Vad gäller?

Jag har en fråga angående fotografens "rättigheter" kring sina egna bilder/fotografier.

När man fotograferar en person och sedan ger (eller säljer) dessa foton till vederbörande, har de då fria händer att göra vad de vill med bilderna? Till exempel skicka in dem till en agentur, ge bort dem i present eller lägga ut dem på sin blogg/Facebook mm? Har de någon skyldighet att skriva fotografens namn? Berätta gärna! Kan vara bra att veta :o)

Kram Milla

Här en bild på min vän Anders Ericsson :o)

Foto: Camilla Thieme

Fotokalender :o)

I tisdags beställde jag en Fotokalender från Photobox :o) Tror den kommer bli jättefin!

Jag brukar få en kalender av min man i julklapp, så jag "dealade" till mig denna ;o) När jag dessutom hade 100 kr rabatt innestående så blev den inte så farligt dyr heller. Betalade endast 178 kr med frakt, och det får plats nästan hur många fotografier som helst ;o)

Däremot kände jag att jag måste börja fotografera mer... Nu har jag typ samma motiv i fyra Fotoböcker och en kalender ;o) Hahaha...

Kram Milla

Här är några smakprov på hur den kommer att se ut. Obs! Textrutorna kommer inte att synas eftersom jag valt att inte ha någon text i dem.

Framsidan av kalendern

Januari

Juli

Augusti

Augusti (man kan välja mellan ett, två eller tre foton på varje "fotosida")

Oktober

Foto: Camilla Thieme, Anders Ericsson & Pia-Hansen Svensson

Mitt Inre Rum 1 År!

Idag fyller min blogg 1 år! :o)

Mitt Inre Rum är min första och enda blogg och jag måste säga att det har varit jätteroligt att börja blogga.

För att bli bättre vill jag gärna höra vad Ni tycker om min blogg :o)

Jag har två frågor som Ni väldigt gärna får svara på :o)

1. Vad tycker Ni är roligast/mest intressant att läsa om i min blogg?

2. Är det något som Ni skulle vilja se/läsa mer eller mindre av?

Tack på förhand!

Lite "statistik ;o)

- Jag har skrivit 244 stycken blogginlägg på 1 år.

- Jag har haft 59 000 stycken besökare på drygt sex månader (sedan 1010-04-11).

- Inlägget "Man häpnar" har fått flest kommentarer (26 stycken).

Kram Milla

Fotosidan Magasin i DN...

Idag var det en bilaga i DN från Pressbyrån där de listade Pressbyråns 120 bäst säljande tidningar i de populäraste kategorierna. Självklart fanns Fotosidan Magasin med där :o)

Texten ovan:

"En fototidning där läsaren själv bidrar med innehåll. Du lägger upp dina bilder på tidningens sajt, sedan gör redaktionen ett urval för bedömning av proffsfotografer som ger konstruktiv kritik om komposition och ljussättning. Fotosidan Magasin handlar helt enkelt om den perfekta bilden. (Och om kicken av att få se sina egna bilder i tryck)."

Ingen KBT...

Idag skulle jag ha påbörjat min KBT behandling på Ankaret, Carema Hjärnhälsan i Haninge. Jag skulle fått lära mig att åka bil med mindre ångest, men min psykolog (och läkare) kom fram till att det inte skulle vara någon idé. Eftersom jag inte kan åka bil på grund av min emetofobi (kräkfobi) anser de att jag borde ta itu med den i första hand. All min ångest handlar i grund och botten om just min rädsla för att kräkas.

Jag håller för visso med dem, men känner mig inte alls redo att gå någon KBT behandling för min emetofobi, det ligger långt fram i tiden och kommer kanske aldrig att bli aktuell. 

Men jag ville inte bara kasta in handduken och ge upp, så jag frågade om vi inte kunde arbeta med någonting annat istället? Jag föreslog att man kunde börja med att lära mig att hantera själva situationen hos psykologen. Jag kan nämligen inte ens sitta där utan att må illa, tro jag skall kräkas och bara vilja springa därifrån (fast jag har aldrig flytt, kanske skall tilläggas). Hur skall jag då kunna ta till mig min behandling om jag inte ens kan koncentrera mig på vad som sägs??? Kanske inte så konstigt att jag inte blivit frisk under dessa arton år, trots åtskilliga försök med både samtalsterapi, KBT och läkarbesök. Psykologen tyckte att det var ett mycket bra förslag, så vi bestämde oss för det :o)

Jag måste erkänna att jag blev lite besviken, hade verkligen sett fram emot att arbeta med något rent konkret, som att åka bil. Men jag inser ju att jag måste börja från början, med små, små steg i taget för att inte ännu en gång misslyckas. Psykologen sade även att hon motsatte sig att påbörja en KBT behandling som nästan var dömd att misslyckas... 

Det är säkert svårt eller kanske till och med rent av omöjligt för Er att förstå hur man kan vara så rädd för att kräkas... Handen på hjärtat så begriper jag det inte själv heller. Jag vet så väl att det inte är farligt och att det går över, men min kropp reagerar med panik och min hjärna får inte ihop ekvationen ;o)

Kram Milla

Jag vill lära mig att "fylla mina dagar med liv

istället för livet med en massa dagar"...

Det finns en hemsida om emetofobi (emetofobi.se) där kan Du läsa mer om denna lite annorlunda fobi. Kanske är Du själv eller någon i Din omgivning drabbad och kan finna hjälp eller likasinnade på denna sida? Lycka till!