Tankar runt AI

Nu är vi inne i augusti och i min värld står årshjulet och väger. Om en vecka rullar vi in i den mörkljumma delen av augusti med kräftmörker och nattliga bad i viken. Sen kommer september med sin klarhet som i skärgården också innebär ett väder och makroklimat som ligger ett par veckor efter inlandet. Det fotograferas inte särskilt mycket. Bilderna är redan gjorda. Men här sitter Bo S och lirar lite förstrött och kameran greppas intuitivt. Utan all önskad kontroll över rådande ljusförhållande.

Jag läser Per-Erik Åströms blogg med ett fint porträtt av Moustafa Jano. Och ai-generad bild av nämnda konstnär. Det är en bild som sätter igång en tanke och fundering runt just det ai-genererade. Och det ska sägas först som sist; Moustafa Jano är kristallklar med att bilderna är ai-genererade. Ai som ett verktyg och palett helt enkelt. Det innebär också att tolkningen och läsningen av bilden, bilderna överlåts till läsaren-betraktaren ( en tydlig by-line i bildens underkant). Ett sympatiskt förhållande till sändare-mottagare-cykeln.
   Moustafas Janos ai-bilder är ofta präglade av en romantisk grundton inte långt från 1800-talets pictorialism. Den bilden jag vill studera närmare är den här (se länk).
Att bilden inte är dokumentär förstås ganska snabbt och Moustafa har, och utnyttjar rättigheten att utrycka sig poetiskt. Poesi har inga krav på sig att vara korrekt, naturalistisk eller ens rimlig. Men vore det inte bra om vi ändå tittade igenom bilden och söker bildens denotationer. Det finns ett antal denotationer som inte skulle fungera i ett realistiskt seende, men kom ihåg! De här bilden är poesi, inget annat.
   En anmärkningsvärt vacker kvinna i en klänning som associerar till ett mode från tiden före 1900,  med ett upprört hav i bakgrunden, håret blåser åt vänster, regnet drar åt höger., vågskummet drar åt vänster, men märkligt nog endast intill det som skulle kunna uppfattas som ett flytetyg. Taggtråden som är en fundamental del i bilden verkar att ha gått av, vilket kan vara en viktig pusselbit i en berättelse om frihet (?) men är samtidigt anmärkningsvärd tjock vilket kan utläsas av greppet i kvinnans vänsterhand. Fågelsiluetterna är påtagligt lika varandra. 
   Och frågan kommer naturligt, kan denna bild vara möjlig att åstadkomma fotografiskt? Nä, det blir nog svårt. Men, kom ihåg, den här bilden är poesi. Eftersom sändaren, Moustafa överlåter läsningen-tolkningen till oss, mottagare-läsare är det upp till oss att förstå bilden. Vad syftar den med hjälp av sina denotativa objekt till? Att det finns en hel del konnotation till flykt, i båtar är nog ganska säkert. Och att det ärt en poetisk reflektion runt Moustafas egen flykt från Syrien. Och det faktum att det som i all poetisk skildring finns gott om utrymme för allmänna konnotationer likväl som för privata.
   Jag ser Moustafa Janos bilder som ett tecken på att det går att utnyttja AI-genererade bilder med ett ärligt och uppriktigt uppsåt.

Västkustskt är väldigt många konsonanter

En knapp vecka vid andra stranden, den västra. Umgänge, god mat, promenader, eller vandringar. Fotografimöjligheter finns. Man får se vad det blir. Går det att skruva vidare? Och den ständiga insikten att om man ska fotografera i rawformat ska man lägga till en jpg, helst i god kvalitet. Det blir enklare då.

Nere vid klipporna växer strandkålen. Späda blad stekta i lite olivolja och en nypa salt på en skiva surdegsbröd. Gott.
   Och att få morgonspringa på vägarna med havet i fonden. Så länge knän och resten går. Med nån bra tanke i huvudet. Livskvalitet.

Om hård skärpa och mjuk skärpa

Att åstadkomma hård skärpa är inte så svårt. Skärpa är oftast ett resultat av kontrast. Om den är generell eller på pixelnivå kan man låta vara osagt så länge. Men hur åstadkommer  man en mjuk skärpa, en som kanske lämpar sig för offset? Att bilder publicerade på skärm sällan drabbas av synlig sotning, för mycket svart i det svarta och ingen teckning är en sak, men sotning i offset är något annat. Blacka ytor i det svarta som oftast avslöjar sig när man betraktar bilden i snett sidoljus.
   Och hur mycket gör man i kameran och hur mycket i mörkrummet? Fotograferar man i rawformat är det ingenting man gör i kameran, så är åtminstone tanken med raw-formatet. Det görs i mörkrummet, läs mjukvaran.

ursprungsfilen

Ibland när jag läser inlägg i tekniska spörsmål frapperas jag över att inläggen ofta bortser från bildteknik i relation till den reproducerande teknik som är för handen. En bild som ska till offset bör ha färgrymden AdobeRGB gärna med en lätt s-kurva vilket är lika med lite extra skjuts i kontrasten. En bild som ska publiceras på skärmar ställs in som sRGB och en aning omvänd s-kurva. Så långt allt väl.
   Men. Offset handlar om tryckpressar och deras egenheter, tryckeriernas val av ICC-profiler och där inbegripet papperskvaliteter. Skärmpublicering handlar om ett otal ickekalibrerade skärmar ute i världen, av olika fabrikat, skick och fason. Så även paddor, och smartphones (såna som förmodligen skulle kunna ge AdobeRGB full rättvisa).
   Korrekt färgåtergivning är med andra ord inte helt lätt.

S-kurva.

Mjuk, omvänd s-kurva.

Hur ska man resonera? Man kan så klart stödja sig på Fritjof Nilsson-Piraten: En bra historia blir inte sämre för att man förbättrar den (läs: lite mer yvighet och dramatik är oftast inte fel). Som amatör har man sällan full rådighet över hela kedjan, från ax till limpa så att säga. Och man kan fundera över om man skulle bli lyckligare av det.  Om man däremot printar sina bilder själv infinner sig så klart det slutliga ansvaret. Men, publicerar vi oss för vår egen skull eller för mottagaren? 

En rötmånadsfundering i nådens (?) år 2024.

Semestersysslor

Konst på Blidö. Här står man och försöker se nöjd ut. Jorå, det hänger ihop. Och föder nya tankar och idéer om nya bilder.

Och Christina Turner, min kollega i tältet.(Lägg namnet på minnet, en riktigt bra målare!) Och gamle vännen Per, redaktör, reporter, journalist, spelkompis som oförhappandes dök upp bara så där. Fotografi som dokument. På en privat nivå. Bilder utan konstnärlig ambition.

Samtidigt i ett annat hörn av världen

I ett hörn av världen sitter en öronskjuten presidentkandidat, och han skulle bara veta att ärkeängelns kula var avsedd att träffa,mitt mellan ögonen. Om bibeln fått råda. I andra hörn sitter fifflare, korrumperade, despoter. Terrorister av alla de slag. Rädda för historien som obönhörligt kommer att döma dem. I ett annat hörn av världen har man tappat en framtand, bästa kompisen i en kram och en hundvalp. Solen skiner och allt är för tillfället bäst.