Lumpen - utan vapen

1976 gjorde jag lumpen. Den vapenfria varianten eftersom jag tyckte det var bättre att lära sig nåt nyttigt hellre än att döda människor. Samvetsöm kallades det förr. Vapenfri tjänstepliktig på byråkratspråk. Nu i dagarna avskaffar man värnplikten, tänka sig. Den 20 april 1976 ryckte jag in på Arlanda Flygplatsbrandkår för en sjuveckors kurs på brandskolan. Första samlingen inleddes av ett brandbefäl som var gammal reservofficer i det militära. Ett militäriskt tal som var menat att sätta skräck i de nya brandrekryterna. Jag hoppades innerligt att jag skulle slippa denne man som chef i min grupp. Naturligtvis gjorde jag inte det! Men när kursen var klar lyckönskade jag mig själv till att ha haft det bästa brandbefälet på hela brandskolan. Han var strikt och en ren pina i övningsmomenten men mycket rolig och trevlig däremellan. En bra ledare, helt enkelt. Efter kursen spriddes vi ut på Sveriges alla flygplatser. Karlstad som var närmast hemma behövde bara en och en familjefar från Kristinehamn fick den platsen. Kiruna och Visby ville många till (de fick flyga hem) och lotten föll inte på mig.  Så jag blev kvar på Arlanda. När jag senare fick reda på hur de andra hade det var jag lika glad för det. Det hände mer på Arlanda och på fritiden hade jag ju hela Stockholm att ströva omkring i.

Förutom att släcka bränder och då förstås speciellt i flygplan, drillades vi i första hjälpen av en mysig dansk manlig sjuksköterska. Hans favoritreplik när vi svarade fel på frågorna han ställde var "Det är bra! Men det är fel." Tänk er det på rapp danska. Att lära sig rädda liv kändes förstås mer meningsfullt än att släcka dem. Bränder släckte vi däremot och det var ofta skarpt läge i flygtrafiken med varningslarm inför landningar. Medan jag var i tjänst störtade en Vickers i Bromma på en parkeringsplats och vi visste i detalj vad grabbarna på Bromma hade för sig.

På Arlanda hade vi en rad tillbud också. Bombhot, självmordsförsök, gräsbränder och ett par harmlösa haverier. Det haveri jag minns bäst var ett sjöflygplan med lärare och elev som hade doppat buken i ett antal sjöar runtomkring och skulle landa på Arlanda. Läraren skulle göra det. Men han glömde fälla ner landningsstället och landade på V-sömmen för att slutligen tippa över på ena vingen. Det var min lediga dag då så jag fick höra om det när jag kom tillbaka efter min sedvanliga tur in till stan. Värre var det när ett fullproppat charterplan fick en fågel i ena motorn vid start. De lyckades landa och stanna med noshjulet strax bortom landningsljusen. Max 30 sekunder hade vi på oss från larm till att bilen rullade ut och det klarade vi alltid, även om vi låg och sov.

Självporträtt i backspegeln på skumbilen. Den här dan var jag "slangtattare". Ett riktigt slitgöra. Pappas gamla Praktika IV hade jag redan använt flera år. Den fick hänga med lite överallt. Även på övningar och utryckningar.

De flesta dagar förflöt dock i sakta mak med mest underhåll av materiel och kroppsliga övningar. Varje dag började med en koll av utrustning och bilar. Checklistan verkade hämtad från flyget. Rigorös kontroll alltså. Andras liv kunde ju hänga på att grejerna var ok.

Så juli månads profilbild blir ett utsnitt av gruppbilden ovan på 3303 Norén  (jag bytte inte efternamn förrän två år senare).

Bluefire Police - filmen utan korn

"Bluefire Police är en pankromatisk svart/vit film med ultrahög upplösning som är okänslig för infrarött ljus. Dess korn är så fint att det inte påverkar bilddetaljer ens vid kraftig uppförstoring."

"Bluefire Police är en film vars egenskaper inte kan bestämmas med vanligt standard ISO-tal. Istället specifiseras ett exponeringsindex, EI. I praktiken är ett EI-tal detsamma som ett ISO-tal."

Det där sista är egendomligt. Kan inte bestämmas men är i praktiken detsamma!

I höstas köpte jag ett kit med två 135-24-rullar och en flaska koncentrerad framkallare. Nu i våras körde jag rullarna i min Zeiss Ikon ZM med ZM Biogon 2/35. Dogmakameran fast med fel film.

"Sätt din kamera manuellt på ISO 80 för bildframställning eller ISO 100 för högkontrastig teknisk fotografi"

Jag satte den på ISO 100 då de bildexempel jag sett har dålig kontrast, snarare jämngrått och jolmigt. Likväl var det meningen att man skulle framkalla den utan kompensation för pressningen. Jag framkallade filmen i Bluefire HR. Flera agiteringsmönster och tider kunde väljas. Då mängden framkallare är något mindre/rulle än min Paterson-dosa anger så valde jag metoden med kontinuerlig agitering i 12 minuter (framkallaren tempererad till ca 21°C). Annars kunde man köra med intermittent agitering i 14 minuter och istället för att vända dosan, skaka den vertikalt var 30:e sekund. Ytterligare en variant med kompenserande agitering i 16 minuter var en modifiering av den på 14 minuter. Suck! Varför göra det så krångligt? Vanligt stoppbad och sedan fix i bara 90 sekunder.

