Rödhalsad gås

Rödhalsad gås (Branta ruficollis) är en gås som häckar på den palearktiska tundran. Den är en flyttfågel och absoluta merparten av världspopulationen övervintrar på låglandet i Rumänien och Bulgarien. Populationen har minskat kraftigt under kort tid och arten kategoriseras som starkt hotad.

Den rödhalsade gåsen är en flyttfågel som häckar på tundra i arktiska regioner i Europa och Asien, från Jamal och österut till centrala Tajmyrhalvön. Den övervintrar i centrala Asien eller södra Europa. 98% av hela världspopulationen övervintrar på låglandet i Rumänien och Bulgarien utmed den nordvästra stranden av Svarta havet. Före 1950 var låglandet i Azerbajdzjan den viktigaste vinterlokalen men idag är den till stora delar övergiven.Små grupper återfinns också vintertid i Nederländerna, Irak, Iran och så långt söderut som Grekland. Den ses ibland i andra delar av Europa och uppträder då ofta tillsammans med andra Branta-arter i samma storlek, som prutgås eller vitkindad gås.

På Gotland räknar man den som tillfällig och i resterande delar av Sverige har det observerats nästan 200 individer

Bilderna är mycket  beskurna  

Fler bilder på vigg5.se

Blåmes

Blåmes (Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar 

Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.

Fjäderdräkten hos nominatformen av blåmes har ett mycket typiskt mönster, som genom frånvaron av svarta fjäderpartier tycks mindre kontrastrikt än hos de övriga underarterna. Pannan är vit från näbbroten till främre ögonvrån och övergår på ovansidan i den karakteristiska ljusblå hättan. Från näbbroten sträcker sig ett smalt, svart ögonbrynsstreck till det mörkblå nackbandet, som avgränsas från den ljusblå hjässan av ett vitt streck. De likaså vita kinderna avgränsas framtill av en svart strupfläck och åt bröstet av en svartblå halsring.

Ryggen och axlarna är dovt grönaktiga, där färgtonen varierar mellan de olika underarterna. Övergumpen är gråblå. De ljusblå stjärtfjädrarna är vid fjäderspolen i regel mycket mörka och har delvis en vit kant eller rand. Bröst, sidor och buksidor är lysande gula, men fjäderfärgningen kan variera mycket starkt mellan individer. På mitten av undersidan finns ett svart längsstreck, som dock ibland kan vara täckt av de omgivande gula fjädrarna. Vingarna är på ovansidan blå med ett vitt vingband, medan de enskilda hand- och armpennorna är flerfärgade. Blåmesar med avvikande färgning är ytterst sällsynta

Se fler bilder på  vigg5.se

Höst

En promenad i vackra Vittsjö i Höstfägring 

Nu har hösten gjort sitt intåg och vi vill njuta av allt vackert . Jag håller med om ” Nils Holgerssons underbara resa”, Både skogar sjö och strand blir ett enda sagoland.Sjön kan ligga spegelblank, ibland upprörd i skummande vågor. Vackra bokebackar med Pickelsjön som bakgrund. Vid sjöns strand finns också vackra höstfärger. I Skansen området har strömstaren kollat forsen och efter forsen tittar hägern efter något ätbart. I Vittsjön vars öar och landtungor det lyser av vackra färger är också sevärt. Gå ut en promenad och njut av alla färger vi har här. 

Bilderna får tala för sig själv. 

Bilder på  vigg5.se 

Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer i Europa, Asien, Afrika och Amerika.

Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar över norra halvklotet. Fyra av dessa är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Dess vidsträckta utbredning medför att ladusvalan inte är hotad av utrotning.

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig av insekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

Honan liknar hanen, men de yttre stjärtpennorna är kortare, det blåa på ovansidan och bröstbandet är mindre glänsande och underdelarna är blekare. Honan har också mindre rödbrunt på strupen och pannan. Juveniler är brunare och har blekt rödbeiget ansikte och vitare underdelar. Den saknar också den adulta fågelns långa stjärtpennor

Se fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora 

Bålgeting

Bålgetingen (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den är en rovinsekt som föredrar att placera sitt bo i trädhålor i gammelskog.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna och arbetarna har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen. I Norden förekommer dels en mörk färgform med enfärgad mörkbrun mellanrygg och skutell, dels en mellanform mellan denna nordiska färgform och den i Mellaneuropa vanliga färgformen germanica, som har roströd skutell och två längsgående band på mellanryggen.

Bålgetingen är en rovinsekt som äter bland annat vanliga getingar och andra leddjur, men även trädsav och fruktsaft. Bålgetingen dödar även bin och humlor samt tar deras larver och honung som föda. Den använder gadden för att döda byten, och eftersom den inte förlorar gadden när den sticker kan de upprepa stingen till dess att bytet är dött. Bålgetingen har ett bra mörkerseende och jagar därför även i skymningen. Den har väl utvecklade nervcentra i hjärnan jämfört med andra sekelarter

I Sverige har bålgetingen tidigare varit rödlistad men år 2000 avskrevs den från rödlistan över hotade djur i Sverige.

Bålgetingen är Smålands landskaps insekt 

Bilderna är fotograferade i Hästveda  

Fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora