Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."

Scoyt ålråjt

"Robert Stephenson Smyth Baden-Powell, Lord Baden-Powell från 1921, född 22 februari 1857 i Paddington, London, död 8 januari 1941 i Nyeri, Kenya, var en brittisk militär, författare och grundare av scoutrörelsen. Veteran från strider i Indien och Afrika. Vid boerkrigets inledning britternas yngste överste, 1903 general, tillika generalinspektör för kavalleriet. Författare till Scouting for Boys. Baronet 1922."

Så långt Wikipedia

Ett par decennier av mitt unga liv har ägnats åt scouting, "the BP spirit"-folket som försöker överleva i naturen och hjälpa gamla tanter över övergångsställena. Och allt mysigt och trevligt däremellan. Ja, det där med gamla tanter är väl lite överdrivet. Det finns sällan hårt trafikerade övergångsställen i skogen. Däremot kan det finnas en del gamla tanter i skogen men då är de i regel så friska att de ingen hjälp behöver. Jag har utstått otaliga läger och hajker, vandringar och myggeländen, elakartade scouter (som ännu inte impregnerats helt och fullt av scoutandan) och många trevliga ögonblick. Kort sagt, min tid som scout har gett mig många fina minnen och vänner som fortfarande pratar om det när vi träffas. Man förtränger myggbetten, yxan i foten och andra olyckor och kommer ihåg lägerelden, pinnbröden och de lyckosamma strapatserna. Här kommer lite glimtar i form av bilder.

Min patrull Pidi 1974

Lägerbål 1975

En glad scout är ledarens bästa belöning

Några drar ut från lägret för att gå på hajk

Elden har en central roll inom scouting

Patrullen Biet på en av mina ledarscoututbildningar 1977

Profilbilden är hämtad från en av de sista scoutledarutbildningarna jag deltog i som ledare/lärare. Den är tagen av min fästmö Eva 1978. Kort därefter förlovade vi oss och i oktober bytte jag efternamn till Meldert, min mammas flicknamn taget 1942 av syskonen Johansson.

Mellanformataren

PS
Ni vet väl hur man gör upp eld? Man gnider två torra scouter mot varandra!

Nästa månad händer nåt speciellt...

Det sägs att det säger klick. Men jag hörde det inte...

"Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra; örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna"

Salomo

Man kan undra hur det är med  det där sista. Hur kan man gå nästan sida vid sida i tio år för att plötsligt se varandra? 1977 var det år då jag såg Eva. Vi hade umgåtts i samma krets av vänner och deltagit i samma grupper. Sjungit i ungdomskör och spelat i musikkår. Varit på samma läger flera gånger. Det är väl som Salomo sa; något som man inte kan spåra, ett underbart skeende som bara händer. Kärleken är inte blind. Det är först när kärleken kommer in i livet som man ser, har jag märkt =) Här är en bild på Eva det året jag såg henne på en paddeltur i Dalsland över Midsommar. Den första av flera...

Fotad av mig med en Practika IV och sannolikt Ektachrome 200

Månadens profilbild är som jag såg ut då hon såg mig. Nyss utsläppt från Arlanda Fire Brigade.

Foto: Pappa Leiler. Antagligen Rolleicorden eller en Olympus OM-nånting och Tri-X

Idolbilder

 Ofta när vi var hos farmor och farfar i Slottsbron fick vi en krona att handla godis för i kiosken vid Caltexmacken nere vid 45:an. Det var inte långt från Skogsstigen 1 dit ner men diskussionen om vad vi skulle handla gick hög den korta vägen. Ibland köpte vi filmstjärnor. Det tog styggt på kronan ty de kostade 40 öre för tio stycken. Men det var ju bra för tänderna att få mindre godis. Detta minne har triggat mig att öppna mitt profilbildsalbum. Jag är ju en filmstjärna på mitt eget vis med ett fett konto hos Kodak. Och det här får jag inte ens betalt för att säga =)

Caltexmacken där vi handlade godis.

Norge - mitt andra hemland

Närheten till Norge har alltid präglat mitt liv. Ja, utom nu då jag bor i Stockholm. Jag har inga blodsband i Norge men många är de tillfällen då vi åkte dit för att handla billigt eller semestra. Socker, margarin, mjöl och Norwegiaost mm var begärligt och billigt i min barn- och ungdom. När jag fyllde 14 blev jag mer värdefull att åka med. Mängden mamma och pappa fick ta med in i Sverige blev då större. Men det var på semestrarna min kärlek till Norge präglades. Nu är prisläget i Norge helt omvänt och norrmännen kommer till Sverige för att handla. En del flyttar hit också och jag har många norska vänner som har bosatt sig i Åmål och Dalsland.

1975 drog tre grabbar och två tjejer dit på semester. Vi grabbar hade fiske i sikte men tjejerna hade något annat i kikaren. Snart uppstod konflikt om syftet med resan och det blev till att lösa konflikter istället för att fiska. Det gick dock bra att komma överens så småningom då alla fick lite av sina egna önskemål tillgodosedda.

Resesällskapet i Oslo.

Flugfiske första kvällen.

Mr Bean var där

Det mest dramatiska under resan inträffade under en downhill-körning på en serpentinväg. Min kompis hade inte riktigt kläm på det där med att köra ner på samma växel som man kör upp utan bromsade hela tiden. Till slut tog inte bromsarna i en hårnålskurva i en tunnel. Vi lyckades dock få stopp på ekipaget utan skador och kunde snart konstatera att bromsarna lyste lika vita som bilen.

Bilen som bar oss.

Vi färjade ofta i fjordarna och då blev det många tillfällen att fotografera lokalbefolkning och turister.

Sista dagen på vägen hem fikade vi i en uttorkad bäckfåra. Det är där juni månads profilbild är tagen.

Heja Norge! Ja, vi elsker dette landet!