Okavanga, ett paradis för fågelskådare.

Har nog aldrig fotograferat så mycket fåglar och av så många olika arter och utseende som här i Okavangadeltat. Förstår att de samlas i de här våtmarkerna för det verkar finnas ordentligt med föda åt dem här.

Här ett litet smakprov på områdets fåglar, jag försökte memorera vad de flesta var för sort men eftersom det var så många så hann jag inte med hela tiden, tyckte det var bättre att få en bild på dem.

Så jag är tacksam för hjälp med namn på de som jag inte har. Även tacksam för att bli rättad om jag har fel namn på någon art.

Börjar med en lilac-breasted roller , som satt på ett visset palmblad.

Sedan kom en lite lustig fågel promenerandes. Ser ut som om den är radiostyrd med sin antenn uppfälld där bak, fast det är en av fjädrarna som sticker upp. Det här är en Southern ground hornbill.

Den såg inte bara lite lustig ut, den hade ett lite lustigt beteende när den skulle över vår vattenfyllda väg. Den promenerade fram till kanten av vägen, vände sig sedan ryggen till och hoppade upp.

Fick tydligen luft under vingarna och kunde flyga över vattnet.

Vände sig sedan om i luften och landade.

En vit häger trippar fram, på jakt efter mat.

Sadelnäbbad stork.

flyga kunde de också, trots den stora näbben.

En hamerkop, på svenska heter den skuggstork.

En african openbilled stork.

.

Häger?

Fiskörn

Lite suddigt men den flög så snabbt förbi. Tror att det är en long-tailed widow, men är lite osäker för den här har röd näbb. Ska den verkligen ha det?

En liten sångfågel satt på en gammal termitstack och sjöng så intensivt, det är tydligen så att dessto obetydligare färg dessto vackrare sjunger de.

Ullhalsstork

Kohäger

Pied kingfisher

Gissar på en Bush Stone-Curlew.

En del fåglar gömde sig i vassen.

Andra satt på djur och lät sig väl smaka av godsaker de hittade där, som den här oxpeckern.

I en palm hittade vi en slags kråka, en Pied Crow.

Blacksmith plover

Burchell`s  coucal

Slutligen en Striated Heron.

Många, många fler fåglar fanns det men det här är några av de som jag hann med att fånga på bild.

Ny morgon och ny dag

Vi äter frukost på altanen till en färgsprakande soluppgång,  innan dagens aktiviterer börjar.

Först åker vi båt för att komma till jeepen och ganska snart möts vi av det spännande djurlivet, redan på bron ser vi hur babianerna också har vaknat och är på väg till sin frukost.

De är på väg hit till det här trädet. En stor hane sitter redan där.

Han får snart sällskap av hela flocken.

När vi stannar till på bron för att släppa fram babianerna, får vi syn på vår första krokodil, den är inte så stor men en krokodil är det.

Färden går nu mot flygplatsen Jao, där vi landade  i går och den är befolkad av en hjord Impala.

De känns lätt igen på sitt M-formade mönster i baken.

Även de är uppe och äter frukost. Deras måltid består i dag av marulafrukter som har fallit ner från det här trädet. Även vi får smaka och jag förstår att de är poppulära,för de är goda även som frukt inte bara som likör.  Även elefanterna  brukar låta sig väl smaka av dem.

Turen går vidare och vi ser några red hartebeest som står och tittar och samma håll, ett tydligt tecken på att det finns rovdjur i närheten. Vi ser inga men i det här höga gula gräset är de inte lätta att få syn på. Det är inget lämpligt ställe att ta en promenad på. För om jag inte visste att här, i det här gräset  ligger det minst ett lejon,  så vore det nog svårt att upptäcka. Ser du det?

Mycket riktigt, när vi kommer närmare lyfter hon på huvudet och gäspar lite lojt. Inga tänder man vill stifta närmare bekantskap med.

Hon kliar sig lite.

Det visar sig att hon är inte ensam utan en hane ligger där också. Här i Okovangodeltat har hanarna gul man och inte den svarta manen som de har i Kalahari. De är lika ståtliga ändå.

