"Hjärtats tankar & funderingar"

Kanske måste jag öka dosen igen?

Det har nu gått en tid sedan jag minskade min dos medicin mot ångest med 20 mg och jag måste faktiskt erkänna att jag blivit förändrad, till det sämre!

Jag har visserligen inte fått ångest, men känner mig ofta ledsen och håglös. Det var länge sedan jag kände mig så nere och grät så "mycket". Saker som jag alltid älskat att göra känns inte alls lika roliga och inspirerade längre.

 Jag har dessutom börjat "skada" mig själv. Dock inget allvarligt, men jag förstår att det inte är vare sig bra för mig eller "normalt" att agera så som jag gör. Ibland tror jag att jag gör mig själv illa för att jag vill "straffa" mig för att jag låtit mig själv bli så fet. Jag klipper, sliter eller skär av skinnet under mina fötter (med en rakhyvel) så att varje steg jag tar skall göra ont (som en påminnelse om hur "äcklig" jag tycker att jag själv är).

Jag har visserligen "misshandlat" mina fötter på det här sättet så länge jag kan minnas, men tidigare var det mer ett "nervöst beteende" och ett sätt för mig att försöka lindra ångesten.

Många tycker säkert som jag, att jag borde lägga ned min energi och kraft på att träna och äta bättre, istället för att skada mig själv. Men tyvärr är det inte alltid så lätt. Jag har verkligen försökt!

När det kommer till reducering av ångestmediciner är jag väl medveten om att man kan må sämre en tid och få diverse olika utsättningssymptom. Därför skall jag självklart ge det hela lite mer tid för att se om jag börjar må bättre igen. Jag skall även ta upp saken med min husläkare när jag skall dit på återbesök i slutet av juli. Varför kan man inte bara få må bra???

Kram Milla

Inlagt 2014-05-27 12:04 | Läst 5774 ggr. | Permalink

"Tyvärr fungerar inte människan på samma sätt som en fotopryl, inte alltid lika enkelt att ge rätt "medicin". Har svårt att ge dig något annat råd än att så fort som möjligt söka tid till din läkare, att vänta till slutet juli verkar bara bli en plåga, du måste göra något nu Lycka till /Peter"


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Tyvärr fungerar inte människan på samma sätt som en fotopryl, inte alltid lika enkelt att ge rätt "medicin".

Har svårt att ge dig något annat råd än att så fort som möjligt söka tid till din läkare, att vänta till slutet juli verkar bara bli en plåga, du måste göra något nu

Lycka till /Peter
Svar från Trullan 2014-05-27 12:57
Tack för Dina vänliga ord Peter, de uppskattas.
Skall försöka ringa läkaren denna vecka.
Med vänlig hälsning Milla
Blir ledsen när jag läser hur mycket du nedvärderar dig själv, hoppas verkligen att du kan få hjälp att må bra igen!
Som Peter ovan skrev, försök få en läkartid innan juli, bättre att kunna njuta av sommaren och ta fina bilder.
Hoppas du mår bättre snart.
Camilla
Svar från Trullan 2014-05-27 13:48
Tack Camilla.
Visst är det både sorgligt och dumt, men jag rår inte för det, tyvärr.
Ha det bra Du med!
Mvh Milla
Jag tycker att du absolut skall söka hjälp hos psykiatrin för dina problem, hjälp finns att få och det är inget skamligt i det. Om vi bryter armen går vi till läkaren, samma inställning borde gälla om man har psykiska problem (jag snackar av egen erfarenhet). Den här typen av lidande är inget man bör eller ens skall försöka "fixa" själv. Som sagt se till att du får hjälp så fort som möjligt, detta är inget man fixar själv med lite "positivt tänkande" och eftersom hjälp finns att få så är det kanske också till stora delar ett onödigt lidande.
Ha det så bra som möjligt. :)
-affe
2014-05-27 21:21   Jan Lindström
Inte för att jag vill dra för stora paraleller till mig själv, men jag har upplevt någonting som kallas torgskräck. Det uppkom i samband med att jag blev arbetslös vid den sk bankkrisen 1993. Det botemedlet som jag fann var faktiskt se till att skaffa ett nytt arbete, trots stora motgångar och trassel med att det faktiskt inte fanns speciellt många arbetstillfällen att tillgå. Min räddning var väl att jag hade specialistkompetens inom ett visst område.

Det här kanske inte kan hjälpa dig, men du har min förståelse för situation. Kanske kan du hitta ut från ditt se dig själv och ta vara på dina närståendes sett att se på dig.

Det kanske är så att du inte är fet, utan bara inbillning.

Kram Janne.
Utsättningsbesvären brukar bara hålla i sig i ca: 3 veckor, varav den första är värst, sen avtar "biverkningarna", Jag skulle rekommendera dig att återgå till din vanliga dos. Precis som blodtryck ibland är svårt att avhjälpa utan medicin, så kan även långvarig ångest vara så. Vanligtvis brukar man rekommendera att man kvarstår på samma dos i 2 år efter "symtomfrihet". Värt att veta är att alla når inte fullständig ångestfrihet, men däremot i det närmaste fullständig funktionsförmåga, dvs att bl.a undvikandet är minimerat.

Lycka till!