Att inte ha kontroll över bilderna man själv är med på...

I slutet av maj blev min granne Helena och jag intervjuade av "Hemma i HSB", då jag hade nominerat Helena till "Årets HSB granne 2011" och hon vunnit titeln. Vi blev intervjuade här i Stora Arken och eftersom solen tittade fram mellan molnen, bestämde vi oss för att sitta ute på Helenas altan och fika (trots att det ibland blåste ganska så rejält).

Under tiden intervjun pågick tog HSB:s fotograf en massa bilder på Helena och mig, både inne och ute, när det blåste samt var vindstilla. Mitt långa hår fladdrade i vinden och framför ansiktet, ibland stod till och med luggen rakt upp. Tack och lov blåste det inte hela tiden, så det blev ganska många foton även med "frisyren på plats", så att säga.

 Så här ser nya numret av "Hemma i HSB" ut. Läs längst ned på sidan.

På det här fotot ser jag inte ens ut som mig... Självklart är det allra viktigast att Helena blev fin på bilden och det blev hon ju!

Här kan Ni se hur det blåste så att våra luggar stod rätt upp! Andra människor kanske inte tycker att det är så fruktansvärt, men själv vill jag bara försvinna från denna jord när jag ser detta förskräckliga foto! Jag var till och med tvungen att fixa det lite i PS innan jag kunde visa det för Er...

Detta får mig, (framförallt då jag själv fotograferar) att bli väldigt besviken. Varför valde fotografen dessa bilder till tidningen, när vi dessutom hade bönat och bett honom att inte publicera några bilder där vårat hår flög åt alla håll. Kan det vara så illa att någon av oss blundade på alla andra foton? Det tror inte jag...

Här är två bilder som Helenas man Leo tog på oss precis innan intervjun. Dessa foton tycker i alla fall jag blev bättre (med tanke på frisyrerna ;o) 

Foto: Leo Pietik, bildredigering: Camilla Thieme

Samtidigt förstår jag själva tanken med bilderna som fotografen valt. Dessa fotografier är mer "spontana", det händer något i bilderna (inte bara "två tanter som poserar" ;o) och man kan "känna" en glädje. Men det bara måste ha funnits några andra bilder att välja på, som förmedlade samma känsla och glädje...

Känner Du igen Dig? Får Du också lite lätt "panik" ibland när Du inte har "kontroll över bilderna"? Speciellt om det är porträtt som skall publiceras på en hemsida eller i en tidning. Tycker Du att man som "modell" har något att "säga till om"? Berätta gärna!

Kram Milla

Jag är livrädd...

Idag skall jag börja ta min medicin i tablettform istället för i flytande/oral form. Jag måste erkänna att jag är livrädd för att förändringen på något sätt kommer "bryta förtrollningen" och återigen få mig att må sämre på ett eller annat sätt...

Alla läkare hävdar dock att jag inte kommer att märka någon skillnad, att preparatet oavsett "form" skall innehålla lika substans och ge exakt samma effekt. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig...

Man kan ju till och med "se" på pillren hur farliga de är... 

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Å, andra sidan... Tänk om jag slipper de biverkningar som jag tampas med nu och mår ännu bättre? Det gäller att vara positiv 

 För säkerhets skull, håll tummarna är Ni snälla! 

Kram Milla

Kan man ha en bättre vän?

Jag slutar aldrig att beundras över hur omtänksam, vänlig och godhjärtad min granne och vän Helena är. Häromdagen skrev jag ett sms till Helena och frågade om hon hade lite kaffe att låna mig (för att få fart på min tröga mage). Jag dricker ju som bekant aldrig kaffe och har det väldigt sällan hemma.

En timme senare fick jag ett sms där det stod att hon gjort varm plommonkräm till mig och lämnat den tillsammans med kaffe och droppar mot förstoppning utanför min dörr.

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

På en bricka dekorerad med en söt "ängel servett" hade min vän lämnat en skål med nygjord plommonkräm som jag åt tillsammans med kall mjölk.

Jag begriper inte vad jag har gjort för att förtjäna en vän som Helena? Det övergår mitt förstånd...

Helena, JAG ÄLSKAR DIG!!!

Tack för att Du finns och tack för att Du är min vän :o)

Kram Milla

200 000 besökare!

Tack till alla Er som besöker min blogg!

För mig är Ni guld värda!

Kramar till var och en av Er.

Milla

Var det för bra för att vara sant?

Jag har i sex månaders tid mått så himla bra! Sedan jag började med medicin mot ångest (och kom över den första tiden, då kroppen skulle ställa in sig på preparatet) har jag varit så gott som ångestfri. Jag känner mig så glad/lycklig och så lugn och harmonisk (förutom att jag är hyperstressad över alla "måsten" som skall göras ;o) och njuter av livet nästan till fullo.

Men inget vara för evigt, eller?

Jag har, ända sedan jag började må så här bra varit livrädd över att den positiva effekten endast skall vara temporär och övergående. Jag har tampats med ganska många bieffekter av medicinen, men har hela tiden hoppats att de skall gå över med tiden. Några av bieffekterna har visserligen försvunnit, en del helt och andra bitvis, men det finns fortfarande ett par bieffekter som jag inte vet om jag kan/orkar leva med...

Jag pratar om den extrema tröttheten men framförallt att medicinen gör mig trög i magen/förstoppad! Alla Ni som någon gång varit förstoppad vet hur dåligt man kan må på grund av detta. När det sedan pågår dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad efter månad, då blir man ganska så frustrerad. 

Jag tror att en stor del av min viktuppgång har med min tröga mage att göra. Inte konstigt om man går upp i vikt när man äter och äter och äter och äter och äter, men ingenting kommer ut!!!

Så här svullen i magen kan jag bli efter ett par dagars förstoppning... Jag ser GRAVID ut!

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

När man dessutom på grund av sitt välmående har fått en enorm aptit, (inte bara på livet, utan även på mat ;o) och nästan slutat motionera är det kanske inte så konstigt att kilona på vågen börjar stiga?

Jag har verkligen försökt att dricka mycket vatten samt röra på mig, just för att försöka få igång tarmarna, men ingenting hjälper! I onsdags var jag till och med på apoteket och köpte medicin mot förstoppning samt handlade katrinplommon på Coop (tyvärr hatar jag verkligen russin, plommon och linfrön, sådant som sägs vara bra för magen och mot föstoppning, så jag har bara fått i mig två stycken plommon)...

Tänk om jag på grund av detta måste sluta med min medicin och tvingas tillbringa livet med ständig ångest igen! Jag vill verkligen inte det... :o( Att testa en ny medicin och gå igenom HELVETET igen, vet jag ärligt talat inte om jag orkar. Jag vill bara att tröttheten skall försvinna (eller åtminstone minska) och att min mage skall komma igång igen. Varför kan man inte bara få må bra?

Jag KAN leva med trötthet, yrsel, svimningskänslor, sus i öronen, muskel-kramper med mera, men jag klarar inte av att leva med en mage som inte fungerar normalt... Så är det bara.

Brukar Du också bli trög i magen/förstoppad ibland? Vad gör Du då? Någon som kan ge mig några bra tips? Förutom det jag nämnt här ovan (motion, vatten, katrinplommon, linfrön, äpplen, kaffe, medicin mot förstoppning mm.). Jag skulle bli evigt tacksam!

Kram  Milla

Ps. När jag skrev detta inlägg somnade jag sittandes framför datorn, mitt på dagen och fick gå och lägga mig och sova i ett par timmar! Det är INTE normalt... Ds.