Medicinrapport ;o)

Jag tänkte jag skulle rapportera hur det gått med min medicin sedan sist jag ökade min dos.

De två första veckorna gick ju som sagt galant, men på den artonde dagen brakade HELVETET löst. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag aldrig förut upplevt en sådan stark ångest och ett sådant obehag, både fysiskt och psykiskt.

I fyra dygn kämpade jag med fruktansvärd ångest. Jag sov endast ett fåtal timmar, kunde knappt äta och mådde nästan konstant illa. Jag hade svårt att vara still och var tvungen att hela tiden röra på mig, trots att jag var så trött att både kropp och ögon värkte. Stundtals låg jag på golvet i hallen och kallsvettades och skakade. Jag var livrädd över att jag skulle kräkas!!! Jag blev dålig i magen, kände mig yr och hade ständigt en klump i halsen.

Tack och lov släppte den värsta ångesten efter dessa fyra mardrömsdygn och jag har sedan dess mått hyfsat bra. Men jag känner en ökad oro, speciellt när jag vaknar på morgnarna och på förmiddagarna. Jag har inte vågat gå utanför dörren på tolv dygn (med undantag en timme då jag följde med min man och handlade) och det känns som jag fått "börja om från början" med allt igen. Jag vågar inte träffa människor, inte åka/köra bil, inte äta ute och så vidare. Saker som jag faktiskt gjorde innan jag började med medicinen, trots att jag mådde dåligt. Nu vågar jag inte ens försöka...  Jag har dessutom fått mer negativa tankar och tänker mycket mer på baciller och magsjuka (sådant som är orsaken till mina besvär). Men det är tydligen normalt att man blir sämre en tid för att sedan bli bättre igen :o) Så det är bara att kämpa på.

Igår ökade jag min dos igen. Visserligen bara pyttelite, men jag är ändå orolig för att det skall bli som sist. Jag vill INTE gå igenom det HELVETET igen!!!

Nu tänker Ni säkert att jag skall tänka positivt för att inte själv framkalla ångest/oro och det gör jag. Men den ångesten som jag kände när jag mådde som allra sämst är inget man kan framkalla själv. Det är en 100% "äkta fysiskt reaktion". Bara att hålla tummarna att det värsta redan är över...

Kram Milla

Teckning: Camilla Thieme

Min vän Anders började med samma medicin samtidigt som mig och har haft relativt få biverkningar (trots att han tar en nästan tre gånger så hög dos än mig). Han har endast känt sig lättirriterad och stundtals haft ökad ångest/oro samt fler "negativa tankar". Men i natt klockan kvart över tre fick jag detta sms av honom:

"Panikångestattack! Hjärtat rusade, hela vänster sida krampade och domnade bort, trodde jag åkte på en hjärtattack först. Vet inte vad som hände, har inte varit med om detta förut! Fick ingen kraft i benen och hade fullt upp med att stå".

OBS! Jag har fått Anders godkännande att publicera detta. Tack min vän och krya på Dig! Ds.

Stipendier...

Jag har i flera år hört att man kan söka stipendier för diverse olika saker, men aldrig testat att göra det själv. Nu när jag gått utan inkomst i snart sju månader tänkte jag att jag kanske skulle ge det en chans. Vet någon av Er hur man går till väga? Vad det finns för stipendier och hur man skall skriva för att ha större chans att få hjälp? Berätta gärna!

Jag har kikat lite på biblioteket, men tycker det är väldigt svårt, finns ju hur mycket som helst!!!

Kram Milla

I natt fick jag äntligen sova!!!

Efter att ha varit vaken i nästan fyra dygn fick jag ÄNTLIGEN sova inatt!!! Jag var så slut igår att jag somnade sittandes med glasögonen på nästippen...

Den värsta ångesten har också lagt sig, men jag känner mig väldigt skakig, trött och lite yr. En ständig oro ligger och gnager för rädslan över att de senaste mardrömsdygnen skall upprepa sig. Jag vill så gärna att det skall vara över, att det skall börja vända nu.

Jag försöker verkligen att vara positiv (även om det inte är så lätt). Skall ta fram kameran och fotografera lite inomhus nu, så jag får något annat att tänka på. Kanske lägger jag upp en bild lite senare ;o)

Sköt om Er och njut av de dagar Ni mår bra!

Kram Milla

Vem vet vad som döljer sig långt där borta...

Foto: Camilla Thieme

Redo att kasta in handduken...

Hade jag vetat att jag skulle tvingas gå genom HELVETET när jag började med medicin mot ångest hade jag aldrig, aldrig, ALDRIG börjat...

Efter ytterligare en sömnlös natt med extremt svår ångest börjar jag tappa modet. Känner att min kropp inte klarar mycket mer nu. Jag längtar till och med tillbaka till min ångest innan medicinen. Trodde inte att man kunde känna så här, att man kunde må så här dåligt.

Jag har varit vaken i snart två dygn och ångesten/medicinen gör att jag inte kan vara stilla. Varje gång jag sätter mig ned eller försöker vila får jag bara mer ångest och är tvungen att gå upp igen. Kroppen går på högvarv, men jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag kryper bokstavligen omkring, försöker få luft. Jag skulle så gärna vilja sova, om så bara för ett par minuter. Men jag vågar inte somna, för så fort jag somnar så börjar allt om igen...

Snälla låt det vända, orkar snart inte kämpa länge...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Livet är en uppförsbacke...

En bild jag tog idag som symboliserar mitt liv just nu...

Kram Milla

"Livet är en uppförsbacke"

Foto: Camilla Thieme

Ps. Jag längtar till toppen så jag kan blicka ut över världen :o) Ds.