Kambodja resan mot Pnom Phen.
Den 4:e dagen fortsatte vi vår resa mot Pnom Phen huvudstaden i Kambodja. Vi hade bokat en taxi från hotellet. Resan skulle ta 6-7 timmar. Det var 30 mil bort på dåliga vägar. Oj där hade vi killen som kunde köra bil. Det var ganska mycket trafik. Men han löste det galant. Han använde tutan så fort något var i vägen och åkte slalom mellan bilarna. Spännande..,. Ända tills han fick punktering i ca 100 km /h. Det tyckte nog chauffören också. För sen lugnade han ner sig. Vi fick vänta vid ett skjul där det bodde folk. Synd att kameran låg i bilen. För där hade jag nog fått de sötaste bilderna. Det bodde en liten flicka där. Kanske 3 år som kom och höll sin mormor i handen. Båda var lika söta. Sen såg vi att det rörde sig i en kartong. Där låg de sötaste små hundvalpar man kan tänka sig.
Till sist med däckbyte och alla kroppsdelar i behåll kom vi fram till hotellet.
Här hade vi valt ett lite finare hotell som låg i en lummig trädgård. Det var nog bland de bästa vi bott på i Asien. Nej då! Det var inget stort all in clusive hotell . Men de mjukaste sängar vi någonsin legat i på våra Asien-resor. Inte många gäster och en stor fräsch pool. Varje dag knackade dom på dörren och bjöd på varsin choklad-bit. Och på morgonen kom personalen fram och frågade om vi hade några planer för dagen, och om vi behövde hjälp med något.
Vi bokade en taxi till " Death feeldth " för att lära oss lite om Kambodjas blodiga historia, och de fruktade " Röda khemererna " som terroriserade folket på 70-talet.
Det var hemskt och berörande. Byggnaderna var sen länge borta. Men man såg gropar i marken efter alla mass-gravar. Det här är bara en av många liknande platser dit dom fraktade fångar för att mörda dom. Den här har blivit ett minnes märke eftersom det ligger så nära stan. Många platser har dom nog inte hittat än. Dom hade ihjäl 1/4 av befolkningen. Dom hade en filosofi att landet skulle vara självförsörjande och att alla skulle vara bönder. Minsta sak var själ att bli bestraffad för. Folk kastade t.o.m. bort sina glasögon för att dom inte skulle se förlästa ut. Ingen fick äga något. Staten ägde allt och delade ut dåliga matransoner. Det var under dom förhållandena som folket lärde sig äta spindlar och larver för att överleva. Det kunde räcka med att man gick ut en natt och tog ett äpple på trädet för att bli bestraffad. Barnen kom inte undan heller. Det fanns ett stort träd där man slog ihjäl barnen mot
Dom band fångarna med varann. Dom som dom inte hann döda första dagen slängde dom in i ett skjul där dom fick vänta tills nästa dag. En konstnär hade målar väldig realistiska men vackra bilder över hur det gått till.
Man undrade hur sånt här fått hända. Våran svenska regering uttalade sig på den tiden något om att det säkert var överdrivet och amerikansk propaganda och något som den svenska regeringen inte skulle lägga sig i.
När vi senare var inne i stan kom det fram en man med bara stumpar till ben och händer. Han sålde böcker om den tiden. Han visade en lapp som en bekant skrivit åt honom eftersom han inte kunde engelska. Där stod att han sålde böcker för att försörja sig och sin fru och låta sina 2 döttrar gå i skolan.
Pnom Phen var en ganska kaotisk stad och vi njöt resten av vistelsen vid det fina hotellet. Vi hade bara 2 nätter där. Sen fortsätter vår resa till Kep och djungel-hotellet vi bodde på.
Sängen på vårt hotellrum1
Allt måste ju dokumenteras.
I gräset sticker det fortfarande upp kläder frå de begravda människorna.
Trädet där dom slog ihjäl barnen. Det kostade inte så mycket att bara slå sdom mot trädet. Folk har hängt upp armband för att hedra offren.
Alla dödskallar dom grävt fram.
Alla gropar i gräsmattan är massgravar.
Det kändes konstigt att alla dessa hemska saker har kunnat skett på denna vackra plats.
- hawk
Sten
Jag har också läst om denna hemska tid.
Undrar om jag klarat vara där tror inte det.
Jag är så känslig för allt våld.
Världen har inge blivit bättre.
Tack ändå för bilder och text.
Gun-Inger