Nordirland

En fantastisk sak med att frilansa är att man ofta väljer var man jobbar och med vem. Man kan exempelvis välja att jobba med sina bästa vänner. Jag och Johannes Frandsen pluggade foto på Viebäcks folkhögskola en gång i tiden och hörs sedan dess nästan varje dag. Vi har också gjort en längre reportageresa tidigare, och bestämde oss för att det var dags igen. Denna gång satte vi siktet på Nordirland. Det finns självklart ett osäkerhetsmoment i det här att man själv bestämmer vad man ska göra. Man lägger mycket tid på att väcka intresse från tidningar och tidskrifter, och inte alltid går det hem. Vi var på håret att ge upp, eftersom det inte skulle betala sig. Då rasslade det till i mailkorgen och vi hade plötsligt fullt upp, och det var bara att boka flyg, hyrbil och airb'n'b. Turligt för mig är att det har storsatsats på billiga direktflyg från min närmaste flygplats, Providence, Rhode Island till flera Irländska flygplatser.

Vi möttes upp i Dublin med en halvtimmes mellanrum, hoppade in i hyrbilen, borstade av hjärnans vänstertrafikslob och körde in mot Trinity College, där en lika kär vän och klasskamrat, David, råkade vara för att föreläsa, och tog en snabb lunch innan vi styrde mot gränsen.  

Sedan följde tio intensiva dagar, de flesta fullproppade med intervjuer till de åtta reportagen vi hade beställda, men eftersom vi båda i första hand är fotografer, i andra hand skribenter, avsatte vi rejält med tid till enbart bild. Inte sällan dras man till ungefär samma bilder, och därför gjorde vi det till en vana att dela på oss, ta en timme eller så till att fotografera, och sedan samlas igen. Vi hade båda med mellanformatskameror, och lyxade till det med att plåta utan helt klar tanke på till vad, vid sidan av de beställda jobben.

Att käka kom i andra hand. Med ont om tid blev det långa arbetsdagar, och därför en klassisk brittisk trekantsmacka från en nattöppen mataffär, en Guinness och en påse chips till middag. Ändå inte det sämsta.

Eftersom Johannes har bott en tid i Belfast, även om det var 15 år sedan hade vi lite kontakter där. Bland annat hälsade vi på den utmärkte fotografen Frankie Quinn.

Resultaten av dessa arbetsdagar kommer kunna ses i tidningar som Rum, Amnesty Press, Aftenposten, Hufvudstadsbladet, Pedagogiska Magasinet, Frihet med flera. En mycket lärorik, intressant och rolig resa. Och några avstickare gick att göra för nöjes skull. Att gå till en pub innebar nästan alltid att man hamnade i ett intensivt samtal med pratglada irländare, som Gerry och Ena, vilket hjälper oss mycket med att förstå ämnena vi jobbar med.

Nu gör vi det gemensamma arbetet att slutföra det hela, och materialet är en fröjd att jobba med. Eftersom vi befinner oss 600 mil från varandra, så jobbar vi genom Google Drive, vilket fungerar väldigt bra.

En legend var i stan

Den osannolika historien om Sixto Rodriguez har berört en hel värld, genom Malik Bendjellouls dokumentär Searching for Sugarman. Trubaduren från Detroit som gjorde ett framgångsrikt och ett floppande album och sedan glömdes bort av sitt hemland. Ovetandes om att han var en gigant i Sydafrika jobbade han vidare med rivning av byggnader och annat grovarbete. Med filmen kom han upp i ljuset, och världen blev intresserad. Sedan dess har han varit i Sydafrika sex gånger.

I fredags var han på den gamla fina teatern Garde Arts Center i New London. Det var en spröd, till synes nästan blind farbror som leddes in på scenen. Rösten var inte vad den har varit, munspelandet var trött. Han hade två koppar kaffe på ett litet bord. Ibland hade han ett lite förvirrat prat mellan låtarna. Av oklar anledning hade han fem hattar och olika glasögon som han bytte mellan. I början tyckte man nästan synd om honom, som om uppmärksamheten med filmen tvingat ut honom på något som han inte riktigt var med på. Några i publiken gick därifrån. Kanske hade de förväntat sig att han skulle låta som 1971. Men han kom i fas och fick upp farten. Och på ett lite märkligt sätt blev det en kväll fylld av värme.

