Nu är det krig, där borta
och
ganska märkligt känns det
båda mina föräldrar var med under 2 a världskriget
pappa, en norrman i London som omskolades till radiotelegrafist och deltog med dom allierade till sjöss
som telegrafist på ammunitionsfartyg i medelhavet
på resor med transport av frivilliga australienare som fått solsting under kamper mot Rommel i den afrikanska öknen
på hemliga uppdrag runt sydamerikas västkust med amerikaner
med vid landstigningen
levde med sina både skräckminnen och bättre minnen resten av livet
fast inne i sig själv, belastade ingen - bar krigets fasor inne i sin själ
mamma från london
mötte pappa där i krigsstarten, kärlek uppstod och dom gifte sig efter kriget
flyttade till oslo
krigets fasor överfördes till mig och jag drömde mardrömmar om kaos i londons tunnelbana som användes som skyddsrum
blodiga ansikten
soldater i nassehjälmar
osv
minnen av krigsfasor kommer att väckas i många nu
många har flytt hit från egna länders krig
vad kommer att hända nu när en ensam kränkt och aggressiv man har makt över en hel krigsutrustad grupp oskyldiga unga män
putin är i ett mycket dåligt psykiskt skick
han talar osammanhängande och verkar ensam
varför inte tvångströja - både till honom och trump
vad händer med oss - jag låtsas inte som om det inte händer
jag är djupt påverkad
/inger
/inger
Kärleken ger i alla fall hopp, tro på framtid som för dina föräldrar.
Fint skrivet.
Daniel
klarade det till dom gifte sig och var gifta hela livet
tack
/inger
/inger