Projekt 85 mm

Om objektiv som sällan används

Jag har bestämt mig för att börja köra 85 mm lite mer. Så mycket att jag gör ett projekt av det. Egentligen beror det på min inriktning på porträtt och 85 mm är ju en klassisk porträttbrännvidd för småbild och det har säkert sina anledningar. De gånger jag använt 85 mm har också varit mycket trevliga tillfällen med god utdelning. 

Jag har flera 85 mm:s objektiv till flera kameror så det är bara att köra igång. Först ut blir min Nikon S från 1954 med Superia 200 som sensor.

Nikon S med Nikkor-P f2/85 och Nikons soft release AR-1. Sökaren är en Leitz VIOOH

Sedan jag tog den här bilden har jag hittat en mindre extern sökare. Jag får se vilken jag använder. Båda har sina fördelar. Den lilla för att den är liten men man ser alla ramar samtidigt och det är svårt att i hastigheten komponera med rätt ram. Den här som bara visar det som filmen får se men den är större och klumpigare.

Eders hängivne

Stafettväxling

Jag avslutade första stafettkameran igår, Nikon F80 med Plus-X 125. Nu tar Nettar 515/2 vid med Acros 100. Jag får visserligen bara 8 bilder men det räcker för att hålla igång den. Slutaren låter finfint och bländaren löper mjukt. Jag räknar med minst lika bra bilder som förra gången.

 Stafettkamera 2

Eders hängivne

Körsbärsgården, Sundre, Gotland

Ett bildsvep

Det pågår utställningar av flera konstnärer just nu men också ett par fotoutställningar.

Eders hängivne

PS
Alla bilder tagna med en analog  mätsökarkamera, 35 mm objektiv och med Tmax 400 som minneskort. 

Mina bokfynd - 10

Iridescent Light av Michael Axel

Det här boktipset är bara för filmnördar som vill ta ut det lilla extra ur negativen. Jag har nu redan läst den flera gånger, provat innehållet, läst igen, testat och åter läst. Det här är, i all sin enkelhet, en bra start för den som vill börja med stående framkallning. Boken finns på Blurb.

Axel rekommenderar framkallningsdosa med stålspiral. Jag som framkallat med Pattersons dosa sedan starten 2009 har lite svårt att vänja mig vid handgreppen vid laddning av stålspiralen. Man laddar ju filmen inifrån och ut. Sista gången gick det riktigt bra med 135-spiralen. 120-spiralen och jag är fortfarande oense, även om den i förstone kan tyckas enklare att ladda. Nåväl, det ska nog gå att bemästra den efter några ytterligare försök. Det sorgliga är att bilder förstörs i de misslyckade försöken. Sista gången jag använde 120-spiralen förstördes hela filmen. Ok, bara tolv bilder men en film är ju inte gratis och man har ju lagt ner en massa kreativ möda på dem =)

Varför stillastående framkallning? Ska man verkligen inte agitera? Finessen med stående framkallning är att framkallaren är så utspädd att den behöver rejält med tid på sig att bli färdig. Det fina med det är att framkallaren är varsam med gråtonerna och ger en mycket stort tonomfång i negativen. En färsk framkallare tar fram högdagrarna ganska snabbt för att sedan, när dess kraft avtar mejsla ut de mörka partierna i en bild på ett delikat sätt. Med stående framkallning lockar man ur det bästa av en film.

Inte alla motiv är bra för stående framkallning, t ex bilder med starka kontraster, men kan ändå upplevas rikare av denna metod. Nu kommer lite av mina egna bilder (så gott det nu går att se på en nedskalad bild på en bildskärm). När jag förstorar dem på min egen för att se detaljerna blir jag såld på denna metod. Hur fint ska det inte bli när jag kopierar på papper?

Alla bilder är tagna på Neopan Acros 100 exponerad på 160 ISO. Axel rekommenderar att man underexponerar för att man inte ska bränna ut högdagrarna i den långa framkallningstiden.

Däremot är några bilder framkallade i Rodinal 1:200 i två timmar medan några andra är framkallade med Rodinal 1:100 i en timme.

Jag har även försökt framkalla en rulle med ett annat recept från Axel med Xtol 1+4 och några ml Rodinal i. Det var den rullen som blev helkass (120) men jag tror inte det var p g a framkallaren. Skit bakom spakarna helt enkelt.

Jag ska nog prova med lite andra filmer också men för tillfället kör jag med Acros 100 som jag exponerar på 125 eller 160 ett tag till. En ny dimension i det svartvita fotograferandet har fått fäste i Vällingby!

Eders hängivne

PS
Till hösten blir det till att köra lite nya neg i mörkrummet. Det ska bli riktigt spännande att se slutresultatet på papper.

Standardisering i kamerastallet

Om ordning på torpet

Efter att ha kört slut på film i ett flertal kameror och till slut bara haft två med film i har jag bestämt mig för att ha en standarduppsättning som passar för olika tillfällen. Både färg och svartvitt, dia kommer jag att sluta använda när de få rullar jag har i frysen har förbrukats.

Så här ser det ut i stallet just nu:

1) Zeiss ZM med Across 100 @160

Arbetshästen

2) Rolleiflex 3,5B med Tmax 100

3) Olympus OM-2N (S) med Portra 160 @200

4) Olympus OM-2N (B) med Tmax 100

Jag kör färg i Olympusens silverhus och svartvitt i det svarta. Bra för mitt eget minne. Annars håller jag min profilsida uppdaterad med vilken film jag har i husen för säkerhets skull.

Jag ska också försöka mig på att inte byta objektiv utan köra en rulle med samma objektiv rakt igenom. En sak mindre att komma ihåg, alltså. Jag har försökt otaliga gånger att föra anteckningar när jag är ute men jag misslyckas varje gång.

5) Stafettkamera

Jag har också tänkt mig att ha en löshäst och köra en rulle i en ny (läs gammal) kamera som en slags stafett för att hålla liv i mina gamla godingar. Första kameran blir Nikon F80 med Plus-X 125 körd på ISO 160. Jag har tänkt köra den i stående framkallning. Vem som står i tur efter den är skrivet i stjärnorna. När det blir dags är det stundens ingivelse som bestämmer. Jag hoppas kunna hålla mig och vänta tills rullen är slut innan jag laddar nästa kamera. Vi får se hur det går.

Det kan mycket väl hända att ingen kamera som för tillfället  har film passar för de projekt som dyker upp. Då laddar jag en passande kamera för just det projektet men siktar på att köra slut på den innan jag tar upp stafettkameran igen. Paus i stafetten alltså. Solklart, va?

Eders hängivne