Bröllop och ketchupeffekten

Om bröllop i parti och minut

Jag har nämnt det tidigare. Efter att min fru och jag hade gift oss gestaltades den berömda ketchupeffekten. Så gott som hela vän- och bekantskapskretsen kom på att de skulle gifta sig. Flera par varje år blev det i flera år. April månads profilbild är tagen vid ett av dem, vilket troligtvis var vid bröllopshysterins kulmen. Jag minns inte riktigt när det klingade av. Helt klart är det mycket mer sällan man får en inbjudan nuförtiden. Här kommer några få bröllopsbilder från dessa hektiska år och till sist månadens profilbild från 1985.

Om 1984

Om att lägga krokben för läsarnas ögon.

Ja, jag har läst boken av Orson Welles men inte 1984. Långt senare, jag tror det var 2005. Men nu handlar det inte om boken utan om nästa profilbild. Och jag ska försöka hålla mig ifrån Nyspråket som introducerades i boken och istället pröva ett annat språkligt grepp. Att blanda ordens bokstäver men låta första och sista bokstäverna i varje ord vara korrekta. Forskare har nämligen funnit att det inte spelar någon roll var i ordet bokstäverna står. Det går ändå att läsa texten om bara första och sista bokstäverna är rätt. Det har nåt med hur ögat läser en text att göra. Vi läser inte bokstäver. Vi läser orden som bilder och däri har vi en tangeringspunkt med fotografin. Nu börjar jag.

Mras mnådas prfoillibd är hamätd fårn smomraen nottinhunrdatåtiofrya. Vi tlilrinbgade åsktligila hegler och samomrvceokr udner felra år i srävfärlödrranas somumarstrga i Llila Nonrae, Svnasokg, Vrälmand. Kpanpa tre mil fårn Ååml. Dåräfirn har vi mnåga fnia minnen, bdåe nratupupvelesler och branens olkia änevrytligteher i de dujpa sgoakrna. Lelamikga njuntnangir i from av spavmar och bär fnans ionm premdonavastnåd och om man var bjöd åt att stedura falgår (som min sfärvar) så fanns det mnåga atrer att hrämparta med, fogofratera osckå om man hade trillcäkligt mecykt gals mlelan kamrea och fegål. Nu hade jag aldirg tillrickälgt med lägnd på tuebn men det belv i alla flal nårga dumkenärota narutlibder av tpyen "been tehre, seen taht". Här är ngåra emexpel.

Narutsuppvellee

Boprygjgekt

Tllinvigar. Blidkiritk udanbneeds

Vid dagnes sult vroo vi ganska ttörta. I alla flal jag =)

Mallenfrometaran

Pappa igen!

När man väl har börjat är det väl lika bra att hålla på tills man är färdig. 1983 kom Ljudteknikern in i familjen. Han som ser till så att folk hörs, att banden fastnar på skivan när de sjunger sina låtar och att allt som inte ska höras inte hörs =) Ibland sitter han på Konserthuset i Göteborg och rattar ljudet. Ibland är han på turné med något band. Ibland producerar han en CD med något annat band. Och dessemellan gör ha ingenting. Frilansarens värld delar vi erfarenhet av numera. Fast i olika yrken. Jag pratade nyligen med Philip via Skype. Han är på turne med några band i Europa. En inställd spelning gav honom lite tid att ringa farsan.

Philip Meldert, ljudtekniker
Motljus och blixt

Philip är extremt extrovert. När vi åkte på semester och kom till en ny camping hann vi nätt och jämt ställa upp husvagnen förrän han hade cyklat runt och bekantat sig med alla. Vart vi än kom, kom han strax i slang med någon på kompisnivå =) En sällsam gåva. Och trots att crosscarten på Öland egentligen var för stor så tog han sig runt banan snabbare än storebror. Låt vara att han kraschade bland däcken vid sidan av banan då och då. Pappa brandmannen ryckte ut och lyfte ekipaget på rätt köl. Rädsla tycktes vara ett obekant begrepp tills han blev vuxen.