"We love you!" ropade många i publiken och Rodriguez log och sa "I love you back". Han spelade inte så många av de låtar som blivit stora med filmen. Det är en fin låtskatt han komponerat, och hans långa händer producerar fortfarande underbart fint gitarrspel.

Jag hade inget fotouppdrag, men fick ändå möjlighet att smyga längst fram vid scenen under några låtar.

Måttfullheten

Teknik är roligt, det går inte att förneka, och jag kan sannerligen inte påstå att jag är något sparsamt dygdemönster när det gäller att köpa och sälja (mest köpa) utrustning. Man vill testa nya saker, se hur det kan påverka ens bildspråk och inspirera. Det är frestande att dra saker längre och längre. Lite vidare vidvinklar, lite längre teleobjektiv. Redigeringen dras gärna långt när kraftiga kurvor och förinställningar är ett par svep och ett klick med musen bort. 

Men när det gäller det som ska hålla i längden, så gäller oftast måttfullhet. Åtminstone för mig. Det fanns en tid för ett tiotal år sedan då kraftiga vidvinkelzoomar med kvalitet nog för professionellt bruk slog igenom. Mycket plåtades då på 16 mm och på sniskan. Inget fel i det, men idag kan man lätt datera dessa bilder till den tiden. Numera tror jag att fotografer har lugnat ner sig en del. När Lightroom kom blev det väldigt lätt så att man sparade mer och mer extrema förinställningar och hade dem som utgångsläge. När man går tillbaka till bilderna kliar man sig ibland i huvudet och undrar hur man tänkte, följt av en renblåsning av förinställningarna.

Jag går just nu igenom mitt arkiv, dels för att ge en bekant som lär sig fotografera lite exempel på tekniska lösningar, dels för att samla bilder från de senaste sju-åtta åren som kan ställas ut. En blandning av personliga bilder och jobb. Det slår mig att bilderna som håller har väldigt lite bjällror och visslor, när det gäller bildvinklar. Det är mest 35 och 60 mm, någon gång en 24. Påfallande många är tagna med en kompaktkamera med motsvarande 24-60 mm zoom, eller fast 28 mm.

Will, 2011, motsvarande ca 50 mm, Panasonic LX3

Ben, 2011, motsvarande ca 50 mm, Panasonic LX3. Aningen olycklig vinjettering.

De där jag undrar hur det stått till vid fotograferingen när jag ser bilderna har däremot lidit av effekter som kändes häftigt i stunden. Under en kort period ägde jag ett fisheye-objektiv i en illusion om att det skulle vara ett användbart arbetsredskap för speciella tillfällen som parkour och hardcore-spelningar (jo, fantasin är stor när det gäller att rättfärdiga inköp). Samtidigt som det var lite kul att få med fem pers inklämda i den lilla folkacabben, så var det också den absolut enda bilden där det (typ) funkade. Jag sålde den snabbt, och kan inte minnas ett enda tillfälle den saknats.

Trots detta, så har den vanliga, ljusstarka, billiga normalen varit bortglömd i mitt liv. Min första kamera på 90-talet hade ett normalobjektiv och inget mer. Det tog ett par år innan jag fattade att det kunde vara en poäng att ha något annat. Jag har sedan dess köpt och sålt en massa kameror och objektiv. Trots att jag alltid gillat normaler (och älskar dem på mellanformatare) har något hållit mig från att äga en till en småbildskamera, sen den förra säckade ihop för tio år sen. Men eBay är aldrig långt borta (på gott och ont) och nu sitter en manuell 50/1,4 från 80-talet på kameran. Officiellt köpt för att få bra hantering vid videoarbete, men den är högst trivsam också för stillbild. Liten och diskret. Rätt bra skärpa vidöppen. En del av det som kallas karaktär. Lite småtråkig och därför behaglig, och lite uppfostrande. Det går inte att dölja en trist bild i extremt linjespel eller strunta i att tänka på bakgrunden.

Michael, 2018, 50 mm.

Roger, 2018, 50 mm.

Back to the roots, som Bengan skulle ha sagt. 

Tillbaka till musiken

För mig började foto med musik. Någon gång i gymnasiet bestämde jag mig för att gå åt bildhållet, efter att alltid spelat mängder av musik. Musik blev det naturliga motivet, och det har hängt med ganska mycket genom livet. När jag kom till New London gick jag ofta på spelningar, enkelt då vi bodde i ett konstnärskollektiv mitt i stan, omgivet av rockklubbar och barer. Nu befinner sig stan i en liten musikalisk svacka. Under en tid försvann banden från innerstan, med svårigheter att hitta replokaler, och hyrorna har gått upp. Den legendariska punkklubben El'N'Gee, som har varit en scen för både lokala punkband och band på väg mellan New York och Boston, har lagt ner. Vi har flyttat till villa en bit utanför innerstan, och masar oss sällan ut sent längre. 

