Sverige testar att ladda i farten!

2009 körde meteorologen Pär Holmgren elbil från Stockholm till en vindkraftträff i Kalmar. Bilen var en  pytte-pytteliten indisk Reva. Den gick på blybatterier. För att slippa ideliga laddstopp tog han sjövägen via Visby. Slutspurten Oskarshamn - Kalmar fick Pär ström av hjälpsamma kaféer.

Reva 2009. Wikimediabild sign Mariordo.

Framme i Kalmar mötte han en försmak av framtidens elbilar. En Tesla Roadster som gick upp till 30 mil på en laddning. I verkligheten 20 säkra mil. Litium-jonbatterier.

Hans-Olof Nilsson laddar sin Tesla Roadster. Arkivbild © Måns Hagberg 2009

Tänk om man kunnat ladda i farten! Den visionen har Sverige verkligen jobbat för att förverkliga. Förra veckan slutfördes ett försök med markbunden elväg i Lund. För ett par år sen ett liknande projekt vid Arlanda.  Ungefär samtidigt ett stort försök med strömtillförsel uppifrån på sträckan Gävle-Sandviken. SmartRoad Gotland har fullföljt sitt försök med induktiv laddning.

Elspår i vägbanan visades på Almedalen 2016. Nä nä nä tyckte jag. Salt, snö och grus kommer att sabba allt. 

Elonroads första testskena. Arkivbild © Måns Hagberg 2016.

Men nu  har ett femårigt projekt avslutats med goda resultat! Först klistrade Elonroad fast elskenan ovanpå vägbanan. Sen frästes den ner. Bilen eller bussen måste förstås ha en avtagare, en släpsko, men behöver bara ett litet batteri. Per Löfberg, som fram till i höstas var projektledare på Innovation Skåne, säger att den största lärdomen från projektet är att elvägar är en väldigt bra idé. Samhällsnyttan kan bli jättestor.

NCC har genomfört ett liknande försök E-Road Arlanda.

Foto Innovation Skåne

En annan metod är att förse långtradare med ström uppifrån. Tanken är att elektrifiera motorvägarna ungefär som stambanorna. Bilen och strömavtagaren styrs elektroniskt. I Sverige har en provsträcka Gävle- Sandviken testats med tekniskt sett gott resultat.

Scaniatruck med Siemens elteknik. Foto Vattenfall.

En tredje idé är att ladda trådlöst. Startupföretaget Electreon bildades i Israel 2013. Deras vision var att lägga ner stora platta spolar i vägbanorna, ha motsvarande spolar under fordonen och så ladda i farten. Bilarna skulle klara sig med ganska små batterier. Nordiska chefen Håkan Sundelin fick i gång en 50 meters teststräcka i Visby 2019. Den fungerade.

Ett fullskaligt försök inleddes november 2020. Fotot nedan visar det israeliska teamet. Tvåa från vänster Electreons grundare Hanan Rumbak. Trea från vänster VD och medgrundaren Oren Ezer. Alla var förväntansfulla. This is a start! sa Oren Ezer.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Testbilen var den största elbil jag sett, en 40 tons Iveco dragbil med trailer. Ekipaget är 4,5 meter högt, 2,6 meter brett och 17 meter långt. Eldriften ger 357 kW normaleffekt och 552 kW toppeffekt. Under bilen finns fem mottagarspolar om vardera 25 kW. På bilden Håkan Sundelin som utöver sin teknologie doktorsexamen har behörighet att köra tung lastbil.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Electreons ursprungliga idé var att ladda personbilar. Men det har visat sig lättare att skaffa intressenter för tung trafik. Det är dyrt att låta långtradare eller bussar stå still för att laddas.

Visbyförsökets budget omfattade 116 miljoner kronor. Trafikverket bidrog med 91 mkr, Energimyndigheten, Electreon och andra intressenter stod för resten. På en sträcka om 1,6 kilometer byggde Electreon strömtillförsel, fräste bort asfalt, grävde spår för kablarna, monterade kopparlindade spolar med kraftelektronik, kopplade upp det hela, återfyllde, packade och asfalterade över härligheten.

Utöver lastbilen kördes också en elbuss i projektet. Bussen hade en superkapacitator som batteri. Jag åkte med då bussen demonstrerades för allmänheten. Man kunde följa laddningen i realtid. Siffrorna fladdrade upp och ner i takt med att spolarna passerades.

