Kråka

Kråka är en fågel i familjen kråkfåglar. Många internationella auktoriteter delar numera upp kråkan i det två distinkta arterna gråkråka (Corvus cornix) och svartkråka (Corvus corone), medan andra auktoriteter, exempelvis Sveriges ornitologiska förening, fortfarande behandlar dem som underarter av samma art, och som då bär det vetenskapliga namnet Corvus corone.

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Kråkan förekommer i en rad ordspråk och myter. Ett svenskt exempel är: "Det smakar ändå fågel sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit.", och ett latinskt ordspråk: "Cornix cornici nunquam oculus effodit" (sv. "Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra."). Att slösa med ens resurser i onödan kan ses som att "elda för kråkorna" (bokstavligen elda i brasan, men bara så kråkorna uppe vid skorstenen får nytta av värmen). Man kan "skriva som en kråka" (= så ens skrift ser ut som "kråkfötter"), "sätta en kråka i kanten" (notera, som vid rättning) och "sätta sin kråka" på angivet ställe (= signera en handling). Andra liknelser inkluderar "hoppa kråka" (hoppa jämfota i nedhukad ställning).

Den svenska barnvisan "Prästens lilla kråka" handlar inte om fågeln kråka. Kråka i detta sammanhang är ett gammalt smeknamn för "flicka"

                                                       *************************************

                                                            ***************************

Förstora 

                                                      *******************************

Karp

Karpen är den mest odlade fisken  Karp honan lägger  en miljon ägg om året  

Denna karp har inte så bra skarpa som man önskar  men det är svårt att veta var den hoppar  

Förstora 

Talgoxe

Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar.

Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus. Desstaxonomi är komplicerad och omdiskuterad, och den delas upp i en mängd underarter, som i sin tur delas in i tre till fyra underartsgrupper. Vissa auktoriteter behandlar tre av dessa grupper som egna arter, exempelvis turkestanmes.

Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren, men en större uppsättning föda på vintern. Liksom alla mesar är den hålhäckare och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring 12 ägg och ruvar dem ensam, men båda föräldrar tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar,ekorrar och vesslor och angripas av loppor, och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiskastudier

Talgoxen är en stor mes som mäter 12,5–14,0 cm och den har ett distinkt utseende som gör arten lätt att känna igen. Den väger 16–21 gram. Nominatformen P. major major har blåsvart hjässa, svart nacke, strupe, haklapp och huvud, och vita kinder ochörontäckare. Bröstet är klart citrongult med en svart längsgående rand mitt på, som löper från haklappen till kloaköppningen. Det finns en blekt vit fläck på halsen som övergår till grönaktigt gul på övre nacken. Resten av nacken och ryggen är grön med olivgrön nyans. Vingtäckarna är gröna, resten av vingen är blågrå med ett vittvingband. Stjärten är blåaktigt grå med vita ytterkanter. Honans fjäderdräkt liknar hanens förutom att färgerna på det hela taget är blekare; haklappen är mindre intensivt svart, liksom randen som löper nedför magen, vilken också är smalare och ibland avbruten. Ungfåglar liknar honan, förutom att de har blekt olivbruna nackar och halsar, gråaktig gump, och gråare stjärtar med mindre markerade vita spetsar. Näbben är konisk, kullrig och ungefär dubbelt så lång som hög. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga.

Färgen på hanens bröst har visats korrelera med starkare sperma, och är ett sätt som hanen använder för att visa honor sin reproduktiva överlägsenhet. Högre nivåer avkarotenoid ökar intensiteten i den gula färgen på bröstet, och gör det också möjligt för sperman att bättre motstå angrepp av fria radikaler. Karotenoider kan inte syntetiseras av fågeln och måste inhämtas från födan, så en klargul färg på hanen demonstrerar hans förmåga att skaffa sig bra näring. Bredden på hanens bukband, som varierar mellan individer, är en faktor i urvalet. Honor av högre kvalitet tycks välja hanar med bredare band

                                                                          **********************

                                                                *******************************

                                                                         ******************

Förstora                                               *****************************

Rådjur

Rådjur

Rådjur är ett litet hjortdjur som väger 20–30 kg och honan och hanen är lika stora. Dess korta päls är till största delen varmbrun och könen är mycket lika. Rådjuret har ett hundskallsliknande läte

Rådjurens  reproduktionscykel är unik bland alla hjortar  Detta innebär att hon bara har en chans att paras under brunsten i juli–augusti. Vidare innebär den fördröjda implantationen att efter en framgångsrik parning då ett eller fleraägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier så stannar fosterutveckling  nästan helt upp. Denna ”vila” i fosterutvecklingen upphör vanligen dock i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normalembryonaltillväxt  och implantation  initieras. Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni. En till två kid är det vanligaste, tre kid förekommer sällan och fyra är mycket ovanligt. Kiden följer sin moderget till cirka ett års ålder då de ofta utvandrar eller åtminstone delvis lämnar mammans levnadsområde. Geten blir normalt könsmogen  vid ett års ålder men inte ovanligen, vid en dålig start i livet, först vid två års ålder. Det har visats att getkid under extremt goda förhållanden i England kunnat bli betäckta redan under sitt första levnadsår.

