Svart och vitt är fotografins färger

I brist på inspiration har jag tagit mig för att konvertera några gamla digitalbilder till svart/vitt. Eftersom jag gillar gamla svart/vita bilder har jag dessutom försökt få dem att se ut som gamla bilder. Jag har vuxit upp med svart/vitt och kanske är det det som har fått mig att vända tillbaka till fotografering på film. För nåt år sedan köpte jag programmet Silver Efex Pro som en plug-in till Lightroom. Här visar jag ett par exempel med förklaringar. Bilderna är från Järnvägsmuséet i Åmål.

Originalbild 1

Konverterad med soft sepia, film Kodak Plus-X, vinjettering med ljusa hörn (för att framhäva loket)

Syftet var att åstadkomma ett gammaldags foto taget med en storformatskamera.

Originalbild 2

Konverterad med high structure, neutral film, egen inställning av kornighet.

Syftet var att få bilden att se ut att vara från 50-talet och framkallad för att ge ett grovt korn vilket också gjort att den förlorat skärpa. Som om den vore fotograferad med en enkel amatörkamera.

Har jag lyckats i mitt uppsåt? Vad tycker du?

Mellanformataren

Herre på Täppan och bildprat

I tisdags hade Anders Berlin inbjudit till Täppan i Norrköping för ett fotografiskt samtal med inriktning på bilder. Det kom nu inte så många, bara Anders och jag. Men det blev ju trevligt ändå. Jag hade glömt mina bilder på jobbet men det gjorde inget. Anders hade med sig en mätsökarkamera av det gigantiska slaget som behövde undersökas och fingras på så kvällen blev lyckad ändå.

Nu på tisdag gör vi ett försök igen och nu hoppas vi båda på att några till kommer för att prata bilder. Jag tar med mig ett par fotoböcker, några egna bilder och en kamera för att dokumentera debattens vågor (och för att komma ihåg vilka som var där). Välkommen till Täppan på tisdag ca 17-19. Kom när du kan inom dessa klockslag.

En mätt Berlinare fångad med Kiev på Tri-X

Vällingby med Rolleiflex och 35-mm film

För ett tag sedan laddade jag min Rolleiflex med 35 mm's film. Igår tog jag en promenad i Vällingby centrum och tog bilder med det ekipaget. Här är några exempel.

Vinterolympiad



Åskådarplats med utlagd sittdyna

Ett slags mellanformat. 35x60
Rolleiflex Automat med Tmax400 135-film

Mellanformataren

Min egen favorit 2009 och fadäsen

Utmaningen kom från två håll så jag tolkar det som jag vill. Det blir inte två favoriter. Jag kör den bästa och den sämsta bilden 2009.

Favoriten

En trippelfavorit är det med plus i kanten.

-         Den är tagen med Rolleiflexen

-         Den är tagen på Tri-X

-         Den är tagen i Åmål

Plus i kanten får den för att den blev refuserad i både Galleri FS och OneExposure. På OneExposure fick den dessutom den osmakliga kommentaren att den nog skulle bli accepterad om jag klonade bort det vita strecket! Den tappar ju allt sting och kontrast! Arma människa som sålt sin själ till Photoshop. Jag blev mer stolt över att Nisse i Lessebo ville låna negativet för att kopiera på riktigt fotopapper. Det kändes som en utmärkelse!

Fadäsen

Den skedde på semestern vid Helgumannen på Fårö. Bronican var i farten och efter en bild lyckades jag antagligen låsa avtryckaren i intryckt läge. Man spärrar den genom att vrida knappen. Så när jag drog fram nästa ruta och skulle övervinna det sista motståndet som spänner slutaren så triggade den direkt. Jag upptäckte inte misstaget direkt så jag gjorde om samma sak en gång till innan jag vidtog en nödvändig åtgärd. Bilden blev dålig i mina ögon men jag har lekt med tanken på att skicka in den till Galleriet och 1X för att se vad som händer. Kanske den kan tolkas som konstnärlig. Men nej, jag vill inte vara spydig =) Däremot kan jag nog få till en skaplig utställning med refuserade bilder =)





Här slänger jag stafettpinnen ut i skogen. Jag gillar inte kedjebrev så alla kan dra en lättnadens suck =)

Mellanformataren

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.