Spolarna förses med växelström med frekvensen 85 kHz, alltså 85000 svängningar per sekund. Svängningarna skapar ett magnetfält. Det kommer i resonans med mottagarspolar nertill på fordonet. Verkningsgraden är hög, runt 90 %. Resten omvandlas till värme, huvudsakligen i kraftelektroniken.

På bilden syns installatören och den stora platta svarta spolen. Elektroniken hänger i påsen bredvid.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Spolarna kopplas in exakt när ett rätt utrustat fordon passerar. Sen kopplas de bort på millisekunder. Små metallföremål kan ta emot en aning energi. Det saknar praktisk betydelse. Systemet upptäcker eventuella större föremål och stänger ner just de metrarna. Varken snö eller vägbana påverkas. Elsäkerhetsverket, Post- och telestyrelsen och Trafikverket har kollat försöksverksamheten på plats. Även radioamatörer har varit inkopplade för att lyssna efter störningar.  Det var helt tyst i etern.

Nu våren 2024 har projektet lämnat in sin slutrapport. Allt funkade som förväntat och väl det! Stora trucken körde i farter upp till 80 km/h. Den laddade i genomsnitt 100 kW samtidigt som bussen körde och laddade.

Har laddning i farten någon framtid, och i så fall vilken metod?

Håkan Sundelin har jobbat både med strömtillförsel uppifrån och induktiv laddning. Han bedömer att induktiv laddning ger större säkerhet och lägre underhållskostnader.

För min del undrar jag dock hur kraftelektroniken nere vid spolarna ska klara sig i längden. Och hur byta vid behov? Som samhällsplanerare ser jag också problem med att få använda gatumarken i städernas centrala delar. Under asfalten är det redan fullt med infrastruktur som behöver repareras då och då. Men att ta fram speciella sträckor för  bussar borde vara fullt möjligt. Likaså att bygga elvägar för långtradare. Grundvisionen, att kunna ladda i farten med ett system som klarar även privatbilister, tål att tänka på.

Trafikverket planerar att bygga Sveriges och kanske världens första permanenta elväg.

E 20 mellan Hallsberg och Örebro har pekats ut som lämpligaste sträckan. Syftet är att installera och använda elvägstekniken i verklig miljö samt att testa hela elvägssystemet med kringtjänster, betal- och accessystem.

En upphandling har genomförts. Den var öppen för de tekniklösningar som presenterats i den här artikeln. Upphandlingen har avbrutits. Anbuden låg högt över beräknad budget. Det förändrade omvärldsläget, sämre materialtillgång och inflationen ställde till det.

Målsättningen kvarstår. Trafikverket jobbar vidare för att  få ner kostnaderna och i framtiden kunna bygga Sveriges första permanenta elväg.

Sista luren pålagd

Idag känner jag mig reaktionär!

I går 24.00 släckte Telia ner kopparnätet i Norrköping. Sista luren pålagd.

Tidigare har Telia lagt ner kopparnätet på Gotland. Vårt hus där ligger i mobilskugga. Telia satte in ett surrogat, en router i vindsfönstret kopplad till husets kopparnät. Det funkar så där. Det går att ringa in på gamla 0498-numret, men ut visas ett nytt mobilnummer. Det svarar färre på. Värst är att telefonen inte funkar vid strömavbrott. På Gotland är de endemiska. Om man blir dålig och det är strömavbrott så får man försöka ta bilen till lasarettet i Visby. Om man inte klarar det stoiskt avvakta slutet. I bästa fall kan grannarna rycka in.

I Norrköping hade jag tills idag en telefon i köket, en i arbetsrummet och en i sovrummet. Nu en dumbphone i sovrummet och en smartphone  i reserv i köket. Smartphonen är inte särskilt smart tycker jag. Ringer det så måste man hitta glasögonen, svajpa på ett visst sätt och så svara. Batteritiden kort. Men  visst, den tar förvånansvärt bra foton om ljuset är bra. Bilden nedan är tagen med apparaten ifråga i tråkigare ljus. Dumbphonen har bättre batteritid, ett par tre dar på standby, bättre ljud och är enklare att hantera.

Ergonomin för båda är sämre än med gamla telefonerna. Att lyfta luren då det ringde och lägga på då samtalet var klart hade sina fördelar. Polisens uppmaning "lägg på luren" då bedragare ringer har blivit helt obsolet. Vaddå lur?

Ålarve strandängar med trift

På Gotland förra veckan och tankade som vanligt bilen i Hemse. Hos Lantmännen finns en mack med HVO 100. Och så hälsade jag på en bekant som bor på Iliansgården. Där spelade en musikgrupp. Dom spelade bra och hade fin kontakt med publiken. Han som pratade hade flyttat till Hemse men hade hjärtat kvar i Rone.

