoblogg, men jag tänker så här; vilken fotograf antar utmaningen att visualisera dagens dysfunktionella miljöpolitik, globalt såväl som nationellt (och där passerade Ryanair Arlanda-Tallinn). Innan någon antar utmaningen kan det vara värt att besinna: bilder visualiserar, text förklarar.
   Jag dök ner i fotohistorien, en snorkling liksom, hittade massor med fotografi, både nutida och sånt med hundra år på nacken, sånt som idag räknas som de viktiga fotografiet det som beskrev verklighet och dokumenterade. Inte enbart händelsen men lika mycket i det att där fanns ett ställningstagande i avtryckarfingret. ( Nu anar jag Ethiopian Airlines Arlanda-Addis Ababa, går lite söder om. Och Amsterdam-Beijing hörde jag nyss, om en liten stund kommer ASL Åbo-Göteborg att passera. Fel där,  först ska TUI Göteborg- Helsingfors passera. Mycket att hålla reda på.)
   Kärnkraft subventioneras. Havsbaserad vindkraft inte. Bilägare subventioneras, med skattepengar. Alla betalar, även de som inte äger bil, eller ens har råd med en.

Natur, kultur, gata. Om fotografiet som spegel för hängivenheten...

... skulle det handla om men det är så mycket som hamnar i vägen. Som det här med fotografiets uppsåt och med det här att skapa bilder. Den engelske konsthistorikern och författaren John Berger skrev en gång en essay; Att teckna är att se, en tanke som följt mig under många år. (till exempel i den här)^∗ Men det som verkar skilja tecknandet från fotografiet är att där tecknandet handlar om att försöka förstå hur något ser ut, ett ögats arbete med former, negativa former, perspektiv, linjens tolkning av objektet, så är fotografiet mer att känna. Ögats sensibilitet för det ögat registrerar. Och är då ögat så alert det kan vara händer det, i en hundradels sekund. Att det träffar rätt och fotograf och objekt möts i just denna hundradel. Men, efter själva konceptionen står det fotografen fritt att utifrån det tagna fotografiet med beskärning och lite annat pyssel skapa en bild som rent av uttrycker en tanke.

Om man inte är snabb och alert på morgonen står kronärtskockan i blom. De vita prickarna är regndroppar på fönsterrutan.

Härom nyss såg jag en alldeles utomordentligt fin bild i en Facebookgrupp. Fotograf Lennart af Petersens.  Bilden finns förmodligen i Digitalt Museum, Jag har letat och letat... Bilden tagen från Årstavikens södra sida. Ljus bakgrund. Man ser Årstaholmarna och Södersjukhuset i fonden. En man som bygger en båt yxar till ett spant. Några personer i bakgrunden. Kompositionen sitter rätt, sannolikt gjord i mörkrummet. Det finns ett lugn i bilden. Leta gärna själva, nånstans finns den.
  Den skulle för övrigt kunna kvala in som gatufoto, per definition stämmer det, men den har en annan dimension, något vi ibland kallar "Urbant fotografi".

Frågan om hur många sekunder vi ägnar åt en bild, en fråga som för mig personligen har fått aktualitet. Jag är i startgroparna för att göra ett bildspel. Nåt tusental exponeringar ska kokas ner till något som en publik kan tänkas orka med. Hur lång bör en bild vara i ett bildspel där sändaren bestämmer tiden? Kortare än vad man tror. Tre sekunder är en lång tid. För er som klippt och klipper film är väl "ensekundsregeln" säkert bekant. Det tar ungefär en sekund för åskådaren att se och uppfatta en ny bild och sen ska man smälta den en liten stund också, en sekund till. Gör man intoningar och uttoningar kan man suga på karamellen några tiondelar till. Men sen finns ju de där hållbara bilderna man kan titta riktigt länge på och de bilderna ska kanske inte ses i ett bildspel. Det finns andra och bättre tekniker för dem.

^∗ Videon är en loop och ska kunna rulla i oändlighet. Typ björkvedsbrasan.

Tiggeri

I det här hörnet satt under många år en tiggare, liksom en arbetsplats. På vintern flyttade han in i entrén, satt på en bänk och gjorde väldigt lite väsen. Ofta fick han en liten matlåda av personalen i butiken. Att han var bördig från någonstans på Balkan förstod jag ganska snart. Han hade ett vackert ansikte, fårat och med den där melankoliska skyn över ögonen. Jag kom mig aldrig för att be om en bild, det kändes inte rätt. 
Nu sitter han inte där längre, saknad, nån eller några måste väl sakna honom. Hörnet är nogsamt städat och det skulle inte förvåna mig om han själv snyggat upp, sista dagen på jobbet liksom. 
     När det gäller tiggeri brukar jag tänka på Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Undrar om ansvarig minister har gjort det.