2xBaby

När mitt första barnbarn skulle döpas var det väl ganska naturligt att jag ville fota henne med min Rolleiflex Baby från 1958. Båda var ett trevligt samtalsämne efter dopet och den efterföljande middagen. Många ville känna på båda =)

Rolleiflex Baby och Portra 160 NC

Don Quiote och jag

Don Quiote och jag har väderkvarnar gemensamt. Han bekämpade dom och jag fotograferar dom. De har slutat fäktas med sina vingar och allt är lugnt och fridfullt i deras närhet. Här är det Kungs Husby kvarn som poserade majestätiskt på söndagens eftermiddag.

Taxinge slott, Bella Pictura och Tri-X

Bella Pictura hade valt en fin miljö som inramning till sin utställning. Jag tog inga bilder på utställningen. Det hade min svensklärare kallat för tautologi, bildligt talat =) Om utställningen kan sägas att den var liten men naggande god. I högsta grad sevärd. Sorgligt är det bara att kvinnor vill separera sig från männen i dessa jämlikhetens tider. Men det är ju ingen kvinnlig last att skapa grupper av likasinnade. Hela mänskligheten är ju så funtad att vi söker oss till dom som är som vi. Det känns tryggast så.

Alla bilder med Rolleiflexen och Tri-X, mitt Dogmaekipage.

Fotografin i fängelse

Inte vet jag vad som pågår på Skeppsholmen men det ser onekligen deprimerande ut för Fotografins Hus. Eller är det bara förberedelser för något bra?

Zorki 4 med Ultron

Olycksår

1965 är mitt första olycksår. Jag hoppade över en bänk i sjukhusparken, fastnade med foten och föll pladask på andra sidan med vänsterarmen under mig. När jag klev upp såg vänster underarm ut som ett bakvänt Z. Båda benpiporna av på två ställen. Jag förundras än idag hur jag jag hade sinnesnärvaro att slå till armen så den blev rakare och sedan gå direkt till sjukstugan tvärs över gatan. Det var ju helt rätt ställe att göra sig illa på , nära sjukstugan. Jag blev inlotsad i ett röntgenrum och där började det göra ordentligt ont när kroppen började fatta galoppen efter chocken. För en elvaårig grabb med mycket spring i bena är varje minut som en timma. Nå, allt gick bra. Jag blev till sist röntgad och fick armen i gips och blev på köpet den intressantaste personen i klassen. Tänk vad man måste gå igenom för att bli populär! Lite senare rullade jag nerför en trappa i skolan och knäckte både gips och arm en gång till så allt fick göras om en vända till. Än idag syns det att vänsterarmen är lite krokigare än den högra men annars är det bara ett av alla minnen från barndomen. Och sedan dess är talet 11 mitt privata olyckstal =)