Vernissage för "Konsten att delta".

Så var det vernissage för "Konsten att delta" på Enköpings konsthall. Här är Awnis bilder.

 Awni Mohamad (född 1981) är journalist och fotograf, född i Syrien, idag bosatt i Enköping. Han
är utbildad vid Institutet för fotografi i Damaskus. Awni har arbetat som journalist och fotograf
på olika tidningar och tv-produktioner i Syrien där han bland annat bevakat kulturella
evenemang, politiska händelser och kriget. Han undervisar i fotografi och klassisk gitarr.
År 2010 vann han fotopriset ”Universal Press Council”.
Jag är en slags mentor eller kontakt in i det svenska konstlivet. Vårt samarbete är ömsesidigt. Jag får till exempel veta en hel del om Syrien och hur man tar sig därifrån. Och en del annat.

Och här hänger jag med några bilder.  En serie teckningar "Formlära" – en liten och försynt dialog med konstnären Torsten Renqvist (1924-2007).

och God Jul föresten!

(Konsten att delta är ett nationellt projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare (nyanlända och de som varit en längre tid i landet) att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. Det öppnar även för att det regionala kulturlivet ska kunna ta del av de interkulturella nätverk som utlandsfödda bild- och formskapare kan bidra med.  Konsten att delta är uppbyggt som ett ”mentorskapsprogram” och drivs av Konstnärernas Riksorganisation i samarbete med Svenska Tecknare, Illustratörcentrum, Svenska Fotografers Förbund och KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) m.fl.

Utställningen pågår till 20/1. Männen i förgrunden är anonyma besökare som får agera staffage.)

Tour de France. Epilog.

Vi har rest i Frankrike ett par tre veckor. Vi har åkt tåg. Att åka tåg är att resa. Och vi som inte jobbar längre har all tid i världen. Att åka tåg är också att göra mindre fotavtryck. Att tänka lite mer hållbart.
Vi är dessutom lyckligt lottade som har en vänkrets i Frankrike som blivit som en del av vår familj. Eller så har vi blivit en del av en fransk familj, en familj som  bara tycks växa. Vi har levt det enkla och goda livet, med mat och dryck, samtal och skratt. Och vi vägrar att huka under mörkret ( Sèrges formulering en kväll i Saint Maur). 

De flesta bilderna från den här resan är tagna med en Fuji X1pro i rawformat, ofta med 23mm Fujinon. Ett bra objektiv som dessvärre väldigt ofta är fel, en annan brännvidd ( som alltid ligger längst ner i ryggsäcken) hade ofta varit bättre. Nackdelen med X1pro är så klart den näst intill letargiska autofokusen. Hur tänkte man här på Fuji en gång i tiden? Då är det hyperfokalavstånd som får gälla i gatumiljö, med uppenbar risk för ett antal bomskott. Så får man skruva upp ISO för att mäkta med ett liten bländare och ett skärpedjup som är förlåtande. Men det där är ju inga nyheter.  Mestadels är all redigering gjord i Camera Raw. Några bilder har fått lite efterjusteringar i PS.
En del bilder är tagna med en Fujifilm X10. Det är en liten och nätt kamera som får plats i jackfickan. Diskret och ofarlig. (Vilket inte hindrar en och annan i bekantskapskretsen att fråga om det är nånslags vanlig, läs analog, kamera jag har.)
Kör man svartvitt och rätt högt ISO blir det hyfsade kvällsbilder. Inte så kontrastrika kanske, och rejält brusiga  men med lite pyssel  så går det att driva upp dessa bilder också. Det är en kamera som legat ganska oanvänd på kamerahyllan de senaste åren. Men i år fick den följa med. Jag upptäckte vissa egenskaper i den här kameran som fick mig att reflektera lite mer över tekniken som komponent och del i berättandet. Det här är ingen ny visdom, tvärtom. Men intressant. Om oskärpa, lite brist på kontrast, aningen brus eller andra defekter syns i bilden borde de räknas in som berättarkomponenter. Och vad berättar de i så fall om?

Tour de France. Dax, staden alltså.

Vi tar tåget till Toulouse och passerar trakterna av Carcassonne med en regnöversvämning hack i hälarna. Tågbyte till Pau och nytt byte till Dax. På den här sträckan åker man genom ett vackert grönskande landskap med Pyrenéerna om babord. Bara det värt en tågresa. I Dax blir det uteliv med lite tapas på en bar och det är en ljummen kväll med alla ljuden från en kvällsvaken stad. Och det blir lite småsnack borden emellan.

Apropos kvällsätande. Den här reliefen från 1100-talet, Nattvarden ( undrar om man åt tapas på den tiden?). St Paul de Dax. Jag är lite svag för såna här utsmyckningar. Det är väldigt mycket  cartoons över det, ett direkt språk som kan läsas av alla.

Men det är inte alltid alldeles enkelt. Om man nu saknar en del bibelkunskap. Korsfästelse till höger, men vad händer till vänster och varför visar alla sina små magar? Det saknas kanske en välbekant denotation för att pusslet, konnotationen ska falla på plats. Någon har i varje fall ansträngt sig för med att berätta något. Oklart om bildhuggaren tänkt så långt som tusen år framåt i sitt arbete.  Så kan man fundera när man strosar runt en tusen år gammal romansk kyrkobyggnad.

Ny bekantskap

I går träffade jag en ny bekantskap. Awni från Syrien. En syrisk fotograf och tecknare som kom hit till Sverige för snart tre år sedan. Vi har mycket att prata om. Men vi spar en del till nästa gång vi ses. Det här kommer att bli spännande. Hur vi kommer att närma oss varandra.

(Konsten att delta är ett projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare, nyanlända och de som varit en längre tid i landet att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. )

mer klimatfunderingar

Sen förväller jag strandkål, plockad på västkusten, västra stranden. Steker den i olivolja, lite vitlök, lite koreansk chili, lite salt och en skvätt grädde. Brorsonen inflikar via sociala media att en skvätt vitt vin inte är fel det heller. Det goda och inte allt för miljö och klimatbelastande livet. ( Ja, jag gillar mat. Det enkla köket. Fortsättning följer.)