När tar man en bild egentligen!
När jag fotograferar så är det oftast en känsla man har i kroppen. Det är den känslan som man vill sätta på filmen så att säga. Man tar fram stativet, sätter fast bladaren i detta fall, oftast är det bladaren och rattar in skärpan. Tittar upp lite och mäter ljuset antingen med eller utan mätare. Sedan ställer man slutare och bländare och trycker på avtryckaren. På något sätt så känns man nöjd i kroppen när slutaren slår igen. Konstigt! Man vet ju faktiskt inte om bilden är tagen så som man ser den, som man vill ha den.
Men känslan man har - den är tagen och det kanske är samma sak.
Det är känslan som driver dig ut på fotojakt eller vad man ska säga och inget är väl så frustrerande som när man fotograferar och inte har känslan med sig. Ibland när jag arbetade med att fotografera barn eller vuxna och de ville styra hur de ville att bilden skulle se ut. Där de kom med exempelvis vita tröjor, blå jeans, tog av sig strumporna och kavla upp benen och skulle skapa en bild som en annan fotograf redan satt sin känsla på och göra bilden ett bländarsteg ljusare så mådde jag riktigt dåligt. Det fanns ingen känsla i de bilderna. Visst det är kunden som styr men man kan också välja att inte arbeta med det. Idag tackar jag nej till allt. Det är bara mina bilder som jag tar och det känns mycket bra. Jag kan inte påstå att jag är duktig på att fotografera i Studio. Men jag har provat lite grann under några år och det är mycket roligt. Men mycket kvar att lära där.
En bra känsla blir ofta en bra bild, den känns färdig då och då är det svårt att göra så mycket mer med den. Men samtidigt tycker jag att man ska skriva ut mycket mer bilder idag. Jag anser nog att jag kan ta bilder som tillfredställer mitt behov. Men däremot är jag totalt kass på att göra något med bilderna som jag tar. tillvägagångssättet jag gör är scanning av filmen i en scanner,, två till tre grejer i ps. för att sedan låta det vara. Många gånger har jag hört att du borde göra si eller så. Men fakta är att när jag tagit bilden, när känslan sitter i ryggen, magen eller i kroppen på annat sätt så är bilden klar. Jag behöver bara se negativet också. Sedan kan jag sätta in negativet i en pärm. Så gjorde jag under alla mina år i stort sett. Vissa får tillfredställelsen när de gjort bilden klar. Återigen. Antingen är man fotograf, eller bildskapare (retuscherare). Jag tror fortfarande att man är bättre på det ena än det andra. Man vet nog hur man vill ha den. Tänker här faktiskt på Christer Strömholm som jag inte känner och som jag bara såg på avstånd en gång när han hade en utställning i Växjö. Men tänker på när han gjort anteckningar på en svartvit kopia som hans mörkrumskille har gjort. En slags process till en färdig bild. Men i mina ögon var nog Christians bild redan klar när han tryckte ner avtryckaren. Men detta är ren spekulation då jag inte kände honom.
Kanske skulle jag också ha en som kunde hantera mina bilder och få till dem så att de blev bra. Men det är processen att se och att ta som är det intressanta för mig. Se bilden ta bilden. SE och TA.
Men vad händer med mina bilder då, absolut ingenting. För mig är det också viktigt med vilka kameror jag tar bilderna. Mina bilder behöver inte vara perfekta det räcker med att jag tycker att det är kul att hålla på. Sedan måste man ta en jävla massa dåliga bilder för att få fram en och annan som kan kallas skaplig, efter lång tid får man kanske också fram en bra bild. Jag säger inte tur. Har man fotograferat länge och mycket så är det inte tur. Det är övningen som lär dig göra en bra bild, inte turen. Vissa fotografer har en känsla och kan liksom de som kan läsa av ex. fotboll läsa av stämningen i ljuset och i vardagen och på så vis lyfta fram en bra bild precis i rätt ögonblick. Det är inte tur, det är känsla på hög nivå.
Hasselblad 503 CX, T-MAX ELLER TRI-X. Kör båda dessa filmerna till mina bladare. en gammal C optik 150 mm som var inne för servis för något år sedan. Då sa han till mig att optiken jag använde var extremt sliten, den har du verkligen använt sa han. Jag märkte inget utan den fungerade som vanligt tyckte jag. Men man lär sig sina grejer så man lär sig att kompensera. När jag fick tillbaka optiken så begrep jag också vad han menade. Fan vad det så optiken skulle kännas och vara. Alltid lär man sig något. Beklaga mitt slarv har lagt fram lite murriga, mörka bilder men som sagt det är innehållet i bilderna jag kan styra över. Inte utseendet av resultatet. :)
Bilderna är 6x6 cm och det är en mycket rolig kamera att arbeta med.
Det blir en vinstlott om du plockar rätt motiv just i rätt tid.
Ha det bra!, ska nog själv ut och fotografera med en Pentax 67 idag tror jag. Men vet inte om jag ska fotografera handhållet eller på stativ som jag hellre vill göra. Men jag har min Wista på det stativet och det andra stora stativet som jag haft innan har jag sålt. Vilka problem man har egentligen. Ljuset är bra ute, om än lite starkt. Lite svårfotograferat med mycket kontraster iallafall i Växjö.
Vädret i Växjö.
1:125 sek, bl 8-11, skiftande (Gäller 100 ASA) Klockan 08.25 men blir nog mer bländare 11 lite längre fram på dagen.
Jag ställde mig då jag ser det jag ser och böjde mig fram och tittade i kameran och sedan tog det stopp, det tog verkligen STOPP med stora bokstäver. Jag gick vidare, ställde stativet på ett annat ställe men kunde inte trycka av, gick en bit till ett annat ställe, en annan båt men inte heller nu kunde jag förmå mig till att ta bilden. Allt kändes helt dött. Fan de här bilderna har jag ju redan tagit sa jag för mig själv och gick bort till bilen för att slänga in allt. Kameran lade jag i framsätet och sedan fällde jag ihop mitt stativ. När jag skulle lägga stativet i baksätet så stannade jag upp på något konstigt sätt, höll i det och fällde ut benen och ställde det på marken utan att fälla ut benen. Nu var det ca 50 cm högt och jag tog kameran och satte den på stativet och gick en runda. Till att börja med var det lite svårt men mer och mer började allt lossna. Nu såg jag samma plats från en lägre vinkel och jag använde andra motiv, tampar, stockar mm Jag behövde helt enkelt göra om och göra rätt på ett nytt sätt.
Ofta brukar jag när jag får in folk i butiken på Media Markt i Växjö där jag arbetar där den som inte tycker att det är kul längre ge dem ett förslag på ett annat objektiv. Ex. Har de fotograferat mycket med Tele så kanske de ska ha en vidvinkel, eller något annat, inget stativ, köp då ett stativ osv. Men om inte intresset eller känslan kommer tillbaka lägg då kameran hemma och fotografera med ögonen. När du går någonstans och ser något som ser fint ut. Stanna och titta en stund som om du tog en bild och försök behålla bilden när du fortsätter att gå. Vet inte om du hänger med hur jag menar. Jag blev väl tappad som barn kan jag tro så knasig jag är. :)
Känslan är fotograferingen. Utan känsla ingen fotografering tycker jag.
Tack för ditt inlägg.