Till den konservativa teknikens försvar.

Ofta ställs i forumen frågan varför de stora kameramärkena är så hopplöst konservativa och saknar innovation.

Jag har alltid varit en så kallad late adopter, alltid på slutklämmen av teknikparadigm. Fattade inte vitsen med autofokus. Tyckte F3:ans primitiva men mycket förutsägbara ljusmätning var toppen av utvecklingen. Min klass var sist på fotoskolan att göra allt i mörkrum. Jag fortsatte sedan att huvudsakligen jobba på film längre än många. Mitt svar på frågan: när det ska jobbas är det viktigaste att kameran blir en förlängning av tanke och impuls att ta en bild, och det beprövade är ofta en bättre väg än det nyskapande. Alla har ju argument för just sina val, och här är mitt. Jag letade länge efter en efterträdare till den åldriga Nikon D700, en kamera som måste ha varit en av de mest lyckade frilansverktygen någonsin, på sin tid. Dock blir det snabbt tungt, och man släpar inte gärna omkring sakerna för nöjes skull. Därför har jag ett litet Micro-4/3-system vid sidan om. Helt okej saker – jag har gjort några jobb med det och filmar gärna med det – men nja. Stillbildskvaliteten är inte på topp. Och framförallt tar det en stund att starta upp eländet. Tanken blev att ett Fuji-system skulle vara en lysande kompromiss som skulle ersätta båda. Eller kanske Sonys A7-system, som nästan är utan kompromiss, och kan använda all tänkbar optik dessutom, från stora zoomar via äldre optik till små Leica-M-historier.

Jag var på vippen att slå till på ett X-T2-system. Efter idogt tänkande och klämmande i fotobutiker, visade det sig att ingen av de spegellösa gav den där trivselkänslan, att det inte är något i vägen för att ta bilden när den dyker upp. Elektroniska sökare i all ära, men eftersom man tillbringar så mycket tid stirrande in i olika skärmar, känns det ansträngande för ögonen hur bra de än är. Det tar fortfarande en liten stund att få igång kamerorna, och så vidare. Små detaljer, som det fortfarande faller på för mig. Dessutom anade jag ugglor i mossen över vissa kameramärkens marknadsföring, med ambassadörer som är mycket aktiva i forum och, visade det sig, även i kamerabutiker.

Till slut blev det något så gammeldags som en D810. Den känns exakt som den gamla, men har betydligt bättre bildkvalitet. Den reagerar direkt, klarar en hel dags jobb och mer på en batteriladdning. Ganska ful. Ganska tung. Men trivsam. Ungefär på samma sätt som Mercedes E-klass i all sin gammalmodighet fortsatt är en hit bland taxichaffisar. 

2018-02-20 13:54   syntax

Du har min sympati - för jag är ännu värre.
Om jag vore yrkesfotograf skulle jag säkert ha "the latest Brand New" - men nu är jag inte det längre, och det betyder att min hobby är till för att göra det så roligt som möjligt för mig, inte för att förflytta mig från punkt A till punkt B så effektivt som möjligt.
Jag kör helt med film (det digitala kommer in efter kameran). Jag är dessutom barnsligt road av riktigt gammal fototeknik. Just nu ligger det en bildsamling för utställning på LP Foto här i Stockholm under titeln "Bilder med historiska Zeissobjektiv". Det handlar om bilder åstadkomna med utrustning från 1930-talet, nämligen Contax II och Super Ikonta B. Välkommen att ta en titt.

Svar från MattiasL 2018-02-20 17:33

Tack Peter! Ha, ja då är du snäppet värre :-)
Här endast kanske 10% film. Några kameror har ingen digital motsvarighet. Den stora Mamiyan, den vattentäta Canon WP-1, halvformataren Tjajka och panoramakameran Horizon till exempel. Glädjande nog har min kontors-/ateljégranne ett mörkrum som det bara är att låna när andan faller på.

2018-02-21 21:23   froderberg

D810 är en väldigt bra kamera och framförallt ett utmärkt yrkesverktyg, så jag förstår ditt val.