De reser sig upp och går iväg en bit. Någon frågade här i bloggen hur nära djuren vi var och här syns det hur ogenerat de vandrar mellan bilarna. I bilarna sitter vi säkert, trots att de är öppna, men klev vi ur blev vi lejonfrukost direkt.

Vad vi inte sett är att det är ett lejon till här, det ligger en till hona i det höga gräset. Fast vi lämnar lejonen och åker iväg för att se om leparderna är kvar vid bytet.

Ser en liten steenbok som hoppar över vägen, framför bilen.

Får också bevis för att det finns giraffer i området, lite spår har de lämnat efter sig.

Vackra Beauty ligger kvar och bevakar sitt byte.

Hon tittar lite på oss och försvinner seda in i buskarna.

Bytet har hon släpat in långt under ett dött träd och där kan vi skymta sonen, som är i färd med att äta sin frukost.

Sonen är tydligen mätt och kommer fram.

Går in i buskarna till sin mamma och kelar lite.

Ligger sedan inne i buskarna och kikar på oss.

Men bestämmer sig sedan för att han ska ta sig en närmare titt och kommer fram och lägger sig där och studerar oss.

Han tycker tydligen att vi är intressanta, för där ligger han länge och tittar på oss.

Vi är de som ger upp först och åker iväg för att se om vi kan hitta några andra djur. Flodhästarna har vi fått höra att vi antagligen inte kommer att få se, för de är bara aktiva på natten. Men de här flodhästarna vet tydligen inte om det för de plaskar och frustar i sin pöl fast det är mitt på dagen. Inga djur som man närmar sig frivilligt, så vi nöjer oss med att se dem på håll.

Det här är ingen å som vi kommit fram till utan vägen som vi ska åka. Regnperioden har gjort att de flesta vägar ser ut så här.

Det är därför vi har snorkel på bilen.

Vå chaufför Kalista, har inte kört i diket här, han är på vägen det är bara så  mycket vatten där vägen är.

En del gör sig stora besvär för att få en bra bild.

Här får man intrycket av att vi är ute på ett stort hav och åker.

Men tittar man noga så ser man att det finns en väg i det havet.

I de här våtmarkerna är det ett riktigt paradis för fågelskådare, det finns massor av fåglar och även föda för dem.  Mer om det i nästa inlägg.

Jacana och ett magiskt möte.

Nu är det dags att åka till vår camp, Jacana. Eftersom det är regnperiod nu, så är enda sättet att ta sig dit med båt. Vi hoppar i båten och tar oss fram på en kanal, som tydligen är väg annars. Vår väg kantas av vass och papyrus.

Vi närmar oss campen och får en skymt av stugorna som vi ska bo i. Det ser ut som små hus men är byggda på traditonellt sätt med väggar av tältduk.

 På bryggan står personalen och tar emot oss med sång. Ett lite annorluda ställe än tältcampen vi kommer ifrån.

En god välkomstdrink serverades före en något försenad lunch.

Så var det dags att borda Mokorokanoterna. Förr yxades kanoterna ut ur hela stockar men nu är de fibertillverkade för att spara på träden. Kanoterna var låga, plattbottnade och i mina ögon ganska vingliga. Två och två satte vi oss i dem och stakades iväg.

Tyst gled vi sakta fram, en härlig känsla av lugn spred sig i kroppen. Så härligt.

Vi kunde studera fåglar.......

pyttesmå näckrosor......

även små, små grodor som satt på vasstråna. Inte större än en tummnagel och det var lite svårt att tro att dessa små varelser kunde hålla en sådan öronbedövande konsert när det blev mörkt.

Det fanns fåglarna som byggde sina bon på vasstrån.

Här är ägaren till boet.

I ett träd satt en fiskörn.

men den flög sin väg.

Så är det dags att gå iland på en liten ö. Där ska vi studera ett ovanligt träd och njuta av en kvällsdrink, är det tänkt. När vi kommer fram till stranden prasslar det misstänkt bland buskarna och vår kanotstakare ber oss vänta med att gå iland tills Thuto har inspekterat området. Thuto smyger iväg och jag tror inte att det är han som åstadkommer det prassel som vi hör. Det låter lite för mycket.