Månadens profilbild är från BB i Vänersborg. Om några år, när trean kom, skulle det ske på NÄL

Meteorologen till höger spanar in blixten.

Här kommer några få highlights från Philips uppväxt

Mellanformataren

Pappa!

Den fotografiska leken fortsätter. Och nu är det dags för det omvälvande året 1981. Omvälvande i så mening att familjen Meldert blev tre. En meteorolog kom in i familjen och spred ett solsken mitt i vintern. Nåväl, att det var en meteorolog visste vi ju inte förrän långt senare när han fått sin examen i de naturvetenskapliga studierna vid Stockholms universitet.

Det syns väl tydligt vem som är meteorologen. Bilden fångad med Sony Ericsson W580i

Men han var , tack och lov, lite mindre vid leveransen.

Månadens profilbild är tagen vid hemkomsten.
Men jag har ingen aning om vem som tog bilden.

Sjung mänska sjung!

Om en resa i en retrobuss

Min förra svärfar, ty jag har två, hade en favorithistoria som jag gillade.

En man skulle gifta sig men hade två alternativ. Den ena var vacker som en gudinna men sällsynt enfaldig, den andra kunde sjunga så otroligt vackert att man blev rörd i hjärteroten men var fulare än grisen. Han bestämde sig för sångerskan och gifte sig med henne. När han vaknade upp efter bröllopsnatten och såg på sin nyblivna hustru (ja, du vet hur de ser ut efter en natts sömn) drabbades han av ånger men fann på råd och brast ut: Sjung mänska sjung!

Ett par decennier av mitt fortfarande unga liv sjöng jag (och min fru) i olika körer. Men mest i Missionskyrkans ungdomskör. Under denna tid lärde jag mig helt själv att spela kontrabas också men det är en annan historia. Jag började sjunga som 1:e bas men gick ganska snart över till tenor. Det är därför min röst är så klen och hes nuförtiden. Det var inte fråga om skolning utan mer att brassa på bara. Ja, brassade gjorde jag ju på annat håll också, om du kommer ihåg. Vi sjöng allt från Bach till Bengt Hallberg och allt däremellan. Även "Glad såsom fågeln i morgonstunden" på Valborgsmässoafton. Den där sista är ingen lek för tenorer ska ni veta. Upp och rota i sopranernas register. Inte konstigt att man tappade rösten då och då. Men det fanns ännu värre verk att pröva sin stämma i. Det är konstigt att man inte blev stum på kuppen.

Vi gjorde ofta resor till när och fjärran kyrkor och t o m till Skansen där vi sjöng under Dalsland på Skansen-veckan. En av våra resor gick till Svärdsjö i Dalarna dit en från Tösse (söder om Åmål) utvandrad predikant hade flyttat. Vi åkte i en, redan då, skrotfärdig långfärdsbuss utan bekvämligheter.

November månads profilbild hämtar jag således från denna resa 1980. Ett utsnitt ur nedanstående bild.

Busschauffören Gunnar (bas) i mitten och dirigenten Olle till höger.

Stationen vi rastade vid är höljt i dunkel men är sannolikt belägen i Värmland.

Efter gudstjänsten på söndagen var det förstås dags för hemfärd och jag tog ett gruppfoto. Ni får se det bara för att bevisa mina påståenden om bussen. På vägen upp fick vi (Gunnar) lov att reparera avgasröret med en kaffeburk. För nytillkomna världsmedborgare så utspelar den här historien sig på den tiden då man kunde köpa kaffe på konsvervburk av plåt.

Av hänsyn till busstillverkaren låter jag varumärket vara osagt. Den förefaller dock ha starka likheter med den buss min mor åkte på sångarresa med i sin ungdom. Det kan rent av vara samma! En hemsk tanke men mycket sannolik.

Mellanformataren

PS
Den här gången var det bra nära att bli en bröllopsbild igen. Vi upplevde en ketchupeffekt vid altaret. När vi hade börjat så kom snart alla kompisar efter och vi firade bröllop flera gånger om året. Det var några hektiska år...  Men så hittade jag den här bilden...