Jag åkte till Rone. Förbi kyrkan Lang Jaku till Ronehamn och Ålarve, ett strand- och havsområde vid Gotlands sydöstra strand. Där skulle det gå att plåta åt Wikipedia Loves Earth. Det blåste rejält, men med en tyngd i stativets krok försökte jag ändå ta bilder.

Tordes inte byta objektiv i blåsten. Det Carl Zeiss Jena DDR 20mm f 2,8 som satt på kameran fick ta alla bilderna nedbländat till f/8.

Här strand och hav.

Knoppande och blommande trift täckte stora delar av strandängarna

Bilden här nedan togs med kameran ställd på en bräda på marken. Blommorna är bara några centimeter höga.

Ajö Björn!

Björn Thundal, Khalad här på Fotosidan, lämnade oss för en månad sen. Barnen  skrev då på sin pappas blogg här på Fotosidan:

"Igår den 24 april rycktes vår älskade pappa, farfar, morfar och inte minst make Björn Khalad Thundal från oss. Mitt i steget, efter en fototur på förmiddagen och sedan ärenden på stan, orkade hjärtat inte mer. Pappa avled hastigt vid lunchtid igår."

https://www.fotosidan.se/blogs/khaladsphotoblog/den-sista-bilden.htm

I fredags hölls begravningsgudstjänst i Risinge nya kyrka i Finspång. Familjen hade gett även oss på Fotosidan möjlighet att delta. Jag har tagit Björns bortgång hårt och såg till att vara där. Skulle jag ta foton och lägga ut här? I så fall med respekt och integritet. Familjen och officianten tyckte att det var i sin ordning. Rubriken alluderar på Kurt Bergengrens essä "Ajö LIFE!" som han skrev då bildmagasinet Life lades ner 1970.

Framsidan på programmet för jordfästningen.

Längst fram vid koret kistan med Björn.

Meditativa "Moolamantra two" inledde. Björn skulle nog ha valt den själv. Sen kom svenska psalmer, bland dem "Den blomstertid nu kommer". Officianten höll griftetal och utförde överlåtelsen, tre skopor jord och "Av jord är du kommen, jord skall du åter vara". Vi tog avsked framme vid Björns kista. Organisten Monika Blomberg spelade Händels "Saraband" på flygeln vid koret.

Sedan gick vänner, grannar och arbetskamrater ut medan familjen tog ett sista avsked.

Vi återsamlades till en minnesstund i Mariagården inne i Finspång. Där fick vi höra många fina hågkomster. De sista orden sa prosten Torbjörn Sjöberg:

En begravningsgudstjänst och en minnesstund som denna är ett avsked och ett avslut, och samtidigt en början på ett nytt sätt att leva.

                                                                                *

Tack Björn för allt du gett oss! Tack familjen för inbjudan!

Alstäde skog. Pinhole. Zeiss.

I förrgår tog jag mig till naturreservatet Alstäde skog i "min" socken Fröjel på Gotland. Wiki Loves Nature pågår nu i maj. Det känns meningsfullt att bidra med bilder till Wikipedia, särskilt där Wikimedia saknar bilder. Och så finns ett tävlingsmoment!

Min bildidé var nåt mörkt urskogsaktigt med enstaka solstrimma i. På platsen visade sig idén vara helt fel. Alstäde skog är som skog var förr, innan trakthyggena. Jag fick en fin naturupplevelse! Tystnad och fågelsång, men inga bilder.

Igår tog jag nya tag! Först en pinholekamerabild med jättestort skärpedjup. Årsskottet på granen är ett par  centimeter framför "objektivets" optiska komponent, ett litet hål  0,25 mm. Eller kanske det ska stå oskärpedjup? Pinholebilder saknar skärpa.

Pentax K-1 med hemgjort pinholeobjektiv cirka 0,25mm. ISO 200, exponeringstid 4 sekunder.

Sen bytte jag till ett 35 mm objektiv. Då hördes gäss långt där uppe! Gäss hör ju inte till skogsmiljön , de bara råkade åka förbi. Jag lyfte ändå kameran. Rätt många gäss fastnade på sensorn! Bilden är croppad nästan till 1:1 för att gässen ska synas här på Fotosidan.

Pentax K-1 med Pentax FA 35mm f2 @ f5,6.

Till slut tog jag fram mitt 20mm Zeissobjektiv. Med det kunde man börja se skogen trots alla trän!

Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm f2,8 @ f11.