Men så skickade min kompis Danny en bild på bilder jag tagit för länge sedan, när han sjöng i bandet Ferocious Fucking Teeth, och vi fick båda en påminnelse om vikten av att dokumentera musikscenen. Jag bjöd in snabbt in mig till hans nuvarande band, T-Wrecks, replokal, för att plåta för nöjes skull. Underbart att vara tillbaka i en replokal igen. Musiken är klart intressant med Dannys poesi, trummor och två uppsättningar elektronik. Nyttigt att ha ett sådant sammanhang att göra bilder på nära håll utan förutsättningar och prestationskrav. Med i väskan fick ryska panoramakameran Horizon med kraftigt pressad svartvit film (får se om något vettigt kommer ur den), en Panasonic GX1 med en Kern Switar 25/1,4 för Bolex, och så D810 med en 35/1,4. Switaren, som jag har till låns,  är en kul optik med karaktär. Skarp som sjutton i mitten, men rejält smetig och mörk i utkanterna (micro 4/3-sensorn är aningen för stor för bildcirkeln). Definitivt knepig i motljus. Känslan påminner ganska mycket om en Lomo eller andra konstiga gamla kompakter från filmtiden. Nikon och Sigma bara funkar och är lätt att plåta med. På gott och ont. Ibland ger motståndet något. Men slutresultatet är inte så väsensskilt som man skulle kunna tro.

Ovan: Nikon och 35mm

Nedan: Panasonic och Kern Switar

Till den konservativa teknikens försvar.

Ofta ställs i forumen frågan varför de stora kameramärkena är så hopplöst konservativa och saknar innovation.

Jag har alltid varit en så kallad late adopter, alltid på slutklämmen av teknikparadigm. Fattade inte vitsen med autofokus. Tyckte F3:ans primitiva men mycket förutsägbara ljusmätning var toppen av utvecklingen. Min klass var sist på fotoskolan att göra allt i mörkrum. Jag fortsatte sedan att huvudsakligen jobba på film längre än många. Mitt svar på frågan: när det ska jobbas är det viktigaste att kameran blir en förlängning av tanke och impuls att ta en bild, och det beprövade är ofta en bättre väg än det nyskapande. Alla har ju argument för just sina val, och här är mitt. Jag letade länge efter en efterträdare till den åldriga Nikon D700, en kamera som måste ha varit en av de mest lyckade frilansverktygen någonsin, på sin tid. Dock blir det snabbt tungt, och man släpar inte gärna omkring sakerna för nöjes skull. Därför har jag ett litet Micro-4/3-system vid sidan om. Helt okej saker – jag har gjort några jobb med det och filmar gärna med det – men nja. Stillbildskvaliteten är inte på topp. Och framförallt tar det en stund att starta upp eländet. Tanken blev att ett Fuji-system skulle vara en lysande kompromiss som skulle ersätta båda. Eller kanske Sonys A7-system, som nästan är utan kompromiss, och kan använda all tänkbar optik dessutom, från stora zoomar via äldre optik till små Leica-M-historier.

Jag var på vippen att slå till på ett X-T2-system. Efter idogt tänkande och klämmande i fotobutiker, visade det sig att ingen av de spegellösa gav den där trivselkänslan, att det inte är något i vägen för att ta bilden när den dyker upp. Elektroniska sökare i all ära, men eftersom man tillbringar så mycket tid stirrande in i olika skärmar, känns det ansträngande för ögonen hur bra de än är. Det tar fortfarande en liten stund att få igång kamerorna, och så vidare. Små detaljer, som det fortfarande faller på för mig. Dessutom anade jag ugglor i mossen över vissa kameramärkens marknadsföring, med ambassadörer som är mycket aktiva i forum och, visade det sig, även i kamerabutiker.

Till slut blev det något så gammeldags som en D810. Den känns exakt som den gamla, men har betydligt bättre bildkvalitet. Den reagerar direkt, klarar en hel dags jobb och mer på en batteriladdning. Ganska ful. Ganska tung. Men trivsam. Ungefär på samma sätt som Mercedes E-klass i all sin gammalmodighet fortsatt är en hit bland taxichaffisar.