Igendammat luftfilter.

Det är torrt och dammigt i Gobiöknen och vår bil börjar gå lite knackigt. Amdraa beslutar sig för att det är dags för ett verkstadsbesök. Första stället vi stannar på har en väldigt speciell skylt. Jag skyndar mig ut för den har jag inte i min samling med skyltar.

Skylten är lite av "Mongolian way", den är gjord av en gammal plåttunna och handmålad. Man tar liksom vad man har och fixar till det.

Vi har kommit till en liten by.

Här liksom i alla andra byar så ser man inte så mycket, det mesta är plank.

Men ibland finns det små öppningar i planken.

Eller så har någon bosatt sig utanför planket. Såg inte då jag tog bilden att någon var hemma, men då jag sedan gick förbi Geren så vinkade de glatt där inne.

Vi har kommit till byn ganska tidigt, så det är tämligen tyst och lungt.

De här bussarna är specialbyggda ryska fordon och gick allmänt under namnet "Ryssen". Lite av en budgetvariant på resa i Mongoliet.  Ingen komfort i dem och ingen  luftkonditionering och stötiga, fast hoppigt och skumpigt är det i de flesta bilar på dessa vägar. Dessutom så spelar det inte så stor roll om man har luftkonditionering i bilen,  de flesta kör med mongolisk luftkonditionering.  Alltså öppna fönster och korsdrag även om bilen är utrustad ned AC.

Eftersom vägarna eller bristen på vägar är så påtaglig, går det åt mycket däck.  Dessa däck återvinns som vägavdelare, staket och blompottor. Såg till och med hur delar av ett hus var byggt med däck.

Men nu var det en verkstad vi skulle ha tag på, vårt luftfilter hade dammat igen helt och hållet. Men det är lördagsmorgon och byn verkar ganska sovande.

Amdraa behöver också få tag på en bank, den är förstås stängd men trots det så lyckas han fixa så någon kommer och öppnar den.

En verkstad hittar vi också.

Medans Amdraa och killen på verkstaden gör rent vårt luftfilter, så går jag runt och tittar lite. Luftfiltret var helt igentäppt av damm. 

Här i byn finns det skola, en liten för de små...

...och en stor för de större.

Alla barn i Mongoliet går i skola och man har fri undervisning i 12 år, man börjar skolan vid 6 års ålder. Nomadbarnen och de som bor långt från någon skola inakorderas antingen hos någon släkting eller på annat sätt. Föräldrarna får hjälp med kostnaden för inakorderingen från staten. Efter dessa 12 år kan man fortsätta att studera på universitetet,  då finns det förmånliga lån för nomadfolket att ta. Fast de flesta säljer något djur för att finansiera barnens studier.  Det är flest flickor som läser vidare och många ungdomar åker dessutom utomlands och studerar sponsrade av staten. Vår guide Solongo är bara hemma på sommarlov, läser annars till lärare i Ungern.  Hon berättade att de inporterar kunskap. Berättade även att när hon var färdig med sin universitetetsexsamen i engelska så kunde hon ändå inte prata engelska, bara skriva och läsa det. Fanns inte lärare som kunde undervisa ordentligt i det språket. 

Vid så gott som alla skolor står det ett sådant här lekschabrak i plast.

Kul sopåtervinning.

Jag kikar in i gränderna.

Träffar på en söt och lekfull hundvalp.

Ryssbilen har också kommit hit och ska in och bunkra på minimarket. De har lite enklare hushållning och får laga sin lunch själv.

Med rent luftfilter, tankade och glada drar vi ut i öknen igen.

Barn i Nepal - igen.

Barnen i Nepal har lite annorlunda livsvillkor än barnen i västvärlden.

Vi besökte Sankhu en liten Nevarby, strax innan hade vi varit på ett berg för att se soluppgången över Himalaya. Det var kallt -2 grader och innan solen gick upp låg frosten på marken. Här i byn började solen värma lite men kallt var det fortfarande, var nog fler än de här barnen som frös.

En annan dag besökte vi Dakshinakli templet som ligger ca två mil utanför Kathmandu, det är ett mycket viktigt tempel att besöka för nepaleserna och många hade klätt sig fina för det besöket. Den här lilla flickan vill gärna vara med på en bild och visa sin fina kläning.

En mamma som arbetade med att sälja souvenirer och blomsterkransar till offer, hälsade glatt på mig och poserade gärna på bild. Hennes lilla dotter tittade med stora ögon  på främlingen.

En tös i grannståndet såg vad som var på gång och skyndade över för att få vara med på bild, inte så uppskattat av den lilla tösen.

Många heliga män fanns det i templet och även barnen blev välsignade och fick sin tikka i pannan. Kommer säkert skriva mer om det templet, men tar bara barnen här.

Inne i Kathmandu har många vattenledningar blivit förstörda i jordbävningen, det jobbas med att laga dem, men under tiden finns det stora vattenbehållare utställda. Kul tycker barnen.

