Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Matmarknad i Thimphu.
Vi går tvärs över gatan från marknaden och hamnar på matmarknaden. Här är kommersen i full gång.
Här säljs det mat i två våningar.
Folk strosar runt och verkar söka upp sina favoritförsäljare.
Man kan sitta och handla också.
Som sagt, chili är det som det går åt mest utav bland grönsakerna.
Här säljs grönsaker som är helt okända för mig.
Barnen får hänga med på inköpsrundan.
I en hörna sitter en söt liten tant, jag frågar om jag får ta en bild, hon nickar medgivande och efteråt så skyndar hon sig upp för att få se bilden i displayen. Ibland önskar jag att jag hade en liten skrivare med mig så jag kunde dela med mig av bilderna.
I en paviljong vid sidan om den stora byggnaden säljs det ris.
Ris går det åt i stora mängder och köps säckvis. Ser tungt ut det som tanterna bär iväg.
Rosa ris lär vara hälsosammare än det vita riset och gott var det dessutom.
Efter marknadsbesöket är det dags för oss att bege oss till vårt hotell.
Vi bjuds på the, kaffe och kakor i väntan på rumsnycklarna.
Vårt hotell ligger inte mitt i stan utan lite högre upp med utsikt över staden. Lite synd för det är lång väg att gå om man vill gå ner och kolla in kvällslivet i stan, men å andra sidan så har vi varit i farten sedan klockan 03.00 och alla är säkert lite trötta och somnar in ovaggade efter middagen.
Det finns ännu inte så många hotell i Thimphu så man får ta det som är ledigt för stunden. Television och Internet är ganska så nytt här, det kom först 1999. Ändå har vi en stor fin platt-TV på vårt rum, vi har till och med två eftersom vi fått ett stort rum med både kök och vardagsrum och här har vi även internet på rummen. Det hade de inte ens på hotellet i Indien. Mobiltelefon kom för bara några år sedan men ute på stan så ser det ut som det blivit nästan lika vanligt som hemma i Sverige. Vi ser härifrån att det är en skogsbrand lite längre bort.
Hoppas inte att den ställer till något problem för vår fortsatta resa i morgon.
Nere på gården ligger det hundar och vilar, de tar säkert igen sig för att orka skälla hela natten sedan.
Jag kikar in till närmaste grannen men de verkar inte vara hemma.
Marknadsdag i Thimphu.
Nu är det dags att besöka Thimpus helgmarknad.
Den här marknaden vänder sig i första hand till lokalbefolkningen men den lockar även oss turister. Det finns mycket att titta på här.
För att komma till själva marknadsplatsen måste man över floden och gå genom den här vackra bron.
Bron är smyckad med mängder av böneflaggor...
...och i dag blåser det ganska mycket så de fladdrar för fullt.
Här uppe på bron så håller en del försäljare till. Jag frågar de här flickorna om jag får ta en bild, de nickar jakande men blir sedan lite generade.
Pust! Den stenen var tung, bäst att vila lite och ta ett nytt grepp om den.
På andra sidan bron är marknaden i full gång, så vi kliver nedför trappen och kollar in vad som säljs där.
Utbudet är ganska varierande. Bland de här prylarna känner jag igen de små bönekvarnarna.
Det är inte många turister här. Kvinnornas nationaldräkter är så vackra. Inte alla men många går omkring i dessa till vardags.
En del föremål ser ut att vara gamla.
Andra nytillverkade, som kylskåpsmagneter och nyckelringar.
En liten parvel som undrar vad jag är för filur.
De här svärden i sina träfodral trodde jag var leksakssvärd i trä, ända tills den här mannen drog fram en riktig kniv ur det.
Åskdrakens land - Bhutan
Vi har nu kommit till Bhutans huvudstad Thimphu, det är kul att se hur de bevarar sin byggnadsstil även i staden och när det byggs nytt.
Husen dekoreras också fint med målningar.
Här kan man se den öppna övervåningen där man förvarar hö.
Bambu fungerar bra som byggnadsställning.
Vi kommer in i själva staden Thimphu.
Nu börjar vi bli hungriga och det ska bli gott med lite mat. Jag är nyfiken på vad det är för typ av mat man äter här, har hört i förväg att det ska vara buffé.
Kyckling serveras till alla måltider men den tillagas och styckas inte så som vi är vana vid hemifrån, här verkar de hugga kycklingen i mindre bitar och så ner i grytan med alltihopa. Det smakar bra men är lite knepigt att pilla ut kycklingköttet från skinn, brosk och benbitar...men det går. Rött ris till är gott och så lite olika grönsaksrätter, ibland får vi också nudlar. Men så har vi nationalrätten Ema Datshi som är en chili-och cheesegryta. Man kokar chilin i mjölk och sätter sedan till ost och låter den smälta ner, det blir starkt och gott.