Efter en liten stund kommer han tillbaka och vinkar till mig att jag ska komma. Jag är inte sen att lyda honom, för nu är jag rejält nyfiken på vad det är som låter där bakom buskarna. Ett finger framför munnen visar att jag ska vara helt tyst och så smyger vi iväg.

Och det jag då får se kommer jag ALDRIG att glömma, alldeles framför mig står en enorm elefant. Den är så nära så den skulle nog kunna lyfta upp mig med snabeln...och så enormt stor den är. UNREAL! Om ni tycker bilden är suddig, så måste jag säga att jag var nog inte helt stadig på hand just då. Jag var helt överväldigad och det enda som jag kunde säga var ett djupdraget Ohhhhhh! Jag tror att det djurmötet är det mest fantastiska i hela mitt liv.

Sedan går han iväg, så mötet varade säkert bara några sekunder och när de andra kommer iland ser det ut som om han är borta och magin är bruten.

Men han är inte borta, har bara gått iväg en liten bit, är tydligen hungrig, fast det är nog elefanter hela tiden. En elefant äter ungefär 100 till 150 kg växtmaterial om dagen. Den här elefanten har bestämt sig för att det som växer högst upp på ett av de stora träden är godast, så han sätter huvudet intill stammen och fäller trädet helt enkelt.

Vi står nu framför det där speciella trädet, Baobab, som vi skulle titta på. Det är egentligen inget träd utan en suckulent. Jag har telet på kameran och trädet (som inte är något träd) är högt, men en bild på det vill jag ha ändå, så det får bli fem bilder som jag sedan satt ihop till en. Det syns säkert, men jag kände inte för att stå där och byta objektiv med ryggen till en något ilsken elefant, för just då stampar han i backen så marken riktigt skälver.

För säkerhets skull drar vi oss tillbaka en liten bit och står sedan på tå bland buskarna och kikar på honom och även om det sägs att elefanter ser dåligt så har han ett öga åt vårt håll hela tiden.

Vi drar oss tillbaka till våra kanoter och blir stakade åter mot campen, njuter av lungnet och med ett enormt minne rikare.

Kvällen börjar bli sen och mörkret sänker sig så det är hög tid att återvända innan flodhästarna blir mer aktiva.

Före middagen skålar vi med en "Springbock" för kvällens upplevelser. En Springbock är en shot på Amarula och mintlikör, tror att den är som allra godast  på bryggan i Jacana camp strax efter ett elefantmöte.

...och här ska vi sova i natt. Dit blev vi ledsagade i mörkret eftersom det var vanligt med lejon, elefanter och flodhästar i området. Tvättrum och toalett har vi på en öppen altan bakom rummet och vi blev ombedda att inte länma något där för då knycker aporna det.

Beauty - den vackra leoparden.

Vi for iväg med bilen på jakt efter en leopard som skulle ha slagit ett byte, men det första vi tvärnitade vid var den här stora varanen som låg vid vägkanten, den var så stor så jag trodde först det var en krokodil, när jag upptäckte den.

Men nu var det leopard som vi försökte få syn på, så varanen lämnade vi efter att ha fotograferat den. Thuto körde in med bilen i terängen, snurrade runt där över stockar och ris, men ingen leopard såg vi. Men spåren av den fanns där, färska också.

Fast plötsligt viskropar Peter "Där är den". Gömd inne i grönskan skymtade vi något gulfläckigt.

Sååå vacker hon är, inte undra på att hon kallas Beauty och så nära vi är. De olikfärgade ögon är en gammal skada.

Hon ligger där så lungt och avslappnande, ser mätt och belåten ut. Bytet har vi inte upptäckt, men ibland släpar de upp det i ett träd, för att få ha det ifred för andra djur.

Hon ger ifrån sig lite ljud, inte jamande som en katt utan mer ett rauw. Hon lockar på ungen får vi veta.

Hon fortsätter att locka och spanar in i buskarna.

Då prasslar det i buskarna och någon svarar henne.