Där kan man släcka törsten.

Som i många andra asiatiska länder så åks det mycket motorcykel, föraren har hjälm men bara föraren.

Många barn går i skolan, men långt ifrån alla.

En hel del måste arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning.

Skola i Nepal

Skolväsendet i Nepal är eftersatt och nästan vart tredje barn slutför aldrig det första femåriga stadiet. Fram till 1960-talet fanns det nästan ingen skolutbildning alls. Analfabetismen är fortfarande utbredd; var tredje vuxen kan inte läsa och skriva.

Ungefär 70% av barnen i Nepal går i skola och på många håll är skollokalerna inte särskilt lockande att vistas i. Dessutom är det bara 52 procent av barnen som hinner avsluta sitt femte skolår innan de börjar arbeta. Det är ovanligare att flickor går i skolan än att pojkar gör det.  Det håller på att byggas en ny skola här i Kohkana men den är för högstadiet. De som går i de lägre årskurserna 1-5 går i den lilla tegelbyggnaden som syns till höger om lekpaviljongen på den övre bilden. Det var ganska trångt i klassrummen så det var lite svårt att fota där inne men så här såg ett klassrum ut.

När vi var där var det vinterlov så skolan stod tom och vi kunde gå runt och titta.

Vi träffade på en lärare, han slog följe med oss och berättade att han var 30 år och hade en liten skola. Kändes som han gärna hade velat ta över hela vår guidning, fast vår guide som vi hade uppskattade inte det.

Vi träffade även på några skolbarn, det är lätt att få kontakt med nepaleserna och de berättar gärna om både sig själva och landet. Känns som om de,  är stolta över sitt land. Killen i grön tröja är 13 år och hans lillebror ett år yngre.

Den nya skolan som håller på att byggas har lite tid kvar innan de kan börja ha lektioner där, men den ser ut att bli riktigt fin. Skolgången i Nepal är gratis och även skolböckerna men vissa prov kostar det att delta i och skoluniformerna kostar också pengar.

Vi gick förbi en annan skola också, en privatskola. Där var det också vinterlov men de hade lektioner för de elever som hade halkat efter i undervisningen. De hade rast då vi passerade och ett filmteam var där för att filma så vi kunde inte gå in och störa.

Det kunde ha varit en idyll.

Vackert odlingslandskap, leende människor som gärna är med på bild. Tvätten på tork vajar i vinden, hundar  leker och folk  har arbete. Känns som en idyll,men är det bara en illusion?

Vi åkte iväg till två av de mest jordbävningsdrabbade byarna, Bungmati och Khokana. Vi har en lokal guide som visar oss runt. En förmån att få följa med honom på en promenad genom byarna. Han verkar känna alla där och presenterar oss för byborna och berättar om livet i byn.

En fördel är att vi inte kommer i en stor grupp utan vår bil släpper av oss i utkanten av byn där vi först beundrar utsikten och sedan promenerar in i byn. 

Vid en första blick så ser byn ut att må bra, en del hus är riktigt fina.

Fast andra hus er inte ut att vara bostäder, men är det ändå.

Hundarna i byn hälsar oss välkomna.

Frisören har en kund som vet hur han vill ha det klippt.

Träsniderskan visar glatt upp sitt arbete och hennes lilla dotter är med. De bor även i det här huset.

Flinka fingrar och tår.

Skolan är stängd för barnen har vinterlov.

Det ser ut som om byn har klarat sig bra från jordbävningen.

Men än så länge är vi bara i utkanten av Khokana och har bara börjat vår promenad.

Vi hälsar på i den lilla restaurangen.

Vi presenteras för en man som sett tusen fullmånar, då får man sätta en sådan här guldring i örat. han visade upp sin ring med stolthet och berättade att han var 81 år. Anses som en hedervärd ålder då medelåldern för män är 68 år.

Vi hälsar också på i byns lilla skönhetssalong. I korgen ligger hennes lilla baby.

Slakteriet är öppet, det är kyckling som är den vanligaste varan, det är överproduktion på kyckling så priset är lågt nu.

Vi har mycket kvar att se innan dagen är slut och vi promenerar vidare.

Innan vi kom hit så fick vi veta att dessa två byar här hade drabbats hårt av jordbävningen.

.

Förra inlägget om Nepal.

Kina - skola

I den lilla byn utanför Kunming som vi besökte fanns det också en skola, inte bara för de barn som bodde i byn utan det sändes även barn hit från andra byar och då bodde de på skolan.

De barnen bodde i stora sovsalar.

De här killarna hade smugit undan och spelade kort.

Det var egentligen rast då vi kom, men några barn var kvar i sina klassrum. Mannen med ryggen hitåt är läraren.

En flicka som hade lite kvar att göra innan hon kunde gå ut på rast.

Weine försökte sig på att ha en liten lektion till barnen stora glädje.

Resten av barnen var ute på skolgården.

Även läraren tog rast.