Kambodja resan mot Pnom Phen.

Den 4:e dagen fortsatte vi vår resa mot Pnom Phen huvudstaden i Kambodja. Vi hade bokat en taxi från hotellet. Resan skulle ta 6-7 timmar. Det var 30 mil bort på dåliga vägar.  Oj där hade vi killen som kunde köra bil. Det var ganska mycket trafik. Men han löste det galant. Han använde tutan så fort något var i vägen och åkte slalom mellan bilarna. Spännande..,. Ända tills han fick punktering i ca 100 km /h. Det tyckte nog chauffören också. För sen lugnade han ner sig. Vi fick vänta vid ett skjul där det bodde folk. Synd att kameran låg i bilen. För där hade jag nog fått de sötaste bilderna. Det bodde en liten flicka där. Kanske 3 år som kom och höll sin mormor i handen. Båda var lika söta. Sen såg vi att det rörde sig i en kartong. Där låg de sötaste små hundvalpar man kan tänka sig.

Till sist med däckbyte och alla kroppsdelar i behåll kom vi fram till hotellet.

Här hade vi valt ett lite finare hotell som låg i en lummig trädgård. Det var nog bland de bästa vi bott på i Asien. Nej då! Det var inget stort all in clusive hotell . Men de mjukaste sängar vi någonsin legat i på våra Asien-resor. Inte många gäster och en stor fräsch pool. Varje dag knackade dom på dörren och bjöd på varsin choklad-bit. Och på morgonen kom personalen fram och frågade om vi hade några planer för dagen, och om vi behövde hjälp med något.

Vi bokade en taxi till " Death feeldth " för att lära oss lite om Kambodjas blodiga historia, och de fruktade " Röda khemererna " som terroriserade folket på 70-talet.

Det var hemskt och berörande. Byggnaderna var sen länge borta. Men man såg gropar i marken efter alla mass-gravar. Det här är bara en av många liknande platser dit dom fraktade fångar för att mörda dom. Den här har blivit ett minnes märke eftersom det ligger så nära stan. Många platser har dom nog inte hittat än. Dom hade ihjäl 1/4 av befolkningen. Dom hade en filosofi att landet skulle vara självförsörjande och att alla skulle vara bönder. Minsta sak var själ att bli bestraffad för. Folk kastade t.o.m. bort sina glasögon för att dom inte skulle se förlästa ut. Ingen fick äga något. Staten ägde allt och delade ut dåliga matransoner. Det var under dom förhållandena som folket lärde sig äta spindlar och larver för att överleva. Det kunde räcka med att man gick ut en natt och tog ett äpple på trädet för att bli bestraffad. Barnen kom inte undan heller. Det fanns ett stort träd där man slog ihjäl barnen mot

Dom band fångarna med varann. Dom som dom inte hann döda första dagen slängde dom in i ett skjul där dom fick vänta tills nästa dag. En konstnär hade målar väldig realistiska men vackra bilder över hur det gått till.

Man undrade hur sånt här fått hända. Våran svenska regering uttalade sig på den tiden något om att det säkert var överdrivet och amerikansk propaganda och något som den svenska regeringen inte skulle lägga sig i.

När vi senare var inne i stan kom det fram en man med bara stumpar till ben och händer. Han sålde böcker om den tiden. Han visade en lapp som en bekant skrivit åt honom eftersom han inte kunde engelska. Där stod att han sålde böcker för att försörja sig och sin fru och låta sina 2 döttrar gå i skolan.

Pnom Phen var en ganska kaotisk stad och vi njöt resten av vistelsen vid det fina hotellet. Vi hade bara 2 nätter där. Sen fortsätter vår resa till Kep och djungel-hotellet vi bodde på.

Sängen på vårt hotellrum1

Allt måste ju dokumenteras.

I gräset sticker det fortfarande upp kläder frå de begravda människorna.

Trädet där dom slog ihjäl barnen. Det kostade inte så mycket att bara slå sdom mot trädet. Folk har hängt upp armband för att hedra offren.

Alla dödskallar dom grävt fram.

Alla gropar i gräsmattan är massgravar.

