Det känns...

Jag har alltid varit en sparsam tjej och aldrig slösat med pengar. Men jag har kunnat unna mig ett klädesplagg då och då, eftersom det gör mig så glad och på gott humör :o)

Idag när jag satt och tittade i en klädkatalog hittade jag en jättefin jacka och tänkte "den skulle jag vilja ha". Samma sak när jag var i Farsta Centrum för ett par veckor sedan och såg en supersnygg väska. Men så kom verkligheten över mig och jag insåg att jag inte har råd...

På fredag är det sex månader sedan jag fick pengar och jag måste verkligen hålla hårt i de slantar jag har kvar. Det är sannerligen inte roligt, kläder har och kommer alltid vara något som jag ÄLSKAT att shoppa, något som satt guldkant på min tillvaro. Nu kan jag inte ens glädja mig över det längre och det känns :o(

Kram Milla

Första steget...

Igår gjorde jag något som jag trodde att jag aldrig skulle göra... Jag var till läkaren och bad om ångestdämpande medicin mot min ångest!

Jag har inte hämtat ut medicinen ännu och jag vet inte om jag kommer att börja ta den då jag väl har den hemma (på grund av biverkningarna, läs mitt blogginlägg "Ångestdämpande medicin") men kanske, kanske... Det var i alla fall första steget.

Blir jag sämre kan jag ju alltid sluta ta medicinen och jag tänkte börja med en pytteliten dos (om jag börjar) för att vänja kroppen. Vad tror Ni om det? Berätta gärna!

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

KBT avslutad...

Min psykolog sade att hon inte kan hjälpa mig, så nu är min KBT avslutad...

Känner mig jätteledsen och besviken. Hon gav upp om mig innan vi ens försökt! Eller jo vi försökte i ungefär 30 sekunder, sedan gav hon upp :o(

Fast hon skulle prata med min läkare och se om inte hon kunde skriva en remiss till mig så jag fick träffa en specialist inne i stan. Fast då är jag beroende av skjuts till och från psykologen av min man. Men jag måste ju i alla fall ge det en chans. (Om jag nu får en remiss dit vill säga). Håll tummarna är Ni snälla.

Känns lite hopplöst just nu måste jag säga. Jag som verkligen hade sett fram emot detta. Verkar som "alla andra" får hjälp och blir friska, (eller åtminstone bättre) alla utom jag...

Kram Milla

Hur tänker de egentligen?

Igår fick jag ytterligare ett tungt besked...

Hade sökt bostadstillägg och tänkte att det måste jag väl ändå få eftersom vi endast har en inkomst i vårt gemensamma hushåll. Men det visade sig att man måste vara sjukskriven för att få det. Men Försäkringskassan vägrar ju att ge mig sjukersättning och jag som är i betydligt större behov av bostadstillägg nu än om jag hade haft sjukersättning... Hur tänker dem egentligen?

Jag hade verkligen sett fram emot detta besked. Tänkte att jag äntligen skulle få ett litet "bidrag" i kassan. Hur många motgångar skall man orka med?

Kram Milla

Helt frisk, men ändå så sjuk...

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag gick till läkaren förra veckan för att få en remiss till en smärtklinik samt lämnade blodprov för bland annat struma. Idag ringde min läkare och gav mig mina provresultat...

Som alltid fick jag höra att jag nästan är "för frisk"! De hittade inga som helst "fel" på mig. Jag hade ingen inflammation eller infektion i kroppen, antalet vita blodkroppar var bra, lika så sänkan och järn/vitaminer i kroppen.

Visst blir man glad när man får höra detta, men samtidigt lite "besviken". Man vill att de skall hitta något OFARLIGT som GÅR ATT BOTA, så man kan börja må bättre igen. Men det verkar som allt "sitter i huvudet" och det gör mig SÅ ARG!

Nu när jag fortfarande är relativt ung borde jag ta vara på åren och leva livet (har ju varit sjuk i nästan halva mitt liv)! Tänk den dagen då man verkligen blir sjuk, alltså får en fysisk sjukdom, då kommer man ju känna en enorm bitterhet över att man inte tagit tillvara på livet bättre när man "var frisk". Men vad gör man när huvudet spelar en ett spratt? Jag vet då inte, hade jag haft svaret på den frågan, hade jag inte suttit i den sitsen jag gör idag...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme & Anders Ericsson

Bildbehandling: Camilla Thieme