Mätta och belåtna beger vi oss nu till Thimphu Dzong som är en fästning och ett buddhistiskt kloster. Det korrekta namnet är egentligen Bkrashis-chhos-rdzong som betyder fästningen av den lyckobringande läran. Den byggnad som nu är kloster och säte för regeringen är inte så gammal utan byggdes så sent som 1962, men den gamla byggnaden som flera gånger förstörts av brand och jordbävningar och byggts upp igen, finns kvar och är nu klosterskola.
Alldeles intill ligger nuvarande kungens bostad, vi får inte fotografera det huset men det är en liten villa som ser ganska alldaglig ut. Kungen vill leva lite enkelt och vara som sitt folk.
Innan vi går in så får vi berättats lite om klostrets historik och får veta att man inte får ha huvudbonad på sig och inte heller ha sjal. Bhutaneserna däremot ska bära en speciell sjal då de går in i ett kloster, olika färger beroende på vem man är. Vår guide visar hur den sjalen ska tas på.
Det gäller att hålla tungan rätt i munnen.
Så där, nu är den strax på plats trots blåsten.
Sedan är vi klara att gå in i klostret. Den bhutanesiska flaggan vajar stolt, flaggstången är så hög och flaggan så stor så vaktposterna ser onaturligt små ut.
Här blommar körsbärsträden för fullt.
Lustigt att det kan vara så olika färg på blommorna på samma träd.
Vi går in. Bakom den gyllene Buddhan är det en säkerhetskontroll.
Vi kommer ut på en stor kringbyggd gård där klosterbyggnaderna ligger.
För att gå in i den här byggnaden där bönerna hålls och där det finns flera tusen buddhafigurer, så måste man ta av sig skorna och fotografering är förbjudet.
Det är föresten alla byggnaderna här.
Tänk att ha så här vackert fönster på sitt hus.
Vi strosar runt och tittar på allt det vackra.
Men hur gick det här till, hon har en sjal på sig och det fick man inte ha?
En munk kommer ut ur en byggnad och nedför den branta trappan. Att trapporna är så branta är för att förhindra fienden att kunna storma in.
Munken verkar vara fåglarnas vän, för när han kommer så kommer även fåglarna.
Konungariket Bhutan
Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.
Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.
Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".
Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.
Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.
Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.
Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.
Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.
Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.
Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.
Nästa stopp på Paro-Thimpu highway är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.
Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.
Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.
Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?
Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.
Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.
Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.
Top of the world och målet för resan.
Jag fortsätter på inlägget från i går där vi mellanlandade i Kathmandu och nu är vi på väg mot slutmålet på resan.
Kathmandu försvinner under oss...
...och vi har återigen Himalaya på vår vänstra sida.
Nu kommer också orsaken till att alla vill sitta på vänster sida i flygplanet på den här resan. Flygkaptenen gör oss uppmärksamma på att titta ut för nu kan vi se världens högsta berg där borta. Mount Everest sticker upp sina toppar genom molntäcket.
Zoomar in lite. Det är ganska mycket moln i dag men vi får en till chans att på hemvägen och då kan vi hoppas på lite klarare väder.
Men det finns massor med berg att beundra och även de är vackra även om de inte är de högsta i världen så räcker deras höjd till ändå.
Vi har en behaglig flygresa och efter 40 minuter är det dags att landa, innan dess så har flygvärdinnan hunnit med att servera en god smörgås och en kopp te.
Magasinet "Travel and Leisure" har listat världens mest utmanande start- och landningsbanor i världen. Den svåraste, mest skrämmande landningsbanan i världen enligt tidningen, är den på Paro Airport i Bhutan. Det är där vi nu ska gå ner. Landningsbanan är en av de kortaste i världen, och omges på fyra sidor av 5 000 meter höga bergstoppar.
För att landa på Paro måste man dyka brant och sedan manövrera genom en smal korridor av trädklädda bergssluttningar.
Det svänger rejält och planet lutar så mycket så att vi på vänster sida inte ser så mycket innan vi är nere i dalen. Lite mer skrämmande var det för de som sitter på andra sidan.
Vi har i alla fall en av de skickliga piloterna som klarar av den svåra landningen här och kommer lyckligt ner på marken. Vi har landat på Paro Airport och är nu i Åskdrakens rike.
Vi flög med Bhutans nationella flygbolag Druk Air men ett till bolag har börjat flyga på Bhutan. Det är ett privat som heter Bhutan air.
Här, som på de flesta andra flygplatser, är det kö till pass och visakontrollen.
Det tog inte så lång tid även om det ofta känns så då man står i kö, men direkt efter passkontrollen blir vi presenterade för Bhutans tidigare kungar samt nuvarande kung.
Väskorna packas på våra små bussar och äventyret kan börja. Att vi nu måste åka i två små bussar beror på att de vägar som finns inte är så breda och inte i det skick så att det inte är genomförbart med en stor buss.
Nu beger vi oss till Bhutans huvudstad Thimpu och kikar nyfiket på landskapet som syns utanför bussfönstret.
Fortsättning följer......