Det kändes konstigt att alla dessa hemska saker har kunnat skett på denna vackra plats.

KAMBODJA! Siem Reap och Ankor Wat

Den 6/11 2015 åkte jag och min man till Kambodja. En efterlängtad resa eftersom vi inte kom iväg förra vintern. Min utredning för MS drog ut på tiden. Men nu bar det iväg. Vi åkte först till Bangkok. Därifrån fortsatte vi direkt till Siem Reap. Vi hade valt ett lite mindre hotell i utkanten av stan med ankor. 2 bjäfsiga pudlar och grodor som kvackade hela nätterna.

Började första dan med att besöka diverse tempel. Vi betalade ett 3 dagars-kort. Men efter 2 dar hade vi sett så mycket tempel så det räckte en hel livstid. Det såg inte riktigt ut som jag föreställt mig. Trodde man åkte till ett stort djungelområde där man gick och strosade på egen hand mellan templen. Hade tänk mig att ta bilder på långt avstånd också. Nu var varje tempel ett stort tempelområde och en bra bit mellan varje. Thomb Raider templet var renoverat på både gott och ont. Lianerna som växt in i templen var borttagna. Dom förstör på sikt. Även om dom är vackra.

Första dan började med regn. Vi blev fast ett bra tag inne i ett tempel tills det kom en kille som sålde regn-kläder.

Vid tempel områdena satt det människor som råkat gå på minor och mist både ben och armar. Tyvärr en rätt vanlig syn i Kambodja. Det finns åtskilliga minor kvar. Röda Khemererna hade en förkärlek för att lägga ut sådana för att hålla folket i schack. Dessvärre hade de lite dåligt minne och glömde bort vart dom lagt dom. Vi besökte även ett min museum. Det finns ett team där som arbetar för att undanröja minor och vill i framtiden ha ett min-fritt Kambodja. Ett livsfarligt med behjärtansvärt arbete. 3:e dan var vi inne i Seam Reap. Mitt första intryck av Kambodja är att det måste ha liknat Thailand för ca 30 år sen. Ett mycket fattigt land. Så fort man lämnar städerna så ser man hur folk lever. Det går kor hur som helst på gatorna. De flesta verkar äga en eller 2 kor på landet. Bostäderna liknar mest skjul. Mycket trafik i städerna, men inte så mycket bilar som i Thailand. Mest mopeder. Maten var helt fantastiskt. Kanske inte så stark som den Thailändska. Men mycket smakrik och saftigare. Ett mycket vänligt och tillmötesgående folk. Fortsättning följer. Om resan till Pnom Phen och vår äventyrliga bilfärd dit.

Vårat hotell i Siem Reap.

Regntunga skyar. Men det gav fint ljus åt templen. Regnväder varar sällan så länge i Kambodja.

Thom Raider tempel i Ankor Wat.

Den här bilden är ritad av en 6 årig flicka som sedan fick stipendium för sin konstnärliga talang.

De här människorna livnär sig på att sälja saker vid tempel-områder. Kambodja har inga sjukförsäkrings system utan de drabbade är hänvisade på medmänniskors omtanke.

Kunde ju inte låta bli att fota de söta barnen.

I Ankor Wat såg vi även de enda apor vi skulle få se. Vilken tur att taxi-killen stannade upp så att jag fick några bilder. Även om jag tror han tyckte det var konstigt att jag tyckte det var lika kul att fota apor som tempel. Förklarade att vi inte hade några apor i Sverige så att det var lite exotiskt. Här matade folk aporna. Dom frågade om jag också ville. Men jag tror inte det hade varit nån bra idè.Dessutom ska man ju inte mata dom. Hade trott att jag skulle få se fler senare vid hotellet i Kep. Men det här var dom enda.

Jodå! Det blev lite sländ-fotografering på gräsmattan utanför hotellet innan vi for vidare. Taxi killen som stod utanför såg lite konfunderad ut när jag låg där i gräset med rumpan i vädret. Dom är bra konstiga dom där västerlänningarna.

