Nattmarknad.

Dags att gå på nattmarknad, få se om vi hittar dit.

Man behöver inte gå hungrig så länge i den här staden. Inte ens på kvällen.

Vi går över en av stadens kanaler.

Och hittar fram till nattmarknaden. Eftersom det står på huset att det är nattmarknad så slank vi in och fann en näst intill tom byggnad. Träffade på några personer, men de sålde inget och trodde att vi var där för att leta reda på toaletten, så den vet jag nu var den finns.

Så vi gick ut igen och hittade marknaden. Vet inte om det var tänk att den skulle vara inne i huset och att det var så nytt så ingen flyttat in eller att lokalerna kanske var för dyra så gatan var bättre plats. Fast det såg inte så nytt ut där inne. Vem vet de kanske hade annat motiv, men marknaden var utefter en stor del av den gatan.

Träffade på en hel del glada människor. En kul sak i Bangkok var att jag fick aldrig ett nekande svar då jag frågade om jag fick ta en bild. Oftast en nick och ett leende.

Hittade en katt bland tidningarna.

Damen i ståndet bredvid såg att jag fotade katten och då ville hon att jag skulle ta en bild på hennes katt också....så det gjorde jag.

Vi fortsätter gatan fram där det vimlar av försäljare av olika slag.

Även om det ser ut så, så var det inte bara mat som såldes här, men hur kul är det att fota kläder.

Bra att ha barnen sysselsatta då mamma och pappa jobbar.

under strecket__________________________________________

-Vad gör du? Får man inte klia sig i fred!

Men du satt ju mitt i gatan. - Ja, är man gatuhund, så var ska man annars sitta?

Vid floden

Vi tänkte oss en liten flod och kanaltur med de berömda longtailbåtarna, har tidigare bara sett dem på bild men aldrig i verkligheten eller fått göra en provtur. Eftersom vi bor nära en skytrainstation så tar vi tåget till floden.

Där vid den stora knutpunkten för båtar och färjor har även försäljare och matställen växt fram, inte så konstigt för här rör det sig mycket folk.

Rörigt men gemytlig stämning är det. De gula vimplarna som man kan se vid så gott som alla stånd, vare sig de säljer mat eller prylar,  är ett bevis på att de har tillstånd att sälja.

Röda bord och pallar blir en fin färgklick.

Mera mat.

Majs är gott.

Enkla ställen där det både lagas mat och serveras mat.

Gula vimplar även här.

Disk och matlagning, men der var de rosa och röda pallarna som drog till sig min blick.

Inte bara mat som lockade köpare.

Färskvatten.

Grönsaker och frukt.

Här nere går färjorna över till andra sidan floden Fiume.

Floden används flitigt för transporter.

Moderna och höga hus.

Samsas med äldre hus.

Vår förare gör en gir och vi lämnar den stora floden...

..och vi svänger in på en av de små kanalerna.

Där ser det helt annorlunda ut och jag antar att det var ungefär så det såg ut här i Bangkok förr i tiden, innan alla höghus växte upp.

Intressant med hur de bodde och levde där, så det kommer i nästa inlägg.

under strecket_____________________________

Varför vill turister fotografera detta?

Vår Thailändske guide Mr. Tawee hade många funderingar under vår färd till Bron över floden Kwai. Förutom de jag nämnde i förra inlägget så hade han även en fundering om hur det kom sig att turisterna ville fotografera deras ledningar.

Ja, varför gör vi det?

En anledning kan ju vara att det inte ser ut så där hemma hos oss.

Visst har vi väl ledningar även i Sverige, men inte den mångfald av dem på ett och samma ställe som det är här.

Det är liksom svårt att låta bli att ta en bild.

Eller flera.

Många tjuvkopplar upp sig på nätet för att slippa betala för elen.

under strecket___________________________

Hur är det med friheten?

På vår utfärd till Bron över floden Kwai hade vi en thailändsk guide, Mr Tawee. Han hade en hel del intressant att berätta om Thailand under färden dit och tillbaka till Bangkok. Många funderingar delade han med sig av, bl.a hur det kom sig att en del människor kan bli rika och bo i de fina villor vi passerade. Han berättade också att många Thailändska hem nätt och jämt har ett kök utan de går ut och äter på något av alla de matställen som finns över hela staden. Jag vet inte om det var riktig, men han påstod att det var billigare än att laga mat hemma. Ja, många funderingar och berättelser hade han.

Vid ett tillfälle, då vi blev omkörda av en bil med några personer på flaket frågade han oss "är ni tillåtna att sitta så?"

Vi, som fick frågan var, två från England, en från Australien och vi två svenskar, alla skakade på huvudet och sa att så får vi inte åka i våra länder.

Jag öppnade fönstret i vår bil och fick en glad bild på killarna på flaket i en annan bil.

Då han försäkrat dig om att vi förstått frågan och svarat, att så får vi inte åka, så sa han ..."och ni säger att ert land är ett fritt land! Det här är ett fritt land."

under strecket_________________________________

Dödens järnväg.

Som sagt, så kom tåget.

Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.

Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?

Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.

Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.

Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.

Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.

Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar. 

Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. 

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.

Vi tuffar förbi små hus...

...vackert landskap.

Berg börjar synas.

Hägrar

Magra kor.

Mera berg.

Fält med tapioca.

Risfält.

Ser lite folk vid sidan om järnvägen.

Kan bli tröttsamt att resa.

På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.

Så den här skylten kan vara befogad.

Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.

Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.

Lite speciell lyktstolpe.

När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.

Vi vinkar farväl till konduktören...

...och tåget.

Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.

Sitta fint kunde man också.

och under strecket_____________________________