Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Snabba puckar del 2.

Vi fick fortsatt uppdrag i samband med presidentinstallationen. Då var vi redan på reportageresa, och därför hann jag inte hem och packa om, utan landade i New York, sov en natt på hotell, kompletterade utrustningen med några nödköp på B&H (bland annat bytte jag ut ryggsäcken som pajat mot en rejäl rullväska), tog ett covid-test, hämtade hyrbil och körde ner till Washington igen. Något zoomobjektiv hade jag inte heller med mig, men att plåta nyhetsbilder med manuella 50- och 105-millimetersobjektiv har ju gått förr, och tack och lov var också AF-28 och 300 med.

Säkerhetspådraget var massivt med över 20000 soldater från nationalgardet och vem vet hur många poliser. Många motorvägsavfarter var avspärrade, och en bra bit utanför området nära Kapitolium fanns checkpoints på de gator som man kunde köra på.

Minnet av den 6:e januari var närvarande, och det fanns en påtaglig spänning. I närheten av Kapitolium skruvade många plywood över skyltfönster.

Många Washingtonbor hade passat på att lämna stan, men det fanns också de som rest dit för att bevittna installationen, om än på avstånd. När man hugger vanligt folk på stan i USA är det nästan alltid som att öppna en kran, så kommer genomtänkta, välformulerade svar på ens frågor. De flesta är också helt obesvärade av att göra en omtagning när man tar videoklipp. Det är som om alla är mediatränade, och i någon mån är det nog så, public speaking är något som tas på allvar i skolan. Jag önskar att jag hade den träningen. Monica hade rest från Colorado för att vara i närheten av den historiska dagen. Plötsligt blev det ett väldigt liv med sirener och en lång rad polisbilar. Ingen visste riktigt vad som pågick, men det visade sig att det var Biden och Harris som kördes in till ceremonin, men det var knappast någon trängsel kring dem.

Så småningom blev det dags för ceremonin. Att stå så nära men ändå så bortkopplad från händelserna var märkligt. Vi hörde ingenting, utan fick hänga med så gott det gick genom att hålla ett öga på direktsändningen i telefonen. Det var fler reportrar än civila på plats, vilket var lite absurt, men det blev ändå en högtidlig stämning när Biden talade och när Garth Brooks sjöng Amazing Grace, och ännu mer när Amanda Gorman framförde sin dikt. Javier hade en högtalare och kopplade upp den mot Rubias telefon, och en grupp samlades för att titta tillsammans.

Washington vore inte Washington utan någon sorts kontrovers. Nära tågstationen stod ett gäng kristna fundamentalister och straffpredikade om onani och homosexualitet, och några småprotesterande personer kunde hittas här och där. Men det var ett lättat Washington som gick mot kväll utan att några av de befarade våldsamheterna inträffade.