Kära maken med sin regn-cap som vi köpte där. Jag hade en lika fin fast rosa.

Ny grupp!

Hejsan! oteknisk som jag är.

Tänkte starta en ny grupp. En som jag inte bara tagit över utan som jag bestämt för själv.

Det ska vara en grupp för allt med ögon. Sländor, fåglar, hundar,katter och vilda djur.

Ja allt utom synålar. Tänkte även tillåta manipulation så länge det inte rör sig om rent konstfoto.

Men när jag kommer till att skriva webb adress så går det åt pipan.

Den har inte rätt storlek. Har provat mina 2 egna adresser. Sen det som står vid rutan samt namnet på gruppen. Någon som kan hjälpa mig?

PS: Det får nog vänta lite. Var hor neurologen idag och fick diagnosen MS. Så jag får nog ta in det först.

Lika svårt att städa på FS som i garderoben!

Läste i en bok av Scott Kelby att man bara ska visa sina bästa bilder. Kanske ligger något i det.

Vem orkar sitta och titta igenom 200 bilder på samma katt.

Men det är nästan lika svårt som att rensa garderoben. Den där hemska tröjan som jag inte använt på 4 år. Men helt plötsligt när jag provar den så är den inte så tokig. Den kan nog ligga lite till.

Bilder kan även ha lite sentimentalt värde.

Jo jag har dom kvar i datorn. Dom flesta. Men några har jag lyckats radera bort.

Dum blondin som trodde jag kunde formatera om datorn.Det stod viss data kan försvinna.

Inte trodde jag att datorn skulle käka upp alla mina bilder.

Men det blev en lärorik läxa.

Men så tänker man på de fina kommentarerna man tar bort med bilden.

Dom kommer ju inte tillbaka.

Just nu går jag igenom några av mina minst kommenterade bilder.

Kanske jag fått kommentarerna för att dom var bra med tanke på hur jag fotade då.

Lite borde jag förhoppningsvis lärt mig.

Tog nyligen bort en bild på Smokey. Den bilden jag var mest stolt över förut.

Hade precis lärt mig använda ljusåtergivningsfiltret. Ett filter som ibland ger riktigt bra effekter.

Men här var det nog lite hårt. Sen är det bilder på Smokey som liten samt bilder på mina avlidna föräldrar samt katter. Nej dom känns som ett helgerån att ta bort.

Likaså Smokey som liten taget inomhus. Lite suddiga eller för högt ISO.

Men det är ju min Smokey som liten. Inte så fotografiskt skickligt tagna.

Men det var nog i mina ögon världens sötaste kattunge så den får nog ligga ett tag till.

Avslappnad katt! Borttagen sen länge. Han ligger fortfarande så ibland. Älskar att bli kliad i armhålorna.

Nikita men förra katt!

Oteknisk!

Ja ha! Då har jag lyckats igen. Är helt oteknisk när det gäller kameror.

Vissa saker lär man sig efter hand. Men att ställa in alla finesser på kameran.

Fick hjälp med att ställa in hur kameran skulle fokusera av min svåger som är betydligt mer tekniskt lagd än jag. Nu var jag ute och skulle fota och har väl varit inne och petat på reglagen.

För istället för 1 punkt som jag kan flytta som jag själv vill, så kommer det växelvis flera punkter och en punkt. Men jag kan inte flytta dom själv. Tänkte att jag kollar på internet.

Jo det var en som rekommenderade en sida.(På engelska) Jag är dålig på engelska också.

Läser manualen.Rena grekiskan  Hur många saker som helst att ställa in.

Blir så arg på mig själv. Om jag kunde hålla fingrarna i styr nån gång.

Men så ibland tänker jag. Jag måste ju prova lite för att lära mig finesserna.

Får väl ta med mig kameran in till Linköping och gå in i någon foto-affär och se

om dom kan hjälpa mig.

Skriver för att se om det är någon mer som känner igen sig.

På frågorna i profilen frågar dom om man går på känsla eller mer teknik.

Det behövs nog båda delarna. Ska ta ett tag i manualen till min Nikon d610igen.

Se om jag kan klura ut hur man gör.