Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Parallella världar

Om att se verkligheten på mer än ett sätt

Under ett par år har jag bedrivit ett projekt där jag fotograferar samma motiv med olika sorters film. Från början var det bara svartvitt och infrarött men så kom jag över lite utgången färgfilm till ett hyggligt pris på ebay. Så i somras då IR-säsongen är som bäst (och gräset fortfarande grönt) tog jag tre sorters film i mina kassetter med mig till Skogskyrkogården. Så här ser verkligheten ut i tre versioner.

Fuji Astia 100 (utgången 1998)

Fomapan 200

Efke IR 820 Aura (utgången). Exponerad som ISO 2

Så ser världen ut men vi ser bara den första versionen.

Eders hängivne

PS
Det här projektet är väldigt väderberoende så det bedrivs bara under korta perioder varje sommar. 

Rundsmörjning, tack.

Om en 61-åring som  behövde vård

Min Rolleiflex är av samma årgång som jag. Så det var väl inte alldeles oväntat att den fick problem med andningen mitt i den intensivaste fotosäsongen. Slutaren öppnade sig snällt men fick kramp och stannade öppen flera gånger. Däremellan gick det bra ett tag. Sen kom det tillbaka. Det fick bli en tur till kameradoktorn Kalle i Täby. Nu har jag fått den tillbaka och allt är som vanligt igen. Och de långa tiderna är rimliga, t o m 1 sekund klarar den galant. För att inte tala om B =) Nu kan jag fortsätta ta högkvalitativa bilder med Tessaren (objektivet) f3,5/75.  Såna här.

Om jag inte hade sagt nåt så skulle ni ha trott att det här bilderna var tagna med en digitalkamera. Jag har fuskat lite och använt finkorniga sommarfilmer med ISO runt 100.

Eders Hängivne mellanformatare

PS
Nu är den laddad med Tmax 400 som jag tänkte köra hårt med på ISO 1600. Det kommer knappast att märkas. Det är därför jag älskar Tmax 400. 

PPS
Min första digitalkamera fick jag 2004. Den har gett upp för längesedan. Det var en Canon. R.I.P. Rolleiflexen kommer nog att fortsätta ta bilder långt efter det att jag är borta. 

Bro över mörka vatten

I Korsningen mellan järnvägen och Österdalälven

Ursäkta mig Claes Wåhlin att jag inkräktar på dina områden broar och järnvägar. Jag kunde bara inte motstå att fotografera den här fina fackverksbron. Jag är ju ingenjör och gillar historiska tekniska ting. Den här är förstås inte så mäktig som mycket annat man kan se i världen men den råkade ligga där jag uppehöll mig. I Insjön.

Bilderna fångade med Rolleiflexen och filmen FP4+

Eders hängivne

PS
Jag tog några bilder på bron i Leksand också. Samma järnväg, samma älv. Men de bilderna är kvar i kameran. 

Flera 400 ISO svartvita filmer

Utökat testmaterial

Jag visste det ju redan i höstas när jag köpte hem tre rullar vardera av sex olika 400 ISO-filmer. Det finns fler därute. Nu har jag tagit hem fyra till. Och ändå räknar jag inte Tmax 400 och HP5+ som jag redan kört mycket av. De nya är Rollei RPX 400, Rollei Retro 400, Lomo Lady Grey 400 och Fotoimpex 400.

Rullen från Fotoimpex är lurig. Den hittar man inte om man letar på det vanliga sättet på deras hemsida. Jag hittade den för att jag sökte på tillverkare och då fann jag Fotoimpex i listan. Klickade på dem och då dök två svartvita filmer upp på skärmen, 100 och 400 ISO. Man vet ju aldrig, de kanske skäms för den eller så är det ett guldkorn som är värt att gömma. Det ska bli intressant att testa den i alla fall.

Som tidigare kommer jag att köra en av vardera pressad till 1600 till vintern samt en av vardera i OM-2N och Zeiss ZM nominellt. Den förra med Zuikooptik och den senare med Zeissoptik.

Jag har börjat göra en tabell över egenskaper som enbart handlar om deras egenskaper ur min synvinkel. Inget vetenskapligt/akademiskt eller ens uttömmande. Resultatet är min subjektiva bedömning om vad jag tycker om filmerna. T o m sådant som kupighet (hur den buktar sig på tvären), krullighet (hur den rullar upp sig på längden) och stabilitet (tjockleken på filmen). Skräckexemplet på stabilitet är Rollei IR 400 (som inte ingår i mitt test) som är den tunnaste film jag någonsin hanterat. En riktig skitfilm därvidlag och med en mycket lättskadad emulsion. Naturligtvis är kornen av betydelse och här ser man nog de största skillnaderna. Jag är en vän av finkorniga snabba filmer som ser likadana ut från film till film.

Eders hängivne

PS
När jag kört alla filmer kommer jag att bestämma mig för vilken/vilka jag ska köra som standard hädanefter.