Spekjobb

När man frilansar är det inte alltid alla jobb blir publicerade. Jag fick upp ögonen för Taylor Hunt, en ashtanga-yogi som gästundervisat hos oss i New London. Han har skrivit en bok om hur han hamnade i alkoholmissbruk som 15-åring och gick hela vägen till tungt heroinmissbruk, innan han tio år senare via rehab och tolvstegsprogram lyckades bli fri missbruket. I samma veva började han praktisera ashtanga, och blivit auktoriserad av praktikens mästare i Indien. Han driver en skola i Ohio, och har tagit som sitt uppdrag att hjälpa människor på väg ut ur missbruk.

Jag fick möjlighet att träffa honom under en workshop på Long Island. Kanske får jag ett porträtt publicerat vad det lider.

Detta med gammal optik

En av de fina sakerna med att fotografera med film är att det finns så mycket utrustning som, snarare än att vara helt perfekt i teknisk mening, har karaktär.

Jag har haft mycket nöje med den klassiska Lomo LC-A, laddad med utgången diafilm som sedan lustmördats i negativframkallare. 

Jag tycker mycket om att fotografera porträtt med äldre mellanformatsutrustning. En Rolleicord V från mitten av 50-talet har varit en trogen följeslagare under många år. Objektivet är en Schneider-Kreuznach Xenar 75/3,5. Den är mycket fin för sin ålder, och tecknar mjukt men skarpt på ett sätt som inte riktigt låter sig beskrivas.

Gemensamt för de två rätt olika kamerorna är att materialet i sig sätter en hel del prägel på resultatet, och att det finns ett visst mått av slumpmässighet genom filmens nycker. Den digitala världen innebär oftast ett mycket kontrollerat resultat, där det mesta av slumpen elimineras på gott och ont. Går det att uppnå något av det där i digitala bilder, när optiken i sin bångstyrighet ger ett mervärde? Jag har försökt en hel del, mest på Micro-4/3-hus. Plastoptik från Holga är svårt! Och har bara i något fall gett mig ett vettigt resultat. 

Mest har jag sökt efter ett mjuktecknande och fint porträttobjektiv med karaktär. När jag ryckte in och assisterade en filmande granne, visade han mig miniatyrvarianten på mitt Rolleicord-Xenar: en Schneider Xenon 40/1,9 till den märkliga Robot-kameran med en bildruta på 24x24 mm. Vi idkade byteshandel, och den hamnade i min ägo. Efter en första besvikelse kände jag att det ändå var dags att ge den en chans, och monterade den på min GH1.

Jag tog familjemedlemmar till hjälp för att se hur det funkar.

Och jo, det kan fungera. Bilderna blir relativt skarpa med låg kontrast. Lätta att arbeta vidare, och känslan är inte så väldigt långt från Rolleicordkänslan. Ännu bättre vore det antagligen på ett hus med en lite större sensorstorlek. Kanske blir det läge att leta rätt på en billig Nex-kamera. Men den ständiga frågan är: kommer man verkligen använda det? 

Fortsättning följer. Nästa experiment blir att se om en gammal rysk halvformatsoptik gör det lika kul att plåta som med en riktig halvformatskamera.

Frisören

Ibland glömmer man bort att det kan vara lätt att plåta på gatorna. Man tror man inkräktar, men mest blir folk glada över uppmärksamhet. Och ibland blir man rentav inbjuden vid åsynen av en kamera. Jag var mitt inne i ett jobb i New York, då Alex fick syn på min kamera och bad mig ta ett porträtt, nyfriserad som han var utanför barberaren. Visst, sa jag, och så bad jag att få komma in i salongen och ta några fler bilder, som jag sedan skickat till dem.

Kulturens påverkan

Jag nämnde musiken som en stor passion. Då och då kan den ha rent avgörande betydelse, på ett rent praktiskt sätt. När jag försökte väcka intresse hos någon redaktör att skicka mig till en musikfestival i Texas, stiftade jag bekantskap med countrysångerskan Kathy Matteas två skivor med traditionella sånger från kolbygderna i West Virginia och Kentucky. Genom dem fick jag reda på det hårda liv de människor som varit en grundpelare i USA:s industrialisering levt. Jag var helt tagen.  När Mattea kom till New London för en fin konsert var jag där och gjorde en intervju.

Jag plöjde böcker på ämnet, kontaktade folk. Lärde mig att de senaste decennierna har man rentav jämnat de vackra bergen med marken med dieselolja och dynamit, för att komma åt kolet. Allt för att spara arbetskraft. Ändå är kolbolagen fortfarande den dominerande arbetsgivaren. Men numera går delstaterna back på industrin, när vägunderhåll, sjukdomar, återställning av mark och översvämningar när det inte går som det ska. 

Det absurda i situationen fängslade mig. Till sist sa min sambo (nu fru), att hon kunde vara utan bilen en vecka och att jag måste åka ner till West Virginia för att få det hela ur systemet. Jag for iväg med sikte på USA:s fattigaste county, McDowell, en gång ett välmående område med stor arbetskraftsinvandring, nöjesliv och mångkultur. Nu en spillra. Det var en lärorik tid, som jag får återkomma till.

Inställningen

Det har pratats teknik, och huruvida den har något att göra med vad man tar för bilder. Jag menar, kanske inte så kontroversiellt, att det gör den. Jag ska däremot inte gå in på specifika detaljer vad gäller prylar. Inte heller inställningar, för dem kommer jag ändå sällan ihåg. Den mentala inställningen däremot, väcks nästan genast i minnet när jag ser gamla bilder. Valet av apparater är inte avgörande, men en del i hur vi interagerar med motiven. Tar det lång tid att fotografera, blir det en särskild kontakt vid porträtt. Själv trivs jag med mellanformatet som en god kompromiss. Jag är lat nog att vilja ha 10-12 rutor på en rulle, hellre än storformatets enda blad. En schaktsökare uppmuntrar till ett oavbrutet samtal och bibehållen kontakt med den man plåtar, och det finns ett ganska stort mått av värdighet och högtidlighet. Jag tror att det var en del i ett av mina mycket få porträtt av min kameraskygga farmor.

En liten kompaktkamera däremot, har helt andra kvaliteter. Ett minne jag bär med mig kommer från en reportageresa i Kenya och Sydafrika. Jag och kollegan Nanushka Yeaman kuskade runt en månad och skildrade populärmusiktrender, gjorde reportage om balettskolor, frivilligorganisationer, konstkollektiv, och allt möjligt. Det var enormt kul, en resa jag kommer bära med mig länge. Vi tog inga lediga dagar, och när man blir trött, blir man också lite slö. Jag märkte att mitt bildspråk och sätt att interagera med folk blev repetitivt och oengagerat. En av de sista dagarna, bestämde vi oss för att åka på en grillfest i Gugulethu utanför Kapstaden. Trött på att släpa med min stora axelväska, stoppade jag ner en kompaktkamera med en liten extra blixt i fickan, tog bussen till en housemusikdånande uteservering där kyckling serverades i hink. Vi dansade, snackade med folk, och knäppte. 

Visst hade jag kunnat göra båda dessa bilder med det vanliga. Det mesta sitter ändå i huvudet. Men ibland är det bra att byta spår. Om inte annat kan det bryta bildjournalist-identiteten för en liten stund.