Akademiskt om gatufoto

Från Atget till Cartier-Bresson

Jag tänkte bara tala om att jag gett mig den på att läsa den där boken om gatufotografins rötter som jag köpte för ett tag sen. Det är mycket text och lite bilder så för en "learning-by-doing" som jag är det här tungt stoff. Jag kommer inte att recensera den nämnvärt framöver. Om jag överhuvudtaget kommer igenom den så kommer i bästa fall en del intryck att stänka ner mina bloggposter. Ännu är jag bara inne i introduktionen men här finns redan mycket nya kunskaper och tankar. T ex om gatumåleriet som växte fram i samma veva. Och i litteraturen dök det upp en fotograferande gestalt, Boro, som slängde Leican på axeln och gav sig ut i vimlet 1932. Det är inte utan nyfikenhet jag går över tröskeln.

Boken finns på de vanliga svenska sajterna.

Mellanformataren

PS
Nu har jag börjat med små bildberättelser i street-bloggen också. På lördagar.

Where the Jagga people go

Om Katternas återkomst

Vid Brostugan på Kärsö på Drottningholmssidan av Nockebybron samlas bilentusiaster nästan varje kväll. Igår var det Jaguarernas kväll. Många E-types, en del moderna katter och Morse var där med sin.

Jag var också där med min Mutar och fick naturligtvis ett trevligt samtal på halsen med en Jagga-ägare som verkade skämmas över att gå omkring med en digitalkamera. Han ursäktade sig med att han minsann körde analogt också. Rangefinders och Bladare mest.

Tessaren är normalt väldigt skarp och ger fin kontrast men Mutaren verkar som mjukgörare vad gäller kontrasten. Men med lite tuffare kurvtagning än vanligt gick det att få lite fason bilderna ändå.

Alla bilder tagna med Rolleiflex och Mutar

Mellanformataren

Dinosauriernas återkomst

Om att dinosaurierna förökar sig

Varning: Det här inlägget är bara på skoj. Det finns inte en enda allvarlig bokstav.

Idag fick jag ett nyhetsmail från en fototidning (som jag inte prenumererar på) med huvudnyheten "Fotografera först- fokusera sen". Plötsligt förstår jag vad som pågår. Vi berövas tillfredsställesen av att göra rätt första gången! Man har uppfunnit ett sätt att rätta till misstagen efteråt så att ingen skada är skedd. Ja, egentligen finns det redan begränsade möjligheter att ta bort oönskade defekter ur sina bilder, men det här? 

                                                                                         ~~~oOo~~~

Det där med dinosaurieframställningen sker från två håll. Precis som tunneln genom Hallandsåsen. Det ena laget består av gamla stofiler som fortfarande håller på med film och gamla gluggar  och de tenderar att bli fler med åren (det borde väl logiskt vara tvärtom). Det andra laget är de som är födda på den digitala sidan men har upptäckt att det fanns ett annat sätt förr i tiden. Det går inte lika fort på den sidan men de blir fler och fler de också. De som vågar vägra digitalt och som skiter i alla nya bedårande finesser. Men även om dinosaurietillväxten artar sig bra så är det inget mot den lavin av moderna fotografer som erövrar varje ny finess och pluggar in den i sitt liv. Ett par generationer senare föds nog individer med Photoshop i generna eller i värsta fall blir de själva en plug-in till Photoshop. Och alla bilder är perfekta. Hemska tanke.

 
Andra shoppare i en perfekt inperfekt bild

 Mellanformataren

Va! Ingen bild!

Min fotografiska historia har en stor brist. Det finns alldeles för få självporträtt! Bland mina bilder 1988 finns inte en enda bild på denna bloggs illustra författare. För juli månads profilbild har jag måst anlita extern hjälp. Men inte vilken hjälp som helst! En fotograf som började sin bana redan 1950 och fortfarande håller på! Min Pappa!

Det hände nog inte så mycket 1988. Det är magert med bilder det året så jag antar att jag hade en period av fotografitorka. Frun också.  Alla kameror fanns ju kvar och det var film i dem hela tiden. Så jag gör processen kort med detta år och visar endast profilbilden här. Den är tagen hemma hos min bror. Det är en födesledag så någon i hushållet fyller år. Det är allt jag vet om den, förutom att det är 1988.

Min pappa har alltid predikat att man ska skriva bak på bilder vilka personer som den avbildar och ett årtal. Men den enda som lyssnade och gjorde som han sa var min Mamma! Jag tror bestämt hon har fotograferat längre än min pappa då hon började redan i mitten av 40-talet med sin broders lådkamera och lite senare i samma årtionde med sin egenhändigt inköpta Barnet Ensign Ful-Vue. Även hon håller fortfarande på! Numera med en liten Panasonic Lumix LX5:a. Hon har slitit ut nästan lika många kameror som pappa. Ju mer jag tänker på det desto mer ringer Lina Sandells strof i hjärnan, "jag kan icke räkna dem alla"!

Mellanformataren

PS
Profilbilden för 1988 har jag jagat ganska länge och dess oexistens i mina egna album har gnagt och irriterat mig. Lättnaden var stor när jag fick klart för mig att det fanns en bild hos mina föräldrar. Var annars kan man hitta bilder  om inte hos flitiga amatörfotografer? Nu är i alla fall alla år fram t o m 2011 säkrade och min lilla lek här på FS kommer med all säkerhet att gå i mål någon gång 2013.

Överraskningarnas nationaldag

 Om ett häpet möte med tronarvingen - "Hej!"

Jag var inne i city ganska många timmar på 6x6-dagen. Vid pass halvvägs på min tur i stada fick jag för mig att gå upp på lejonbacken vid slottet. Jag fotade utsikten med både X100 och Rolleiflexen. Det stod en flådig bil på krönet som var längre än vanliga bilar. Jag tänkte att här kommer det nog snart nåt bekant ansikte men tänkte inte så mycket mer på det utan roade mig med att fånga ett par livgardisters förehavanden.

"Mina stövlar är blankare än dina!"

Men det spelar ingen roll hur blanka stövlar man har. Mina gympadojor, kortbyxor och svettiga skjorta gav mig i alla fall tillträde till nästa bild som jag var alldeles ensam om.

Det var inte att tänka på att få upp X100:an ur benfickan och starta den. Men Rolleiflexen hängde på magen och jag är ännu tillräckligt funktionsduglig i märgen för att välja rätt. Unga raska kvinnor är flyktiga motiv. Men hon hade tid till ett leende och ett "Hej". Jag fick tunghäfta lika raskt men vinkade stumt tillbaka. Inte kom jag ihåg om inställningarna var rätt men jag hann ställa skärpan någorlunda i den alltför skumma sökaren och trycka av utan att komponera så där noga som man annars gör med stillastående motiv. Man måste ju bara ta en bild när man får ett sånt här tillfälle serverat på silverfat. Strax var hon borta och jag förmodar att hon åkte hem till Haga. Hon hade alla fall något annat på sig senare på Skansen. Jag gick vidare mot Kungsträdgården och förfördes av all världens matdofter men klarade mig helskinnad, om än dreglande, genom oset och avslutade rullen på Drottninggatan.

Den motvillige paparazzon