Blåa fossingar

På Galápagos finns det en fågel som jag tror de flesta som varit dit har fotograferat.

Det är inte den rikligaste förekommande fågeln på Galápagos, men det är en fågel man lägger märke till på grund av deras blå fötter.

Vi träffade på ett litet gäng när vi var ute på en pangatur. De satt på några klippor och tog det lugnt.

De blev visst lite överraskade av besöket.

-Bäst att göra sig fin om det ska bli fotografering.

-Va! Har vi fått besök?

- Vill du jag ska titta rakt in i kameran? Njae, det vill jag inte för då ser jag så fånig ut.

-Titta på mina blå fötter i stället. Se så vackra de är och du anar inte hur imponerad damerna blir av dem.

-En profilbild kan du få ta.

Vi åkte vidare och tackade de blåfotade sulorna för besöket.

Och det där med blåa fötter, undrar om det imponerar på damerna i människovärlden också.

Kvällspromenad

Stranden med den mjuka vita sanden passar sig också bra för kvällspromenader.

Mörkret sänker sig ganska snabbt men än så länge kan man se vilken kraft vågorna har. Lite högre vågor och snart har det här trädet inga rötter kvar i marken.

På stranden ligger det lite båtar kvar som vittnar om tidigare sysselsättning här innan hotellen tog över och det mesta gick över på nöjen.

Vi slår oss ner på en strandservering och lyssnar på tre käcka sångare.

En alkoholfri drink läskar våra stupar och sångarna sjunger lite Harry Belafontelåtar för just oss.

Vår promenad fortsätter sedan det blivit helt mörkt.

Tidvattnet har kommit högre upp på stranden och på en plats lyser en strålastare upp sand och vågor. Vi lockas dit för att se vad det är.

Vi får ingen riktig förklaring till varför strålkastaren finns just där men får ändå en förklaring till vilka som bor i alla de små hålen som, även dagtid, finns på stranden. Det är små krabbor som nu i mörkret lockats upp och springer i vattenbrynet. Snabba som vinden är de.

De är små och lätta så då vågen kommer spolas de iväg eller följer med ut i vattnet igen.

Kul skuggor lockar mig att försöka få en bild på dem.