Stenknäck

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, den förra i spetsen, de senare i infanet försedda med en vit fläck. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan. Honan har mer dämpade färger än hannen, i övrigt är könen lika. Kroppslängden är 18-19 centimeter och vikten cirka 50-60 gram.

Lätet är ett explosivt knäppande zick samt ett koltrastlikt dämpat srri. Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av zickanden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.

I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut.

Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger 3 till 6 ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna.

På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika sorters frön.

                                                                  *************************

                                                                      ************************

Förstora 

                                                       *********************************

Svartmes

Svartmes (Periparus ater) är en liten mesfågel.

Den är cirka 11 centimeter lång och väger 8-10 gram. Den har svart huvud med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika. Locklätet är ett tuii eller sii. Sången liknar talgoxens men är snabbare.

Svartmesen föredrar barrskog. Den blir könsmogen efter ett år. Honan bygger ett bo av mossa som fodras med ull och hår och placeras i håligheter i marken, i berg och i trädstammar. Honan lägger sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas av honan i 14-16 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 16-19 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet brukar en häckning om året ske, medan två häckningar är vanligt längre söderut. Svartmesen befinner sig ofta högt uppe i träd, där den äter frön, insekter och spindlar.

                                                 *************************************

                                             **********************************

                                                               ******************************

Förstora                                        ********************************

Skata

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande och på handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Fåglarna är som mest skimrande kort efter ruggningen, särskilt de som är några år gamla och speciellt hanarna. En annan skillnad mellan hanar och honor är att hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm.

Ungfåglar har nästan samma färgning som adulta fåglar, de skiljer sig bara i mindre detaljer. Juvenila fåglar har oftast en mer brunsvart ton på huvud och bröst. Stjärten, som är kortare, är utan glans och de yttre skulderfjädrarna är oftast inte helvita, utan något grå. De vita områdena på innerfanen på de yttre handpennorna räcker inte lika långt ut på fjäderspetsen som hos de adulta skatorna. Armpennorna har blå glans endast i det mellersta området. De yttersta armpennorna har nästan alltid en vit fläck, ibland också den andra eller den tredje därpå följande fjädern.

Ettåriga skator påbörjar sin ruggning något tidigare än adulta. De byter då hela fjäderdräkten. I Europa börjar ett- och fleråriga fåglar att rugga i juni, flygga fåglar oftast i juli, senast i slutet av augusti. På marken rör sig skatorna ofta med jämfotahopp men de går också med knyckiga rörelser, ofta med rest stjärt vilket gör att den får ett kaxigt utseende. Skatan rör sig annars mycket i trädens grenverk och i flykten rör den sig flaxigt i rak bana, med inslag av bågformiga svepande partier när den glidflyger. Den är vaksam men orädd, och kan till exempel högljutt varna för katter, rävar eller annan fara.

Den nordvästafrikanska underarten P. p. mauritanica är något mindre, har ett turkosblått fjäderlöst parti bakom ögat och saknar grön glans på stjärten. UnderartenP. p. sericea som ibland kallas koreaskata, har kraftigt blåskimrande vingar

                                                              ********************************

                                                   *************************************

                                                     **********************************

                                                ***************************************

Förstora                                           *********************************

.

Svanar på Våtmarken

 Svanarnas taxonomi är under diskussion. En problematik inom svanarnas taxonomi är på vilken taxonomisk nivå man ska placera de olika grupperingarna. Det är idag vanligt att man klassificerar Svanar som en släktgrupp Cygnini men ibland kategoriseras de istället som en underfamilj Cygninae (Terres & NAS 1991). Vidare delas släktet Cygnus, av vissa, upp i fyraundersläkten: Cygnus, Chenopis, Sthenelides och Olor.

Släktet Cygnus utvecklades i Europa eller västra Eurasien under miocen, och hade fram till pliocen spridit sig till hela norra halvklotet. När södra halvklotets arter uppstod är oklart. Knölsvanen (Cygnus olor) är den närmsta släktingen till taxonen på södra halvklotet vilket syns på dess krökta hals, uppburrade vingar och näbbknöl vilket alla är kännetecken som den delar med exempelvis svart svan (Cygnus atratus). Det har föreslagits att knölsvan och svart svan härstammar från en gemensam förfader. Utifrån biogeografi och morfologi av undersläktet Olor verkar det troligt att dessa taxa har ett senare ursprung eftersom deras nutida utbredning mestadels var obebolig under den senaste istiden och att det finns en stor likhet mellan undersläktets olika taxa.

Svanar födosöker i vattnet och på land. De är nästan uteslutande växtätare och deras föda består av rötter, rotknölar, stjälkar och blad av vattenväxter. De äter även en mindre mängd vattenlevande djur.

Svanar bildar par som lever tillsammans under ett antal år, och de kan leva tillsammans livet ut. Tidigare har det ofta sagts att svanar alltid lever med samma partner livet ut, och att de inte heller skaffar en ny partner om den andra skulle dö. Men samtida genetisk forskning har visat att separationer är mycket vanligare än man tidigare trott. Dock uppträder svanar ofta i par och dessa band upprätthålls året om, även bland de arter som flyttar långa sträckor och som lever i stora flockar under vinterhalvåret.

Boet, som i snitt mäter en meter i diameter, placeras direkt på marken i närheten av vatten. Till skillnad från andra änder och gäss så hjälper även hanen till vid bobygget och med undantag från visseländerna så är svanarna de enda där även hanen hjälper till vidruvningen.

Den fula ankungen (Den grimme ælling) är en saga från 1853 av H.C. Andersen som handlar om en ung andfågel som retas för sin fulhet men som sedan växer upp till en vacker vit svan.

Uttrycket svanesång refererar till en legend om knölsvanen

                                            ********************************

                                          ***************************************

                                  *************************************************

Bör Förstoras 

Tuppen

Tuppen som var vid Bäckabro  I Vittsjö 

En tupp är en hane bland hönsfåglar, främst hos de större hönsfåglarna, som tamhöns

Tuppens tendens att gala i gryningen har gjort den till symbol för ljuset och elden, eftersom galandet ansågs jaga bort de mörka och onda makterna, och för uppståndelse eftersom dagen gryr och solen åter går upp. Dess vilja att försvara och beskydda sin flock hönor har gjort den till vaksamhetens och stridens företrädare. Som de flesta andra domesticerade handjuren är den en symbol för manlighet.

I delar av Europa användes tuppen i sökandet efter drunknade. Man rodde ut på vattnet med en tupp i båten och om båten befann sig över den döda kroppen sägs det att tuppen började gala. Tuppblod har även nyttjats som folklig medicin mot epilepsi. Basilisker, ett väsen med orm eller ödlekropp och tupphuvud, sades härstamma ifrån ägg lagda av tuppen.

                                                        ********************************

                                                 ******************************************

                                                     ************************************

                                                            *************************************

                                                       *********************************

Förstora                                    **********************************