Skärfläcka

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar

Till mitten av 1800-talet var beståndet stabilt, antalet häckande fåglar minskade sedan betydligt i Västeuropa. I slutet av århundradet häckade arten bara tillfälligt. 1913 fridlystes skärfläckan som andra fågelart i Sverige.1927 kom skärfläckan tillbaka som häckfågel i Sverige och då först i Skåne. Arten spred sig till Gotland 1947. Idag uppnår det svenska beståndet totalt till mellan 1 200 och 1 500 par.

Skärfläckorna går samfällt till attack mot måsar och kråkor om dessa kommer för nära deras bon. För det mesta lyckas skärfläckorna jaga bort dem, men ibland kan en mås eller kråka få tag i en unge eller ett ägg. En annan taktik som skärfläckan använder för att skydda sitt bo är att uppträda som om den har brutit vingen och på detta sätt dra rovdjurets uppmärksamhet bort från boet. Till skillnad från de flesta andra vadarfåglar simmar skärfläckan ofta och bra.

Fler bilder på   www.vigg5.se  

Förstora 

Myror

Myror (Formicidae) är en familj av gaddsteklar med små eusociala insekter. Tillsammans med getingar och bin bildar de ordningen Hymenoptera. Familjen är mycket mångskiftande och består av omkring 12 000 arter där absoluta merparten lever i tropikerna. De lever i välorganiserade kolonier som kan omfatta flera miljoner individer. Individerna delas in i de subfertila eller sterila honorna som utgör "arbetare", "soldater" etc, fertila hanar som utgör "drönare" och fertila honor som utgör ”drottningar".

Myror bildar samhällen där det finns tre olika slags individer: hannar, honor (drottningar) och arbetare. Hos vissa myror som lever som boparasiter hos andra myrarter, till exempel släktet Anergates, saknas dock arbetare.

Hos de arter där det finns en särskild klass av arbetarmyror är det nästan uteslutande dessa som uträttar alla de för samhället nödvändiga sysslorna, som grävning och byggnadsarbete, anläggande av vägar, anskaffande av föda, vård av avkomman, bladlössen och myrgästerna, bevakning av honor och hannar, transport av larver och puppor vid flyttningar och försvar mot samhällets fiender. Hos vissa arter med små honor deltar honorna dock ivrigt i arbetena. I de fall en ensam, befruktad myrhona grundlägger ett nytt samhälle, är hon hänvisad uteslutande till sig själv för att föda upp de första arbetarna, men övergår sedan till att enbart ägna sig åt äggläggning. Hos de olika slagen av arbetare har man i vissa fall kunnat påvisa en arbetsfördelning.

Fler bilder på   www.vigg5.se

Puss på 

Förstora 

Myskbock

Myskbocken (Aromia moschata) är en skalbagge som tillhör familjen långhorningar. Den är 1,5-3 centimeter lång med metalliskt grön ovansida och långa antenner.

Myskbockar lever på äldre sälgträd och lämnar väldigt karaktäristiska märken i trädets bark, deras larver äter av veden i ruttnande sälgar och pilar. Larverna lockar ofta både spillkråka och större hackspett.

Myskbocken är Bohusläns landskapsinsekt. Den förekommer i hela Sverige.

Ett äldre synonymnamn för myskbocken är Cerambyx moschatus. Myskbocken har även kallats myskbagge. Detta exemplar har tittats vid      ute museet i Hörlinge ängar 

Fler bilder  på www.vigg5.se

Förstora 

Nattljus

Nattljus (Oenothera biennis) är en art i familjen dunörtsväxter. Den kommer ursprungligen från östraNordamerika, men finns numera naturaliserad på många håll i världen, även i Sverige. Den växter främst på torra, steniga eller grusiga platser, ofta på vägrenar eller i industriområden. Nattljus odlades tidigare som prydnadsväxt, men har numera till stor del ersatts av storblommigt nattljus (O. glazioviana).

Nattljus är en tvåårig ört, som första året bildar plantan en bladrosett vid marken och andra året går upp i en styvt upprätt stjälk som blir 100-150 cm hög. Stjälken är ogrenad eller grenad, grön eller ibland rödtonad och relativt tätt hårig med mjuka hår blandat med borsthår, dessa har grön, mer sällan gulbrun bas. Bladen är elliptiska till lansettlika eller omvänt lansettlika. Knopparna är gröna med foderblad som pressas ihop strax under spetsarna. Kronbladen är rent gula, 1,5-3 cm långa, de är längre än de är breda och urnupna. Ståndare och pistill är lika långa. Frukten är en lansettlik kapsel med glandelhår och borsthår. Borthåren har aldrig röd bas.

Det finns flera liknande arter, men de flesta har borsthår med röd bas, vilket nattljuset saknar.

Arten bildar hybrider med flera arter.

                                                                             *******************************

                                                                            ***********************

Förstora      

www.vigg5.se 

                                                                 ***************************

Skäggdopping (Podiceps cristatus)

Skäggdopping 

Skäggdopping (Podiceps cristatus) är en vattenlevande fågel som är den största och mest välkända arten bland doppingarna i Europa.
käggdoppingen har en lång kropp och en lång hals som den antingen håller rakt upp eller lutar bakåt så att den bildar en svag S-kurva. Ibland sänker den huvudet än längre bakåt och vilar det på mitten av ryggen. Som adult är skäggdoppingen 26 till 51 centimeter lång, har ett vingspann på 59 till 73 centimeter och väger ungefär 1100 gram. Den har en lång, smal och ljus näbb. I flykten ser fågeln slank och ranglig ut, den flyger med snabba, svirrande vingslag och dess stora, mörka fötter sticker ut bakom den. Könen är lika.
På sommaren är den adulta skäggdoppingen omisskänlig med sina svarta tofsar som sticker upp på huvudet och med en brunröd, svartkantad halskrage, som omsluter övre delen av halsen. Dessa huvudplymer gör att skäggdoppingen ser ut att ha ett mycket större huvud än vad den faktiskt har. När fågeln blir oroad, fäller den dock in plymerna. Kinden är vit, den har ett svart tygelstreck och mellan den svarta pannan och näbbroten är den ljust gul. Framsidan på halsen, bröstet, magen och undergumpen är vit. Nacken, baksidan av halsen, ryggen och övergumpen är mörkt svartbruna. Kroppssidorna är ljust gråbeigea.
På vintern ter den sig ljusare än på sommaren trots att den enda skillnaden i fjäderdräkt är att den saknar sina huvudplymer och att näbben är ljusare. En simmande skäggdopping har om vintern en mycket spetsig, toppig huvudprofil. I flykten skiljer man den från exempelvis gråhakedopping genom att den är ljusare, har vitt över ögat, svart tygelstreck och har ett vitt längsgående band på vingens övre sida närmast kroppen
Skäggdoppingen häckar i vassrika sjöar och vegetationsrika havsvikar i bräckt vatten. Boet är en flytande plattform av vass och andra vattenväxter. Den lägger i genomsnitt 3-5 ägg men kullar med 1-7 ägg har observerats. Båda föräldrar ruvar äggen i 25-31 dagar. Från det att ungen kläcks tillbringar den först en relativt lång tid under föräldrarnas vingar och senare på deras ryggar. Föräldrarna tar hand om ungarna i 71-79 dagar tills de är flygga. Skäggdoppingen lägger ofta två kullar per häckningssäsong. Detta gör den tills den helt enkelt är för stor. Skäggdoppingen äter bland annat vatteninsekter och småfisk. Den äter också sina egna fjädrar. Orsaken till detta fenomen är omdiskuterat men man tror att fjädrarna underlättar matsmältningen. Precis som hos exempelvis ugglor bildar fjädrarna klumpar tillsammans med fiskben och skalrester, som är osmältbara och som fågeln sedan spyr upp. Fjädrarna kan också hindra vassa fiskben från att tränga ned och skada tarmen. Bilderna är fotograferade på Magle Våtmark 

                                                              ********************************

                                                  **************************************

Förstora 

                                        ****************************************