Det är sonen som kommer, en knappt ettårig unge. Han går fram och kelar lite med mamman, har varit iväg och druckit vatten.

Han kommer sedan fram mot oss, är kanske hungrig.

Men det är tydligen bytet som han ska till och med hjälp av ungen så ser även vi var det är gömt.

Han hugger in på det med god aptit.

Som Thuto säager, det är UNREAL!  Skulle ha kunnat stanna där hur länge som helst och bara tittat, men de väntar på oss vid Jacana Camp så vi måste lämna Beauty och hennes son. Jag föreslår att han ska få heta Adam, efter vår guide.

Okavanga

I dag bryter vi  upp från vårt trevliga tältläger i Kalahariöknen, för att flyga till Okavangadeltat. Vi startar tidigt men efter vissa förhandlingar med några morgontrötta medresenärer, så får vi sovmorgon ända fram till 5.30.  Allt packas in i jeeparna och så bär det iväg härifrån.

Vi kommer inte så långt för vägen är spärrad av en gnuflock.

Nu gör det inte så mycket för ungdjuren är väldigt söta och även nyfikna, dessutom kan vi runda dem och köra ut i terrängen eftersom marken här är helt stenfri. Därför blir det inga missöden med sönderslagna bilar även om man inte håller sig på vägen.

Det ser ut att bli en fin dag i dag.

Tar de sista bilderna här i Kalahari, vackra och färgrika frökapslar på det här trädet fångar min blick.

Liksom blåkråkan, som sitter i ett träd. Den är så vackert blåskimmrande under vingarna när den flyger och efter att ha försökt i flera dagar att fånga den i flykten på bild, så lyckas jag äntligen.

Vi möter "water boy" som varit iväg flera kilometer för att hämta vatten.

Lejonen är också vakna.

Så kommer vi till grinden till naturreservatet och nu har Bush bar blivit förvandlat till Kalahari café.

Det minglas friskt.

På damerans fanns det här anslaget, men det var ingen som följde uppmaningen och den toaletten var välbesökt av dessa oönskade gäster. Tyvärr var det lite för mörkt och ogästvänligt där inne så jag tog mig inte tid att fota dem. Men tyckte anslaget var lite kul.

Kör nu samma väg som vi kom på, men i bättre väder och lite ljusare. Några lustiga fåglar sprang framför jeepen istället för att flyga  upp och åt sidan.

Kommer fram till flygplatsen före flygplanen, men efter vårtsvinen som verkar gilla värmen i sanden där.

Thuto utför sin vårtsvinsdans och skrämmer bort dem från landningsbanan, de kilar in i buskarna med svansarna i vädret som små antenner..............för en stund, de ger sig inte så lätt utan återkommer ganska snart.

Efter att ha intagit en god lunch och skålat i champagne för Huw, som fyller år i dag, anländer de båda flygplanen.

Nu ska gruppen delas, för de lodger som vi ska till är inte så stora så att alla får plats. Här far den egelska gruppen iväg till Tube Tree Camp och vi tar det andra planet till Jacana Camp. Båda liggger i Okavangodeltat.

Vi flyger över små byar.

Floder och sjöar.

Plötsligt ändrar landskapet både färg och karraktär, det syns tydligt att här är det frodigare.

Vi är framme i Olavangodeltat och det första vi ser efter landningen är ett märkligt träd. Ett korvträd, inget träd att sitta och ta igen sig under, för de där frukterna är tunga och inget som rekomderas att få i huvudet.

Andra typer av spår upptäcker vi här, som de här av babianer.

Landskapet här är väldigt frodigt och vi ser att det finns mycket vatten så det är inte så konstigt. Svårare att tro att det är torrt och brunt här under torrperioden. Vi beger oss direkt mot vår camp.

Men när vi kommer till båten som ska ta oss över till själva campen, får vi höra ett rykte om att en lepard med byte har setts inte så långt därifrån. Raskt in i bilen igen för att försöka hitta det.

Men mer om den jakten i nästa inlägg. Men först en kartbild av var vi är nu. Den oranga linjen är dagens flygsträcka.