Rådjuret, till skillnad från exempelvis älg, kan inte ställa om matspjälkningen  utan behöver högvärdig föda för att överleva. I områden där vintrarna kan vara hårda kan rådjuret ha svårt att komma åt föda, och upp till 30–40 procent av stammen kan dö i svält, framför allt när det ligger djup snö på marken under en längre tid vilket gör detta till den största dödsorsaken. Främst slår detta mot djur med lägre förmåga att hämta föda, som kid, yngre hannar och äldre djur. Stammen har dock god återhämtningsförmåga, och återgår till tidigare antal efter ett par år.

                                                   ************************************

Förstora                                        **********************************

Vild Utter

Utter (Lutra lutra), ett eurasiskt rovdjur tillhörande familjen mårddjur. Namnet kan även avse andra arter i underfamiljenLutrinae, som finns spridd över hela världen. Uttern är Smålands landskapsdjur.

Uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben, brett huvud och lång, muskulös svans. Den har en längd på 50-100 centimeter, svanslängd på 28-55 centimeter och vikt på 3-11 kilogram. Hannar blir tyngre än honor. Den är starkt anpassad för ett liv i vatten, med simhudsförsedda tassar och näsborrar och öronöppningar som kan tillslutas vid dykning. Pälsen är ljusbrun med en nästan vit haklapp. Denna kan dock vara svår att se när pälsen är våt.

Antalet uttrar i Sverige uppskattas idag till mellan 1 500 och 2 000. De flesta djuren finns kring norrlandsälvarna, och blott ett fåtal i de södra delarna av landet. I samband med att halterna av polyklorerade bifenyler minskar i den svenska miljön tycks nu bestånden i framför allt norra Sverige återhämta sig

Uttern är huvudsakligen nattaktiv, men kan även vara i rörelse under dagen i ostörda områden. Den är en skicklig simmare och kan dyka upptill 5 minuter. Vanligtvis är den dock inte under vatten mer än 30 sekunder. På land rör sig uttern skuttande.

Uttern är revirhävdande. Hanens revir kan omfatta upp till 20 kilometer längs en flod eller strand. Honornas revir är mindre, och ligger vanligtvis inom en hanes revir. Reviret markeras genom att uttern på upphöjda föremål i terrängen avsätter spillning, bemängd med sekret från analkörtlarna. Detta har en karakteristisk, tranliknande, lukt. På vintern slår uttern gärna kana i snön. Detta har tidigare tolkats som lek, men man misstänker att även detta kan vara en form av doftmarkering. På sommaren doftmarkerar den i stället genom att gnida bakkroppen mot marken.

Brunsten inträffar i Sverige främst under februari-april men i varmare regioner har honan flera brunsttider. Efter ca 60 dagars dräktighet föder honan 1 till 6 (vanligen 2-3) ungar. De blir simfärdiga vid 2 månaders ålder och avvanda vid omkring 3 månader. De stannar hos honan 6-14 månader. Efter 2-3 år är ungarna könsmogna. Uttern kan bli upp till 22 år gammal. Flertalet dör dock betydligt tidigare. De flesta uttrarna dör som ungdjur och för en hona är det oftast bara två ungar som når vuxenålder.

Den trivs i långsamrinnande, eutrofa floder med låg vattennivå, god födotillgång och med tät växtlighet längs strandlinjen, längs havsstränder och i sjöar och dammar. Uttern håller sig vanligtvis nära sitt vattenområde. Tidvis, till exempel när den skall flytta från ett flodsystem till ett annat, kan den färdas långa sträckor över land. Den inrättar sin lya i håligheter i strandkanten, gärna med ingången under vatten. Den kan själv gräva ut ett bo, men detta är ovanligt. De populationer som lever vid saltvatten behöver god tillgång till sötvatten för att hålla pälsen ren.

                                                                         *********************

                                                                **************************

                                                             ************************

                                                           ****************************

Unge 

                                                             ******************************

Unge 

Förstora 

                                                                       ************************