Nå, hur blev bilderna? Negativremsorna sa mig att något har gått fel. Glasklart med några mörka fläckar här och där! Borde vara omöjliga att skanna men det gick bra. Döm själv.

Läsaren. Ellens 9 juni 2010. Beskuren.

Vid Huvudstaleden. Observera att inget gulfilter är använt.

Pensionerad Skylarkraket på Rymdbolagets terass.

Detalj.

En negativ sak upptäckte jag dock. Massor med små ljusa prickar. Min teori är att det är mikroskopiska bubblor som bildats vid den kontinuerliga agiteringen. Damm brukar ha skarpa kanter. Dessa var mer diffusa. Vid granskning med lupp ser jag verkligen inte några korn. De tre sista bilderna är skannade på 4800 dpi och ändå är det till sist bara pixlar jag ser vid kraftig förstoring. Det går nog bra att printa bilder för husväggar med den här filmen.

Slutsatsen blir att det här är en intressant film att fortsätta ta bilder med MEN
1) Kör den på ISO 80
2) Fotografera inte kontrastrika motiv
3) Framkalla i rotationstank för att slippa bubblor.

Mellanformataren

Mellanformatet växer!

Ni känner mig ju numera som Mellanformataren. Någon pseudonym måste man ju ha för att särskilja sig från mängden =) Plågat er har jag med nationalformatet ur min gamla Rollei och 6x6 är numera vardagsmat för alla jag känner på FS. Häromveckan damp det ner ännu en mellanformatare i Vällingby. Ja, en kamera då förstås. Min ungdoms kärlek utsträckt till 6x9. En Nettar 515/2 som ägts av en spanjor boende på den brittiska ön. Här är kameran som är något lite mer komplicerad än en Kodak Six 20 Brownie. Och med ett härligt objektiv, graderat i fot.

Fullt utvecklad

Fullt invecklad. Ryms lätt i jackfickan. 

Det är en pocketkamera med bälg som tar 120-film förstås. Objektivet är ett Novar anastigmat 1:4,5/10,5 cm med tider från B till 1/250 s och antireflexbehandling. Troligen tillverkad runt decennieskiftet 1949/50. Ingen tillbehörssko men blixtuttag finns (antagligen för att Zeiss Ikoblitz satt fast i stativgängan eller för att man ändå var tvungen att hålla upp plåten med magnesiumpulvret på behörigt avstånd för att inte bränna hål på bälgen =)).

Förra veckan tog jag dessa bilder och nu är en färgfilm på väg till labbet.

Tmax 100 och Xtol 1+1

Åtta rutor får man, så för att förlänga nöjet gäller det att vara långsam. Slow photography är en dygd i mellanformatet och en god medicin för stressade fotografer.

Det här är så nära man kan komma storformat i mellanformatet. Nästa steg är 4"x5" men det får nog vänta ett tag till. Då blir det slow på riktigt!

 Mellanformataren

6x6-dagen i svart/vitt

Genom mina förberedelser vet ni vilka kameror som användes för svart/vit-fotografering. Utrustningen är egentligen ganska ointressant då det är bilden som är det viktiga. Den här dagen var det bara kameror som kan ge bilder i 6x6 cm som var "godkända". Att ta välkomponerade bilder i kvadratiskt format är inte det enklaste men övning ger färdighet. "De första 10.000 bilderna blir bara skit", eller hur var det han sa, Bresson?

En pyramid i oasen

Vita blommor

Väntan på sällskap i solen

Visst, jag kunde gått närmare och svalkat fötterna.

De har rejäla kaktusar i denna storstadsöken

Lite närmare och motljus

Solen och skuggan här vandra tillsammans

I Plantagets växthus var det bastuvärme

Vackraste kyrkan i Stockholm

Jag har inte sett alla kyrkor i Stockholm eller dess utmarker men Munsö kyrka är en klar favorit bland dem jag sett. Den har väl egentligen en lite egendomlig arkitektur med tornet som är, förutom att det är runt, så stort att det bildar huvudskeppet. Sedan har den utbyggnader åt lite olika håll. Altaret är som vanligt i öster. Orgeln står åt andra hållet. Varje gång jag kommer dit är det öppet. Det är det bästa av allt. Kyrkan omgav sig med försommardofter idag och en lantligt ljuvlig och somrig stillhet. En lätt molnslöja hindrade solljuset något och gav ett mjukare ljus utan för hårda kontraster.

Färgversionen

Svart/vit version från SEP. Rödfilter, lättat och dämpat ljus i några kontrollpunkter, neutral film.

Ett besynnerligt kort staket i smide.

Ramp har de också. Ingen är utestängd.
Några fönster har smidda ramar runt de blyinfattade glasen.

Det var det här jag egentligen åkte ut för. Sveriges bästa tid är nu.

Och imorgon är det 6x6-dagen! Glöm inte detta! Direkt efter frukost är det val av utustning och ev. val av film också! Det går nog åt några rullar...